den 23 januari 2015

i varje dagligt bröd

finns ett korn av ren sannhet

låt detta bli ditt korn till glädje

så är alla dessa – ett korn – helhet i skönhet

*

i snö kan du höra den rena tonen

*

det var en natt det är en natt som alla andra nätter och natten lägger huvudet på sned eller tanken på sned frågar hur kan jag vara som jag är ju är. dessa jämförelser är ju verkligen som, som att åka kana.

snöfolken hade bäddat in marker, skogar berg träd dalar allt i mjuka dunbolster. ljuden tonades in i mjuka rörelser kanske ljudisolerade tonrum. akustiska rum inbäddade i dun diamantdun. hur kan vi vara diamanter då vi är mjuka undrar dunen och virvlar runt litegrann. diamanter är ju faktiskt väldigt hårda och konstigt vore väl det om de ej var hårda. först träd så eldar så kol så, så miljoner med årsringar vad annat kan de vara än just hårda. snöfolken harklar stämmor; jo se det hårda är det hårda det är också det mjuka. allt har en densitet beroende av synen eller låt oss säga infallsvinkeln. infallsvinkeln undrar ett av gångjärnen hur då infallsvinkeln. ett infall är ju att öppna eller stänga. ja just det ler snöfolken antingen öppnar ni synen samt ser svarta kol hårda ändå mjuka jo minsann det går ju att rita med kol. eller så stänger ni den dörren slipar kolen och ser diamanter och detta ljus är faktiskt mjukt. en fågel kommer svirrandes yr ned lite snö hu så ni snurrar se så vackert allt är. det är sant. snöfolken fortskrider att bädda in allt i mjuka vyer och det vita gnistrar ljus fyllt fyller varje ögonrymd. ljuset skrider lugnt iakttager varje ögonrymd varje ansiktes mimik väger av dosen av ljus samt droppar in. ljuset tycker om att studera folken hur de vänder ansikten in i vyer en del vandrar med nästippen in i marken en del vänder nästippen in i moln.

ängen vari bäcken lever är verkligen ett vitt täcke. bäcken är ej synlig bäcken är höljd av is av träd vilka är skrudade i vit andning. stegen kvinnan vandrar sjunker in i snöbädden hon beundrar detta tysta lyssnar in hur ljuden är bomull så mjuka så milda så fyllda med välbehag. kvinnan stannar njuter beundrar denna gåva. stannar vid ett äldreträd vilket släppt en tjock gren i stormen. kvinnan lägger handen till trädet talar med trädet. det kunde vara jag så skör är jag i dessa stunder. hon följer stigen inbäddad av slånbärsbuskar vilka mer liknar moln eller tempelsalar. de så välbekanta stenarna liknar snögrottor kojor igloos.

just så såg dagen ut och nu är natten här. natten tänder ljusskålen, lågan skimrar. natten håller samtal med lågan och lågan håller samtal med natten. de väver samtalsmantlar vilka gnistrar skönhet. båda dessa vänner begrundar nu varför människor så ofta beskriver ljusfenomen, just detta beskriver. båda funderar över varför de ej inser att ljusfenomenens alla sekvenser även iakttager allt det människorna gör. ja, just precis avväger samt doserar mängden de behöver. just i balans med det de behöver.

så är det ler natten ler lågan samt invänta gryningens ankomst i snötempelskogens lä.