Går
det att helt glömma alla doftspår vilka satts i huden; sanden vilken springer i
öknen med lätta fötter skimrar, du säger jag springer, det är väl kan ske här
ett omak ser du jag mera flyter fram det är behagligare här där molnen inte ger
skugga där solen gassar mest hela dagen, ibland har jag försökt linda en turban
om, ibland har jag klätt mig i lager på
lager, de resande gör så för att nå oasen; visst kan det tyckas att de namn
vilka här lades de fötter vilka här vandrade är borta ändå är det så att de
inte är glömda; dessa lever i mig en del bär smärta ger mig tårar, dem brukar
jag stanna länge hos jag ber dem berätta allt det dessa såg och när de berättar
försöker jag öva mig att se mitt ansikte i dem och dem vilka strålar vilka
skänker glädje ja, de är här i mitt inre så är vi alla hos varandra och varför
skall de glömmas vi glömmas vi är ju alla flätade band, det blåser en vind ur
nordan, vita fåglar synes sväva in, ju närmre de kommer ser jag dem gnistra och
jag inser att nu befinner jag mig i vinterland och fåglarna är snö, snörök
vilken flyter fram; så är det säger snön visst är det underligt att du inte
fryser, det borde du med avseende till att du nyss stod i sandrök och upplevde
huden brännas, stick in dina fingrar här, låt mig visa dig ett ting; räds inte
denna vandring du är ju snö lika mycket som jag, jag sticker in mina fingrar
mina händer ända tills känseln upphör, en skön domning infinner sig en frid
bortom lugn går det att sägas; jag fylls av längtan att lägga mig ned för att
fyllas av denna domning denna frid, bara glömma det jag burit för att bli ett
bar, snöröken släpper in sol vilken smälter min frusenhet jag hör dem viska att
i detta frusna försvann känseln i fingrarna genom värmen kommer känseln åter
snöröken säger vidare att det går att tina det djupfrusna genom att linda
ögonvärme runt, glöm inte det liv är i dessa karga land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar