den 31 augusti 2016

det trodda är inte det trädda

förrän det trädda är det trodda

Än andas vi gröna samtal, än ges ögon möjlighet att lyssna till våra gröna samtal, dessa samtal vibrerar; de går att se och se är inte hastigt titta, kasta ett öga i förbifarten, detta se är att lyssna med ögonen, det lever tusen nyanser av grönt och dessa tusen nyanser är tusen gånger tusen med andra ord oräkneliga i dessa gröna samtal går det att höra det blanka tala, detta blanka är doften av ordens balsam samtidigt är detta blanka morgonens dimma, dimman min vän, dimman har du lyssnat inte bara hört utan har du lyssnat till hur dimman omfamnar ljud; det går helt visst att uppleva en kuslig stämning, så går det att uppleva just det dimman gör, dimman lindar in allt i bomull samtidigt sker detta underbara att stegen dina inte längre är självklara, på sätt och vis går det att säga att alla gjorda/tillverkade bilder upphör; dimman ger tillåtelse till det rena skapandet, ett skapande där hela väsendet är lyssnandet, ser du hör du lyssnar du tittar du varför alla dessa indelningar av dessa upplevandeorgan går det att se höra lyssna titta på många olika sätt, är dessa sätt verkligen olika; våra samtal vibrerar, samtalens kolibrivingar vibrerar; vi kan säga att titta kanske är inledningen vilken stärks av att du stannar samt verkligen ser så är hört kanske inledningen vilken stärks av att du stannar samt lyssnarså är känna inledningen till att du stannar och verkligen upplever; detta är inte att döma det ena eller andra det är mer att stärka de möjligheter vilka finns.

I de stigar vilka läggs i dessa dagar är det många gånger att röra vid ytan en krusning vilken springer på vattnets yta, alla dessa krusningar utmattar väsendet eftersom det blir ett aldrig stillavarande, att vara stagnerat stilla är inte att jämföra med detta stilla var ande; ett stillavarande är kanske mer att tillåta sig att vara mig det vill säga inse att liv inte är byggt med murar, murar byggs ofta på grund av utmattning; visst är det vackert att se hur vattnet lägger sig helt stilla i synen av det spegelblanka. Och där i detta tillåts skräddaren att anlända helt utan lykta sömmar skräddaren.

den 30 augusti 2016

I lä av ett träd kanske inte ett fullvuxet träd, sitter ett barn, håller händerna för ansiktet, barnet snyftar, stundtals skakade kroppen nu är snyftandet mer uppgivet, trädet är ett viljeträd, i livsbarken lever detta barns namn, barnets gestalt liknar en; kanske en snödroppe, en droppe hållen av en stjälk; varför gömmer du ditt ansikte, vårt ansikte undrar trädet, viljeträdet, barnet snyftar, händerna är nästan överfyllda med gråt, gråt börjar sippra fram mellan fingrarna, det vandrar ett sus genom trädet, viljeträdet; sänk dina händer barnet mitt, släpp sjöarna fria, ett djupt andetag, utan att hålla andningen fast i ett tag vandrar genom barnets kropp, sakta sänker barnet händerna och gråten rinner ut, gråten bildar sjöar; viljeträdet ler; ser du vilket pärlband, ser du den stora sjön; moderssjön med de små barnsjöarna runt, barnet ser i tydlighet; varför är min sjö , vår sjö inte synliggjord; trädet, viljeträdet särar lätt på kvistar varvid en strimma rör vid en av sjöarna; med ens genomfars barnet av ja, lycka är det, en lycka vilken fyller trädet, viljeträdet;; jag hör dem berätta min väg  vår väg säger barnet och vägen den är min väg vår väg inte den väg de gjorde, därmed steg detta barn fram och viljeträdet växte ännu en ring.

Hindras tanken att flyga att strömma att göra allt det tanken tycker så mycket om blir den lätt en påle vilken slås ned, blir den lätt frustande av raseri, blir den lätt en ständigt återkommande; det finns en anordning där en stor kula liknande en kanonkula sätts på en kätting hängs i en kran med vilken det rivs hus med; så kan tanken lätt bli när den viftas bort; den lämnar dig inte ifred; då händer när du försöker vifta bort insekter; du kan vara helt förvissad om eller säker på att de inte lämnar dig ifred. Det är fascinerande att se en katt smyga på skator, tankar är ofta svarta eller vita eller svart, vita, katten kryper allt närmre marken i förberedelse, katten är helt stilla, skatorn de ser katten i ögonvrån, gör det de gör och det de gjorde, så tar katten ett språng skatorna flyger upp med pärlande skratt nåväl hesa en aning ekande ihåliga, ekandeihåliga ungefär så gör tanken när du försöker hindra den eller fånga den; den glider undan den flaxar undan upp i närmsta träd; så är det med minnen, det brukar inte fungera att smyga sig på dem, de tycker inte heller om att bli kringgådda, faktiskt bär de en innerlig vilja att bli sedda i ljuset av det de är.

den 29 augusti 2016

Går det att helt glömma alla doftspår vilka satts i huden; sanden vilken springer i öknen med lätta fötter skimrar, du säger jag springer, det är väl kan ske här ett omak ser du jag mera flyter fram det är behagligare här där molnen inte ger skugga där solen gassar mest hela dagen, ibland har jag försökt linda en turban om, ibland har  jag klätt mig i lager på lager, de resande gör så för att nå oasen; visst kan det tyckas att de namn vilka här lades de fötter vilka här vandrade är borta ändå är det så att de inte är glömda; dessa lever i mig en del bär smärta ger mig tårar, dem brukar jag stanna länge hos jag ber dem berätta allt det dessa såg och när de berättar försöker jag öva mig att se mitt ansikte i dem och dem vilka strålar vilka skänker glädje ja, de är här i mitt inre så är vi alla hos varandra och varför skall de glömmas vi glömmas vi är ju alla flätade band, det blåser en vind ur nordan, vita fåglar synes sväva in, ju närmre de kommer ser jag dem gnistra och jag inser att nu befinner jag mig i vinterland och fåglarna är snö, snörök vilken flyter fram; så är det säger snön visst är det underligt att du inte fryser, det borde du med avseende till att du nyss stod i sandrök och upplevde huden brännas, stick in dina fingrar här, låt mig visa dig ett ting; räds inte denna vandring du är ju snö lika mycket som jag, jag sticker in mina fingrar mina händer ända tills känseln upphör, en skön domning infinner sig en frid bortom lugn går det att sägas; jag fylls av längtan att lägga mig ned för att fyllas av denna domning denna frid, bara glömma det jag burit för att bli ett bar, snöröken släpper in sol vilken smälter min frusenhet jag hör dem viska att i detta frusna försvann känseln i fingrarna genom värmen kommer känseln åter snöröken säger vidare att det går att tina det djupfrusna genom att linda ögonvärme runt, glöm inte det liv är i dessa karga land.

den 28 augusti 2016

Vad är att skriva, är att skriva den rörelse vilken planteras in i barnets hud eller är skriva stjärngåvor vilka pudrades samt pudras in i huden, är skrivandet de ord vilka sägs är säga att tala, är tala tankens moln är molnen tanken är stormarna hudens stormar är kaos, kaos eller ordnat kaos, vad är skriften är skriften bladet det blad trädet lägger i din hand, i just det bladets ådring kan du se hela trädet; du har ett enda blad i din hand ändå är det hela trädet, är skriften tankens moln eller hjärtats andning, moln är vackra att skåda så är tanken vacker när tanken tillåts vara det tanken är, när tanken tillåts vara de, just, lugna seglande molnen, är skriften den hjärtat skriver den handen medviljande nedtecknar eller är skriften den pennan skriver, vad är att skriva är det att våga vara barnet innan tillrättavisningarna kom, är skriva den rörelse barnet lever med och glöm inte att vi alltid är barn, vad är tillrättavisning är det att till rätta visa eller är det visning just det att vara en sherpas en vägvisare utan att säga det där är fel, det finns ju egentligen inte rätt eller fel dessa båda kamrater är ju påhitt eller kanske påhopp, de vandrar tillsammans, de vandrade i glädje innan oken lades på deras axlar innan de lades i tunnor och rullades nedför backen och gick i tusen bitar eller kanske smordes de med tjära samt med fjädrar, ett är säkert de bar inte den vilja de gavs, visst är det underbart att ges stjärnor i kanten det är inte lika helt underbart att bli slagen med linjal, vi lärs tidigt att jämföra oss och detta jämföra ställer till oreda; jag ser rätt och fel sitta in under den vida kronan, kastanjeträdet med handblad, kastanjer studsar glatt ned öppnas inför rätt och fel, rätt och fel leker med kastanjer rätt leder den vilsne hem fel ritar vägen hem så skrattar de båda med pärlande skratt,  sitter med rosiga kinder nynnar en sång, stiger upp dansar runt så bladen de virvlar med sätter sig åter med kastanjehattar på huvudet leker med blanka kastanjer visar vägar hit eller dit, dit eller hit och inte säger de att så skall det vara inte så; de säger just så kan det vara.

den 27 augusti 2016

De springande håller block i händer, fjädrar rafsar med behag, uddar slipade av stenar med ädelstensljus, märgen är indigo med toner av midnattsblå stjänklarhet, fjädrar är givna av vingar givna av frön, sväva, svävande lätta, så kan endast dessa pennor rafsa, sanden andas in det vilket flödar i floden över brädd, raderna i blocken är sårader hålls av spiraler lindade månskogen av månhänder, vindar springer lätta genom trädens öppna blad där skrifter skimrar, ord skrivna ur tystnad hälls i jordkorgar flätade av visshet, vem är vad, i glädje springer vindar öppnar tystnads blad, bladen virvlar släppta ur spiral, blocken är fjärilsvingar helt utan rader och träden ler, sorlar, susar, droppar rinner ur lutade händer, en man fuktar en kvinnas läppar, febern har följt hennes spår i tretton nätter och linden där i östan sträcker blad till mannens händer han mal han smular mellan fingerkuddar brygger i fingerborg över hjärteld helandebrygd, i blad av pil bjuder mannen hennes feber stilla, stilla, stilla dig än är hennes stigar ej mogna och lindmoder återkommer till den stund när febern sjunker in i mognad, tankar svalkas, fötter skänker jorden värme mannen smeker hennes ögonvind hon stiger upp hon reser tar mjukt mannen hand, kom vi springer, springer i glädje de ord den mening fjädrarna skrev och träden de ler i kärlek och lindmoder nynnar väg i öknen växer ett träd, stammen är vit bladen är röda, det trädet blommar med silver med guld vem är vad, vad är vem.

den 26 augusti 2016

I åminnelse av stenstodernas hjärtan, öppnar bergsvida mantel, den mantel vilken skäran, månskäran håller samman och stenarna planterade sina rötter i stenstränders kupor, fårorna drogs av oxar vita liknade bufflar vita och stenarna hörde moln vita landa mellan hornen hörde stenar lyfta hornen till munnar varvid tonerna svävade in i gestalter av drömfåglar vars vingar, pennor skrev in i hjärtdukar allt det stenarna andades då samt andas nu, vindar lade händer runt rötter gav lä viskade spira, spira jordens sång, så står de där stenstoderna med ansikten vända in i havet stundtals går det att se tårar tränga upp eller kanske det är havet vilket svalkar deras syner, fårorna, fårorna blev ådror vilka rann vida ådror vilka liknade tallars rötter de vilka synes växa utan jord ändå är berget jord, och havet seglade i vind i eld i allt det vilket är och fårorna blev till broar de vilka andas frågor andas svar och valven, valven gav utrymme till det vilket var till det vilket är vid fästen syntes spinnerskor hålla i dessa trådar och de tvinnade trådar samman, var gång stenstoderna manade till sträcktes tråden till den vilken föll, så är dessa trådar livstrådar vilka håller vilka förenar vilka sträcks till den vilken snubblat in i vilsenhetens virvlar och stenstoder följer och spinnerskor tvinnar och valven hålls höga så undrar du var oxarna är kanske är de nu fåglarna vilka plogar himlarnas åkrar kanske är de bufflarna vilka betar präriens sjungande gräs, så undrar du vidare vandra till broarna vilka förenar det vilket givits namnet var med det vilket givits namnet kommer det vilket givits namnet fråga det vilket givits namnet svar och där i detta utrymme går det att höra; så, har du funnit mig.

den 25 augusti 2016

Visst kan ögon vara satta i gropar; visst har ögon nerver, trådar, hela ögats fysionomi visar hän, hän, hängivelse , hän given, ge dig hän; lyfter du en sten kryllar det av liv och ser du närmre har stenar rötter, sätter du ett frö i en grop sker det vackra, nerver, trådar så småningom spirar en planta i vilja till, i vilja in i ljusmöte, ljusinstigan, ögat har denna vilja, så ofta glömmer vi bilderna vilka lever runt oss, bilder vilka egentligen är vi, ser träden vaja, vagga i mjuka samtal, regnen har fallit sakta djupnar molnen just för att solen rör vid molnen, sakta sträcker solen ut fingrar, kanske är solen en spinnande katt vilken vaknar vilken sträcker ut sig, en kattkropp kan verka hur lång som helst i den stunden, solen rör vid träd, träden glittrar, droppar faller, lever med bilden av att droppar kan vara ord vilka planteras i gropar, droppar kan vara vår andning vilken planteras i gropar; så vävs allt samman i mjuka toner vilka inte har behov av hårda rörelser, ser maskrosfältet det vita fröfältet, går du varsamt lyfter dessa frön sakta rusar du hårt fram grips fältet av panik och ett yrväder skapas, rusar du in i en flock sker samma sak, sträcks handen för hastigt in i brännässlor bränns brännässlorna, det går att varsamt sträcka handen in i brännässlor då bränns de ej; med den mjuka tonen sker vandringens gemensamma nämnare.

den 24 augusti 2016

Ser dessa vackra såpbubblor, lever med vad de är gjorda av, såpa, såpa vilken kommer ur skogens gåvor, lever med bilden av hur såpbubblor blir, hur barnet blåser i en ring varvid andningen egentligen frigörs; så stiger jag in i bilden av andning, är andningen just det såpbubblor visar; skimrande regnbågsljus, vandrar i en skog med tallar, ekorrar skuttar glatt omkring i fullkomlig balans, en tall retas med mig, kastar en kotte inte alls hårt, mjukt varvid spillkråkan häller skrattpärlor över skogen in i skogen, tallarna är fyllda med fåglar vilka flyger landar, åter förundras jag med tallarnas rötter hur de stundtals ser ut att växa på bara berget; det borde säga mig att berget är mjukt där det behövs att berget ger jordnäring till rötter, djupt ur jordens inre, jordstjälkens inre hör jag så är det.

Stiger in i en fäbodstuga med golv trampat av många med kvistögon, ett golv lagt med kärlek och golvet doftar såpa, kan höra hinkar skramla kan höra pumpen hur den skänker vatten, pumpen stor i solen, handtaget är inbjudande, kranen är ödmjuk i gesten, handen pumpar genom att hålla i handtaget, sakta stiger vattnet, hinkar skramlar, skurborstar ljuder, trasor torkar torrt, kvistögon ler.

Barnet blåser såpbubblor följer såpbubblornas svävande i förundran.

den 23 augusti 2016

Se varje blad, blad vilka du en gång såg vara nakna grenar eller kvistar, du såg dessa blad i gestalter av rimfrost, träden andades i vinterland dessa vita blad, blad vilka visar allts urbegynnelse, så hörs droppar det går att se blad smälta, sakta skapas knoppar, pärlor vilka sakta utan brådska viker ut låt oss säga höljebladen svepebladen, det är vackra gestaltnamn, nu bär allt gröna blad i skimrande toner vilka med bladens mognad förinnerligas fördjupas i färger i toner; varje detta blad är en verklighet, bladen talar med varandra, bladen umgås egentligen allt det människor gör nåväl bladen kanske inte påtagligt kör bil med mera ändå kanske bladen gör det; hur vet du att de inte gör det, det finns många sätt att resa; säger du att de sitter kvar sitter fast; gör egentligen inte allt det, i illusionsverkligheten, varje blad är en verklighet en egen verklighet och just det skapar trädets helhet, ser du cirklarna runt träden hur dessa vidgas allt är en cirkel sant; ibland mer elliptiska eller ovala skulle du se din andnings gestaltformer skulle du se hur de stundtals sväller för att så dras samman i cirklar i ellipser, stöter allt detta ihop, visst gör det och det gör de mjukt helt utan strid stöter de ihop för att känna allt verklighet egen verklighet, stannar de i grannens verklighet, stiger de in i verkligheter vilka inte är deras, det vore att överge sin verklighet; att förlora sin verklighet; det vore att utestänga sitt själv; nåväl den verklighet du är inväntar din ankomst;  varje verklighet är ett symfoniskt konstycke, bli i din verklighet se dessa blad hur de lever sina verkligheter det går att säga fulländat

den 22 augusti 2016

En gång vilken är vilken var vilken alltid är för så är det med gången, formar du en kruka med lera så är krukan jord eld luft vatten trä metall allt det liv är, spricker krukan så är krukan allt detta, så är cirkelns rörelse; det var en gång vilken är en gång vilken alltid är, på en ö knappt synlig för de vilka levde runt ön så att säga utanför  kustlinjen eller strandlinjen eller helt enkelt utanför ön, eftersom ön är en ö så är ön omgiven av hav är detta hav vatten eller är detta hav det vilket var eller det vilket blir, så är denna ö omgiven av vatten, lummiga träd växer här, en stuga eller mer en koja finns här, en koja vilken ligger mitt på ön som vore, vore den en pupill kan hända, i kojan lever en man eller är det en kvinna, det är en själ ett liv, detta liv lever med allt, det går att ro med båt från eller till denna ö, det gör denna själ detta liv stundtals, det finns behov vilka behöver uppfyllas och ibland hörs viskningar vilka behöver en hand; det finns en bro vilken leder till denna ö, egentligen är det, det går att säga att havet har byggt en landgång eller en vall, väl tilltrampad för att bära steg, denna stig, gångstig syns inte alltid, själen vet, livet vet, själen livet talar alltid med livet vilket så att säga är runt och de har de alla bra tillsammans, en gång kommer det ett liv en själ med en bok i hand, den ankommandes studerar själen livet och säger slutligen; ber du aldrig dina böner; jag lever alltid med mina böner; den ankommandes öppnar boken och säger ; så här ber man; själen livet ser in i boken ser in i den ankommande; är det så, så är det nu skall vi lära dig; skall du lära mig eller du och boken eller kanske teknikerna; just precis tekniken, sammansättningen är viktig för att det skall fungera; säger du det; det säger jag, nu följer dagar nätter med övande av tekniker vilka själen livet inte egentligen kan förena sig med, det blir krångligare och krångligare, så pass att själen livet tappar fotfästet kan inte ro, finna ro kan inte se vallen gången den havet skänkte, den ankommande strålar mer och mer ända tills ett av träden i en av den ankommandes vallande av själen livet gör en reva i dräkten, revan svider och den går inte att laga vare sig med nål eller tråd, det är en reva helt enkelt; vi kanske skall förena oss i bön så har du lärt mig; så gör de, de gör inte annat än använder tekniker; trädet lägger huvudet på sned, lutar huvudet till sin vänstra axel; hur länge tänker ni tänka på allt det ni tror ni måste göra, spindelmor följer skeendet; slutligen andas själen livet djupt; vi kanske bara skall göra så som, som så att vi bara är stilla, bara är tysta en stund utan tekniker; den ankommande mulnar först faktiskt skrynklas hela ansiktet, surnar till för att drabbas av suckar; ja, vi gör väl det; själen livet tar den ankommande i hand så sätter de sig där lutade till just det trädet, sluter ögon och bara lyssnar, kanske somnar de en stund i skönheten, hur det är så sömmar spindelmor revan, en fjäril väcker och den ankommande ser att revan är hel, själen livet ler ser ekan vagga och ser ro infinna sig ser vallen stiga och det gör den ankommande också; kanske är jag kommen an nu eller kanske jag bara är, plötsligt börjar boken skutta runt, bladen flaxar, ja det finns inte andra ord än det, bladen lösgörs och vita duvor svävar i luften samman med blå skogsduvor; själen livet ler så gör är; är ler in i själen livet; nu hör jag hjärtats sång den är ju helt fri från tekniker; så är det så är det viskar ön med vidgad kärlekspupill.

den 21 augusti 2016

Det går att se med så kallad all tydlighet, i den tydligheten är ögonen studsande pingpongbollar vilka studsar emot ytorna samtidigt med att stegen fötterna vandrar utan att egentligen bekymra sig; snabbögon ilar förbi sensibla vyer, snabbögon kvider i djupen av seende, en fjärilsvind hörsammar sägen, den vilken oblaterna i berget viskar, smälter, smälter på tungan, smälter in, snabbögon höljs av fjärilsvinden av rörs med lätta rörelser, solfjädersmoln, solfjäderspenslar, fukten vilar, det sägs tung, kanske är det mer andningen vilken blir tung av fukt, ett väsen hänger fuktlakan i trädens sträckta livlinor, knappt synbart stiger dis, dis lindar sjalar runt det så kallade tydliga, gränser suddas ut in i milda toner, snabbögon ser inte dis, ser inte den varsamma rörelsen, fjärilsvinden springer med lätta fötter upp över in i skogsandning, i kärret landar fåglar, ytan den stillastående krusas, droppar, väsen stiger upp, svävar dansar fåglar ler, talar med svävande droppar vilka alla bär ett ljus i sitt bröst, de svävande stiger, stiger samlas, svävar lindar sjalar runt all tydlighet, sabbögon snubblar blir snubbelfot, framfarten bromsas, ser markernas vilda ser hör upplever och fukten smeker ögonen, ögon blickar tårade, rörda in i själens djup av allt det dis håller fram med kärleks händer.

den 20 augusti 2016

Dessa fönster har inte limmade lister har inte hakar, egentligen inte heller fönsterglas, dessa fönster är andning; det går att säga molnpapper eller molnduk beroende av det dina ögon upplever; säger du att ögon inte kan uppleva, säger du att ögonen är tunnlar inom vilka bilder åker in eller ut med tända strålkastare, så säger jag att ögon kan uppleva, allt kan uppleva det är bara det att allt är så indelat i det är detta och detta är inte det; dessa fönster är gluggar i molntäcket, gluggar, kanske en tand har ramlat ur munnen, en mjölktand läggs i ett glas en kopp en vacker dosa med lock och lite vatten; barnet sover; tandfen kommer lyfter locket utan skrammel, så tyst så tyst och vips är tanden ett gyllene mynt och visst är det märkligt hur mynten har förändrats ur koppar in i silver in i guld, det är vackert med kopparmynt med avseende till att koppar är aftonstjärnans sigill, aftonstjärnan vilken även är morgonstjärnan inte underligt att kopparmynt kastades i önskebrunnen; skymningen kastades in i morgonen och kastet det var ett hopp.

Dessa fönster är inte slutna, detta var det fönstren sade och visst kan ögon uppleva allt kan uppleva, blås vackra blås, såpbubblor svävar, spricker inte svävar landar i trädens kronor, träden skrudas med skimrande bollar, träden jonglerar med ljus och bubblorna spricker inte, så är det med dessa bollar, bubblor, fönster, ögon; de bjuder in vandraren i regnbågsskogen; är detta strunt så är allt strunt beroende på vad du stiger in i med öppna sinnen, tolv är portarna och tolv är stegen.

den 19 augusti 2016

Det går att se dem samlas, dropparna i molnen, molnen breder ut vida kanske kronor, de går att likna vid trädkronor, det vill säga det fåglar ser när de svävar över jordeträdens kronor, så speglar lekfullt, i kärlek, molnen trädens kronor; en spegel kan vara en glasyta, du skulle inte se din bild eller någon bild utan det glaset, skivan är behandlat med du skulle inte se någon yta utan just det droppar är skapade ur, regnbågens toner är toner vilka möjliggör seendet av formen av former, spegeln är ett medel för att se allt i allt, spegeln håller inte kvar bilden, du är inte fasthållen av spegeln du kan skymta dig när du inte står rakt framför spegeln, det vill säga så länge du är i ytans blickfång egentligen ditt eget blickfång, det är fascinerande att se ett barn framför spegeln, ett barn vilket aldrig mött en spegel, barnet sträcker handen till glaset för att röra vid det barn barnet ser, djur gör samma sak de nosar de luktar de försöker nå fram helst gå in i spegelrummet, den vuxne kanske ler i kärlek eller mumlandes att det är dumt att inte inse, den vuxne kanske till och med gör sig lustig över denna upptäckarglöd vilken ju egentligen är att gå genom ytan för att röra vid inrevärlden eller inrevärden, molnen kan vara just det du ser, dina ögon är speglar, det går att se dem samlas, dropparna i molnen, så steg droppar upp ur bäddar, sinnesbäddar, så dras droppar samman, häller du alla färger du harr på din palett i ett glas med vatten blir det just denna så kallat stålblågrå färg nästintill svart, fukten hänger i luften i trädkronor i allt, det går att känna fukten med fingertoppskänsla, detta samlande kan kännas hotfullt, du vet inte vad molnen medför, ett sådant ansikte kan kännas hotfullt just för att det inte visar innehållet; du kanske vant dig vid att dylika ansikten kan äsa, kan spotta fradgeord, kan skjuta blixtar kan mullra kan göra dig förstelnad i fasans grepp du känner slaget redan innan det faller ned över dig för det är en vanessak, du har mött detta så många gånger, du vet att det bästa är att rygga för visar du det detta ansikte känner vara uppstudsighet förstoras mångdubblas slagen i hårdhet, så du ryggar du kanske kryper ihop inväntar slagen inväntar fradgan det nedsättande det vilket gjort dig till; du vet inte vem du är längre för hur kan ett liv vara när det behandlas så en hand sträcks till hjälper dig att resa dig, baddar ditt ansikte, smeker din kind, smörjer dig med helande olja, vandrar vid din sida inte alltid med ord just bara finns där och denna hand blir den vilken visar att du är att du finns; molnen, dropparna bär inte slagen med sig de bär helt andra saker och de njuter av anblicken av ditt tillvända ansikte, så är det med dessa droppar vilka samlas i molnen.

den 18 augusti 2016

Ett blad faller in i handen, bladet ligger helt still, du rör med fingret vid bladet, bladet känns kallt och du vet att detta är ett blad; så har det sagts dig så sägs det, de övade dig länge genom att peka på, utpeka samt säga ordet; hur kan ordet vara det fingret bara pekar på, beröring är, det du kan uppleva, beröra, beröras, förundrad ser du på det där pekande fingret; de vill helst att du skall säga mamma, pappa; det är svårt det där en aning lättare att bara liksom smaka på ljuden så du säger p eller m och de ler med hela sina ansikten varvid du genast blir en gryta med pop corn där du upprepar det där som ger dem leende ansikten, det är besvärligt att forma läpparna ja egentligen hela dig till att få fram det där, de där sakerna de pekar på; menar de att om du säger så blir det fler av det där de pekar på, du skyggar lite grann för en del saker ser hängande ut, den där saken som så lustigt ger ljus i taket, heter det ljus, det är ibland en stickande känsla i ögonen nästan skärande; jag vet faktiskt inte vad de där orden betyder, stickande, skärande, obehagligt, det är ett tillstånd egentligen vet jag inte vad tillstånd betyder och inte vad betyder är egentligen inte ett enda ord av det jag här skrivit, de där leende ansiktena är, det vill jag ha mer av, jag lär mig att behaga, du lär dig att svara till ansiktenas uttryck efter ansiktenas gåvor eller örfilar, därför försöker du säga det de pekar på så säger bladet; jag föll in i din hand för jag såg att du beundrade himlarna hur de lever, lever i förändring, visst fryser jag, värmen kommer ju av helhetens bladverk trädverk, bli inte ledsen nu att jag föll, det var min stund, ser du jag har ett möte med mig, det är spännande att våga släppa taget och möta mig, det vill säga när du släpper taget möter du dig det vill säga ditt mig.

den 17 augusti 2016

Så sattes denna kärna  av en trädgårdsmästares insyn i jordarnas andning, jordarna, hennes hud, den vi antingen masserar med mjuka fötter eller sargar; hur vi än vandrar så upplever jorden våra fötters inre; hon stöder hon lyfter, hon är en moder en urmoder vilken inte bannar, hon vet genom sitt hjärta att seende helar det ögat endast gör genom titthålet, hon vet att kärlek helar medans oftast bannornas röda är den egna haltande gången eller känslan av att ha blivit lurad, deet finns många förklaringar till allt beteende kanske det bästa är att planterar kärnan av det du såg genom att bara titta; seende visar lagrens upplösning, trädgårdsmästaren lever med jorden, nu är kärnan palnterad just där kärnan hänvisade hans hand; visade hän, hän visade, hur är det nu tillåts kärnan bida eller dras kärnan upp i förtid, för tid är en fråga om vinst om produktion; denna kärna tillåts denna kärna ges allt det denna kärna har behov av; de vattnade gödslade jordar med kväve med förskräckelse uppdagade de vad de gjorde, ordet kväve ligger nära kväva till och med kräva, nåväl nu står ett träd med mognade frukter, frukter vilka kan plockas eller faller ned inför de fötter vars ögon inte såg frukten, språk kanske kan liknas vid fruktträd, ord kanske är frukter är bär och alla bär de mognadens dofter med sig.

den 16 augusti 2016

Tiden har inte ord för tiden är inte det vi ser, ser molnen ser hur ord skapas, droppar i tankens hav, droppar

Bubblor, kanske står det ett väsen i oss och blåser regnbågsbubblor, är talet när korken öppnas, ser en sockerdricksflaska, bubblorna vilka stiger, omskakad rinner drycken talet över med ett fräsande ljus, barn tycker oftast inte om sockerdricka, bubblorna svider i näsan, öppnas korken sjunker bubblorna, slutar väsendet blåsa bubblor varför detta namngivande namnsättande, vad sätter vi i jorden i våra bröst, energier frigör kraft eller frigör kraften energier, vad är vad i all denna vilsenhet, språket en länk en förmedlingslänk med ord vilka är regnbågsbubblor vilka stiger oss upp i huvudet sjunker, sjunker in, sätter skira rottrådar, gror spirar, det växer hjärtblad ur munnar när orden planterats, kupats in i hjärtjord, sköts om tillåts växa helt utan namnsättning; gravstenar har ord att säga, säger kanske här var jag, jag är ett minne jag lever i ditt hjärta.

Det var en gång en stjärna, stjärnan vilade stilla i det höga molngräset, en vind blåste lätt varvid molnen, det moln stjärnan vilade i förvandlades till mjuk sand, nu kunde det ha skett att stjärnan kunde ha fallit, så skedde inte stjärnan snurrade runt och låg nu på mage, såg vildblomsterängder såg skogar såg, såg och hade väl velat vara allt, stjärnan såg en sjö med det blankaste, blanka vatten, det liknar mitt sinne, sakta öppnade en knopp bladen varvid stjärnan andlös beundrade en lotus, nu hände det; stjärnan föll och blev en kärna, kärnan lades i jord vaggades av vind av sol av måne av händer, kärnan blev ett barn med rosiga kinder, barnet vandrade till sjön med det blankaste blanka och insåg att jag är allt, barnet såg sina händer sitt ansikte såg att håret var vitt snövitt händerna var fyllda med minnen med dofter kroppen var böjd barnet såg att barnet var på väg, beundrade en lotus vilken slöt bladen runt det var en gång ett barn, så svävade knoppen eller var det bubblor vilka steg och vem öppnade kapsylen så bubblorna tilläts sakta stiga.

den 15 augusti 2016

Det finns stormar vilka sliter, river i stycken, kan vi se stormarna i det stormar är kommer vi att se att trots att vår upplevelse var att bli söndersliten, så står vi hela när allt lugnat sig, dessa stormar återkommer; hur märkligt det än kan tyckas oss, så är dessa stormar kärleks händer.

Ställer du dig under ett vattenfall, faller vattnet hårt ned, ställer du dig i duschen faller vattnet hårt ned, visst kan du ställa in intensiteten i duschen, ändå är det ett nedfall, i detta vatten om du inte endast tittar utan ser; ser du moln av regnbågsljus vilket renar dig, dyker du i vattnet kan du uppleva magplask, i allt detta kan du ha upplevelsen av att upplösas, gå i bitar; det gör du ju inte kan hända, du virar handduken runt dig eller soltorkar; med all sannolikhet är du hel.

den 14 augusti 2016

Om detta berg är ett berg så vad är detta berg skapat ur, vilka händer var skulpterande, var det alla stenar allt grus, grums vilket hälldes ur fickor eller var det ett barn vilket satt vid stranden och byggde sandslott, så rörde havet vid slottet varvid slottet blev begynnelsen av ett berg, eller var det stenar vilka lades i rösen, i så fall från var; vem säger att berget byggdes underifrån, vem sade att pyramiden lades under ifrån, underifrån kanske från under i kärlek, kanske berget var en stjärna vilken höll ett stjärnstoffskorn, så började stjärnan spinna, spinna ett berg; harklar du dig, säger du att det är omöjligt att berg att hus att pyramider måste byggas underifrån, från grunden med pålar med rep med piskor med dragare med allt det vilket hör där till och det vilket där hör till har ju förändras med årens byggarkonst, kanske berget är tårar vilka lagts, kanske berget är av salt av kristaller; se detta berg; låt inte hårdhetens grad föra dig bakom ljuset, det kan bli en grad i ditt finger; du vet en sticka av stål av metall och får du en grad i ditt finger så minns att metaller ofta har en planettillhörighet av ädelt ljus, så om detta berg är ett berg vem bygger berget.

den 13 augusti 2016

Det finns stigar vilka bränner hål i huden, bränner för att nå under sidan, det är inte för att göra illa, så kan det synas; det är med en fråga de kommer, en fråga vilken du ställer till din hud, en fråga vilken du svarar; en själ vandrar i skogen, plockar nedfallna inte frukter, kvistar, grenar vilka torkat, än lever vatten kvar inom; du skall se, du skall se, själen plockar, lägger gåvorna gräver en eldring, ser sig om för att finna torra blad torrt gräs, än lever vatten kvar inom; du skall se, du skall se, i grunden i bottnen av eldringen läggs blad läggs gräs, gräset virade knippen; för ett ögonblick stannar själen upp i rörelsen, ser kärvar på fälten hör kornknarren, ser blåklint ser vallmo hör lien de glada skratten, skördeskratten, själen snurrar pinnar ser rökslingor vakna, blåser på löv på gräsviror; sakta vaknar en låga ur rökslingor, det fräser lite grann; än finns vatten kvar inom; ser du, ser du, själen lägger kvistar till elden växer, grenar kommer till, nu är elden stark och modig; än finns vatten kvar inom; du ser, du ser; själen ser och andas in vattenådror; så är allt vatten; det finns stigar vilka bränner hål i huden; varför tro att dessa vill dig illa; du bränner just nu hål i en hud; luftens hud, du gör det för just det behovet finns inte alls för att skada.

den 12 augusti 2016

Det vandrar en fjäril genom det vilket benämns tid och rum; fjärilen stannar en stund ser orosmoln samlas, samlas där in under ekarna; ekon far genom lunden, ekon av dem vilka bar sagorna; än bär de sagor, orosmolnen viskar in i dalen där de djupa groparna växer, ser somliga gå runt groparna, gå förbi dem andra ramlar ned i groparna, visst hör orosmolnen förtvivlan ur de ramlade ned, de hör också fnys från dem vilka kringgick; orosmolnen hör förtvivlan ropa ibland nästintill skria för att så omfamnas av gropen vilken vaggar lugn, det är i den stunden förtvivlan den ramlade inser att det genom gropen sipprar in ljus genom fransarna varvid pupillen dras samman det kan de känna, känna den känsla gropen gav när förtvivlan var ett ramaskri; orosmolnen skimrar leende anar en lindring i sina hjärtan, ekarna de susar och bladen de bär viskningar till de vilka klättrar med rötters bistånd; ikläd er detta regnbågsskimmer, ikläd er; så ikläder de sig detta regnbågsskimmer varvid orosmolnen blir skira vita sommarslöjor i ett strålandeblått hav, fjärilen landar på nästippen; ser du inte längre än så; låt mig berätta dig det jag ser; det är så med detta tid med detta rum att det går att stiga in samt ut genom väggarna, en gång var jag låt oss säga en vit pärla inte större än ett gryn; låg där helt stilla i grässtråvecket du vet bladvecket vilket håller om strået, så steg jag in i larvens skepnad tycker du jag larvar mig jag sade larv; jag steg in i larvens skepnad, vajade, böljade vaggade trodde ett tag jag var ett skepp i böljan blå eller grön eller turkos, smakade nosade smakade så steg jag in i puppan med alla intryck med, mitt fäste valde jag till under åsen i lä av allt påhoppandes, bidade helt stilla, smälte intrycken solen den värmde och så plötsligt började det pirra; tycker du om min nya skepnad; så är det med tid med rum.

den 11 augusti 2016

Stickor klingar, silverne klarhet, händer följer flätning i bröstvida, räknar utan att egentligen räkna en avig en räta, en avig en täta eller kanske en rät en avig, en rät en avig, maskorna öppnas samt fångar upp, händer vilka sträcks till, stickorna smiddes i berget, det blå berget med grön luva, i berget glöder en eld, en eldkvarn vad är det; en eldkvarn håller berget i knäfamn, mal det vilket skall malas varvid glöden skimrar klar, här lever den vilken smidde stickorna, smeden lyssnade till garnets trådar till kvinnan, hon vars händer håller stickorna, nu skådar stickorna in i elden för kvinnan sitter vid eldstaden i en gungstol, hon gungar hon stickar med en fot vaggar hon barnet i vaggan, den vagga vilken skogen gav, i skogen lever den vilken hörde barnets gråt, han lyssnade till gråten han lyssnade till kvinnan så kom vaggan att hit komma med vackra sniderier med ädelt trä med medar vilka följer barnets dröm; nu gråter inte barnet mer, stickorna klingar minns en eld i ett berg minns en kvarn vilken malde, kvinnan stickar kläde till vintervandringar till barnen vilka här lever i kring, än är sommaren här, än är mognaden här, än bär skogen kommande.

den 10 augusti 2016

Visst är det så; vän av nöden att ur tyngden kommer nåden en av de vackraste nådepärlor är att se sig i ljuset av den sig själv är; i det skira gryningsljuset vilket silas in genom mossar genom lavar, genom mössor genom löften, i det skira ljuset vilket silas in genom trädens kronor när regnfolken lagt sig till vila; visst är det så att i huvudstranden sitter ett väsen gräver i timglasets sand med tankespadar, med tankespadar grävs en grop vilken med ens sjunker samman, hur mycket sanden, denna sand, än fuktas så sjunker den samman; vad fuktas den med, den fuktas med tårar, med tankespadar grävs sand och läggs i lager till lager vilka rinner undan, hur mycket sanden än försöks omvandlas till decimaler, hur mycket den än fuktas så rinner den undan; handen vilken håller tankespaden sjunker ned i en aning, en aning vilken viskar att nåden är en vacker pärla; förverkligandet av den mognade tankens insikt; i den stunden blir tankespaden en jolle, en eka vilken vaggar ut ur huvudstranden och havet det vida leder ekon in i hamn

den 9 augusti 2016

Träd in i dessa marker, dessa skor är sömmade av sjönäras händer, den strand vilken bär grundens räfflade sulor, dem karvade havet ut ur kol, glöden lades ur eldar till åminnelse av allts stigar och skor har många utseenden, en del med snörning att knyta om, en del är utan snörning ändå med häl och täppa, såtäppa snarare hätta, så finns det skor att bara glida in i, skor med rankor med ovanläder så kallade träskor, skor med remmar, lindade korslagda i många variationer, pyntade skor enkla skor så har vi stilettklackar trubbklackar, tår med spets med rundning, symfonier har variationer, sulorna eller underdelarna kan vara släta kan vara räfflade, kan vara med samt utan valv, kanske detta under är inspirationen den vilken steg upp i skrivarens, kompositörens fingrar; det sägs gärna att inspirationen föll ned över; fall ned över mig, det kan ju vara så att den stiger upp ur allts ådror, så är vi alla instrument vandrandes med eller utan skor

den 8 augusti 2016

Uppför berget; uppför berget, en stämma harklas till al, en bergsstämma; det kan vara nedför beroende av hur du vänder synen din, just nu uppåt växer, klättrar växter, tätt intill marken, det går att säga trycker sig tätt intill; det är väl, är av godo, att de gör så, helt säkra är de inte på stegen, vägen är här och var lite halkig, så går det att säga; jag hade lite ont här och var, var och här så molnmoder smorde in denna sida med jag anar doften av ros samt ringblomma lagda i olja ställda i solfönster så även månfönster, växterna vilka klättrar eller trycker sig tätt intill berget glittrar; räds gör vi inte, det är så vackert höra ditt hjärtas värme sjunga i ljusa toner; är det så ler berget, så är det säger växterna, vadan bringar er hit, jo vi hörde att kvinnan med rosenkoppen saknar sitt långväga te så såg vi din jordhud din mantel av just det vilket vävs i landet med blommande körsbärsträd, i landet där bonsai sjunger, vi bad tranan, den vilken origami fingrar vek att föra oss hit, ser du tranan; jag ser tranan, den är vit den seglar där över skogshuset där hon lever, kvinnan med rosenkoppen, så är det säger de gröna med doft av ananas av passion av kanske vildsmultron, snart hör de alla hennes bara fötter nalkas; hon smeker de gröna och berget njuter för samtidigt lindrar rörelsen värken; får jag plocka er, du får plocka oss vi hörde din saknad väl be komme; med varsamma fingrar plockar kvinnan med rosenkoppen bara till behov i kjolen den vida hon lyft till korg; en stund stannar hon där lutad till bonsai; hur kom du hit undrar de alla; jag bad ett av molnen bära mig det var bara så, enkelt, de ler alla tillsammans, ser solen skölja sitt ansikte i bergssjön, då reser sig kvinnan, hon med rosenkoppen; vi ses snart igen; vi väntar dig vi är här; alltid för dig vi lyfter din saknad av dina axlar så lyfter du oss med in i dina lättade händer.

den 7 augusti 2016

Skogarna, talar smärtans vägar, hur bark kan ses blöda, hur bärnstenar läggs i hav, hur bärnstenar bärs tills stränder där gråten stiger ur bröst, där händer håller ansikten och kanske händerna försöker i förtvivlan hålla masken uppe, bärnstenar viskar; vad är faran i att släppa masken, diet rena ansiktets ögon är diamanter pupillen är kol, det kol vilket bidat så långe, händerna sänks en aning i en aning av en stämma vilken susar som, som vore den alla skogars stämmor; i händerna faller färger; häll färgerna i dessa sandskålar så skall du se; så häller händerna färgflagor i skålar och havet stänker en droppe ur oceanens andning; ser du och i skålar löses flagor i skimrande toner med stänk av bladguld, händerna vänder ansiktet in i molnen de djupvioletta bolstren runt halsen lägger sig rader av pärlor, bärnstenar; så helar vi smärtan i ditt bröst så kan allt le tillsammans, skogarna talar smärtans vägar om vingar, om vingars indigodjup hur dessa vingar, sorgens vingar sluts om det bröst vilket bär smärtan, så vaggas smärtan så skimras vingarna in i vitt och en gång stod de vingbärande där vid de höga cypresserna; de gavs namnen gråterskor så lindras smärtan för att fötter skall orka vandra, skogarna talar de vandringar vilka kittlar jordemoderns hud, så skall vandringar skapas genom smärtans fågel, gnistfågeln vilken blåser på kolet så att ögonen strålar i klart diamantljus

6 augusti 2016

Funderingar, är funderingar tankar och spelar det egentligen en roll vilket som är vad, begreppsbildningar löper fritt löper förmodligen fritt, det vill säga om vi inte trasslar in oss, ett väsen står vid en sjö eller närmare bestämt på en sten, en ö i sjön, väsendet beundrar skräddarna vilka sömmar ytan, beundrar hur forsen, för nu är det en fors, lindar sig runt stenarna vilka nu är valar med blanka ryggar, väsendet står med utbredda fötter solen målar forsen röd, järnröd målar forsen grön, blå, vita anemoner, skum heter det vaggas i stencirklar, nu lyfter väsendet det väsendet hade med, tankarna försöker minnas vad som stod i handboken, med ett ryck kastar väsendet ut, det är ett kastspö, linan liknar silkestråd eller en spindeltråd, när spindelbarn öppnar vägen kastar de i mod ut sin tråd i total tillit att tråden tas emot av vad det vara månde så klättrar de samt väver sitt första ansikte eller sitt första nät, hur går det med kastet, linan löper fint den är av nylon allt ser ut att gå bra ända tills; vad var det handboken sa, linan trasslar sig flötet hinner trassla in sig i bottnens skatter, väsendet drar och sliter väser irriterat till stenarna kan ni inte ta mig dit, väsendet ser sig om; det är väl inte någon som ser, vips åker kastspöet in i forsen så var det inte ett kastspö i en hand mer, stenar sträcker ut är valar; sätt dig ned så far vi ut så far vi in i havet, väsendet sätter sig i bara farten, förskräckelsefarten; vem kan väl tro att stenar är valar att valar är stenar; havet glittrar leende, stenar landar vid en strand där granar har tillrett en koja, ur rökgången ringlar rök skriver; lägg dina funderingstankar i grytan av järn så kan vi koka soppa till kvällsvard innan vi beundrar stjärnornas klara stämmor.