Skogarna,
talar smärtans vägar, hur bark kan ses blöda, hur bärnstenar läggs i hav, hur
bärnstenar bärs tills stränder där gråten stiger ur bröst, där händer håller
ansikten och kanske händerna försöker i förtvivlan hålla masken uppe,
bärnstenar viskar; vad är faran i att släppa masken, diet rena ansiktets ögon
är diamanter pupillen är kol, det kol vilket bidat så långe, händerna sänks en
aning i en aning av en stämma vilken susar som, som vore den alla skogars
stämmor; i händerna faller färger; häll färgerna i dessa sandskålar så skall du
se; så häller händerna färgflagor i skålar och havet stänker en droppe ur
oceanens andning; ser du och i skålar löses flagor i skimrande toner med stänk
av bladguld, händerna vänder ansiktet in i molnen de djupvioletta bolstren runt
halsen lägger sig rader av pärlor, bärnstenar; så helar vi smärtan i ditt bröst
så kan allt le tillsammans, skogarna talar smärtans vägar om vingar, om vingars
indigodjup hur dessa vingar, sorgens vingar sluts om det bröst vilket bär
smärtan, så vaggas smärtan så skimras vingarna in i vitt och en gång stod de
vingbärande där vid de höga cypresserna; de gavs namnen gråterskor så lindras
smärtan för att fötter skall orka vandra, skogarna talar de vandringar vilka
kittlar jordemoderns hud, så skall vandringar skapas genom smärtans fågel,
gnistfågeln vilken blåser på kolet så att ögonen strålar i klart diamantljus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar