den 26 augusti 2016

I åminnelse av stenstodernas hjärtan, öppnar bergsvida mantel, den mantel vilken skäran, månskäran håller samman och stenarna planterade sina rötter i stenstränders kupor, fårorna drogs av oxar vita liknade bufflar vita och stenarna hörde moln vita landa mellan hornen hörde stenar lyfta hornen till munnar varvid tonerna svävade in i gestalter av drömfåglar vars vingar, pennor skrev in i hjärtdukar allt det stenarna andades då samt andas nu, vindar lade händer runt rötter gav lä viskade spira, spira jordens sång, så står de där stenstoderna med ansikten vända in i havet stundtals går det att se tårar tränga upp eller kanske det är havet vilket svalkar deras syner, fårorna, fårorna blev ådror vilka rann vida ådror vilka liknade tallars rötter de vilka synes växa utan jord ändå är berget jord, och havet seglade i vind i eld i allt det vilket är och fårorna blev till broar de vilka andas frågor andas svar och valven, valven gav utrymme till det vilket var till det vilket är vid fästen syntes spinnerskor hålla i dessa trådar och de tvinnade trådar samman, var gång stenstoderna manade till sträcktes tråden till den vilken föll, så är dessa trådar livstrådar vilka håller vilka förenar vilka sträcks till den vilken snubblat in i vilsenhetens virvlar och stenstoder följer och spinnerskor tvinnar och valven hålls höga så undrar du var oxarna är kanske är de nu fåglarna vilka plogar himlarnas åkrar kanske är de bufflarna vilka betar präriens sjungande gräs, så undrar du vidare vandra till broarna vilka förenar det vilket givits namnet var med det vilket givits namnet kommer det vilket givits namnet fråga det vilket givits namnet svar och där i detta utrymme går det att höra; så, har du funnit mig.