den 8 augusti 2016

Uppför berget; uppför berget, en stämma harklas till al, en bergsstämma; det kan vara nedför beroende av hur du vänder synen din, just nu uppåt växer, klättrar växter, tätt intill marken, det går att säga trycker sig tätt intill; det är väl, är av godo, att de gör så, helt säkra är de inte på stegen, vägen är här och var lite halkig, så går det att säga; jag hade lite ont här och var, var och här så molnmoder smorde in denna sida med jag anar doften av ros samt ringblomma lagda i olja ställda i solfönster så även månfönster, växterna vilka klättrar eller trycker sig tätt intill berget glittrar; räds gör vi inte, det är så vackert höra ditt hjärtas värme sjunga i ljusa toner; är det så ler berget, så är det säger växterna, vadan bringar er hit, jo vi hörde att kvinnan med rosenkoppen saknar sitt långväga te så såg vi din jordhud din mantel av just det vilket vävs i landet med blommande körsbärsträd, i landet där bonsai sjunger, vi bad tranan, den vilken origami fingrar vek att föra oss hit, ser du tranan; jag ser tranan, den är vit den seglar där över skogshuset där hon lever, kvinnan med rosenkoppen, så är det säger de gröna med doft av ananas av passion av kanske vildsmultron, snart hör de alla hennes bara fötter nalkas; hon smeker de gröna och berget njuter för samtidigt lindrar rörelsen värken; får jag plocka er, du får plocka oss vi hörde din saknad väl be komme; med varsamma fingrar plockar kvinnan med rosenkoppen bara till behov i kjolen den vida hon lyft till korg; en stund stannar hon där lutad till bonsai; hur kom du hit undrar de alla; jag bad ett av molnen bära mig det var bara så, enkelt, de ler alla tillsammans, ser solen skölja sitt ansikte i bergssjön, då reser sig kvinnan, hon med rosenkoppen; vi ses snart igen; vi väntar dig vi är här; alltid för dig vi lyfter din saknad av dina axlar så lyfter du oss med in i dina lättade händer.