Ser dessa
vackra såpbubblor, lever med vad de är gjorda av, såpa, såpa vilken kommer ur
skogens gåvor, lever med bilden av hur såpbubblor blir, hur barnet blåser i en
ring varvid andningen egentligen frigörs; så stiger jag in i bilden av andning,
är andningen just det såpbubblor visar; skimrande regnbågsljus, vandrar i en
skog med tallar, ekorrar skuttar glatt omkring i fullkomlig balans, en tall
retas med mig, kastar en kotte inte alls hårt, mjukt varvid spillkråkan häller
skrattpärlor över skogen in i skogen, tallarna är fyllda med fåglar vilka
flyger landar, åter förundras jag med tallarnas rötter hur de stundtals ser ut
att växa på bara berget; det borde säga mig att berget är mjukt där det behövs
att berget ger jordnäring till rötter, djupt ur jordens inre, jordstjälkens
inre hör jag så är det.
Stiger
in i en fäbodstuga med golv trampat av många med kvistögon, ett golv lagt med
kärlek och golvet doftar såpa, kan höra hinkar skramla kan höra pumpen hur den
skänker vatten, pumpen stor i solen, handtaget är inbjudande, kranen är ödmjuk
i gesten, handen pumpar genom att hålla i handtaget, sakta stiger vattnet,
hinkar skramlar, skurborstar ljuder, trasor torkar torrt, kvistögon ler.
Barnet
blåser såpbubblor följer såpbubblornas svävande i förundran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar