den 30 augusti 2016

I lä av ett träd kanske inte ett fullvuxet träd, sitter ett barn, håller händerna för ansiktet, barnet snyftar, stundtals skakade kroppen nu är snyftandet mer uppgivet, trädet är ett viljeträd, i livsbarken lever detta barns namn, barnets gestalt liknar en; kanske en snödroppe, en droppe hållen av en stjälk; varför gömmer du ditt ansikte, vårt ansikte undrar trädet, viljeträdet, barnet snyftar, händerna är nästan överfyllda med gråt, gråt börjar sippra fram mellan fingrarna, det vandrar ett sus genom trädet, viljeträdet; sänk dina händer barnet mitt, släpp sjöarna fria, ett djupt andetag, utan att hålla andningen fast i ett tag vandrar genom barnets kropp, sakta sänker barnet händerna och gråten rinner ut, gråten bildar sjöar; viljeträdet ler; ser du vilket pärlband, ser du den stora sjön; moderssjön med de små barnsjöarna runt, barnet ser i tydlighet; varför är min sjö , vår sjö inte synliggjord; trädet, viljeträdet särar lätt på kvistar varvid en strimma rör vid en av sjöarna; med ens genomfars barnet av ja, lycka är det, en lycka vilken fyller trädet, viljeträdet;; jag hör dem berätta min väg  vår väg säger barnet och vägen den är min väg vår väg inte den väg de gjorde, därmed steg detta barn fram och viljeträdet växte ännu en ring.

Hindras tanken att flyga att strömma att göra allt det tanken tycker så mycket om blir den lätt en påle vilken slås ned, blir den lätt frustande av raseri, blir den lätt en ständigt återkommande; det finns en anordning där en stor kula liknande en kanonkula sätts på en kätting hängs i en kran med vilken det rivs hus med; så kan tanken lätt bli när den viftas bort; den lämnar dig inte ifred; då händer när du försöker vifta bort insekter; du kan vara helt förvissad om eller säker på att de inte lämnar dig ifred. Det är fascinerande att se en katt smyga på skator, tankar är ofta svarta eller vita eller svart, vita, katten kryper allt närmre marken i förberedelse, katten är helt stilla, skatorn de ser katten i ögonvrån, gör det de gör och det de gjorde, så tar katten ett språng skatorna flyger upp med pärlande skratt nåväl hesa en aning ekande ihåliga, ekandeihåliga ungefär så gör tanken när du försöker hindra den eller fånga den; den glider undan den flaxar undan upp i närmsta träd; så är det med minnen, det brukar inte fungera att smyga sig på dem, de tycker inte heller om att bli kringgådda, faktiskt bär de en innerlig vilja att bli sedda i ljuset av det de är.