Det vandrar
en fjäril genom det vilket benämns tid och rum; fjärilen stannar en stund ser
orosmoln samlas, samlas där in under ekarna; ekon far genom lunden, ekon av dem
vilka bar sagorna; än bär de sagor, orosmolnen viskar in i dalen där de djupa
groparna växer, ser somliga gå runt groparna, gå förbi dem andra ramlar ned i
groparna, visst hör orosmolnen förtvivlan ur de ramlade ned, de hör också fnys
från dem vilka kringgick; orosmolnen hör förtvivlan ropa ibland nästintill
skria för att så omfamnas av gropen vilken vaggar lugn, det är i den stunden
förtvivlan den ramlade inser att det genom gropen sipprar in ljus genom
fransarna varvid pupillen dras samman det kan de känna, känna den känsla gropen
gav när förtvivlan var ett ramaskri; orosmolnen skimrar leende anar en lindring
i sina hjärtan, ekarna de susar och bladen de bär viskningar till de vilka
klättrar med rötters bistånd; ikläd er detta regnbågsskimmer, ikläd er; så
ikläder de sig detta regnbågsskimmer varvid orosmolnen blir skira vita
sommarslöjor i ett strålandeblått hav, fjärilen landar på nästippen; ser du
inte längre än så; låt mig berätta dig det jag ser; det är så med detta tid med
detta rum att det går att stiga in samt ut genom väggarna, en gång var jag låt
oss säga en vit pärla inte större än ett gryn; låg där helt stilla i
grässtråvecket du vet bladvecket vilket håller om strået, så steg jag in i
larvens skepnad tycker du jag larvar mig jag sade larv; jag steg in i larvens
skepnad, vajade, böljade vaggade trodde ett tag jag var ett skepp i böljan blå
eller grön eller turkos, smakade nosade smakade så steg jag in i puppan med
alla intryck med, mitt fäste valde jag till under åsen i lä av allt
påhoppandes, bidade helt stilla, smälte intrycken solen den värmde och så plötsligt
började det pirra; tycker du om min nya skepnad; så är det med tid med rum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar