den 19 augusti 2016

Det går att se dem samlas, dropparna i molnen, molnen breder ut vida kanske kronor, de går att likna vid trädkronor, det vill säga det fåglar ser när de svävar över jordeträdens kronor, så speglar lekfullt, i kärlek, molnen trädens kronor; en spegel kan vara en glasyta, du skulle inte se din bild eller någon bild utan det glaset, skivan är behandlat med du skulle inte se någon yta utan just det droppar är skapade ur, regnbågens toner är toner vilka möjliggör seendet av formen av former, spegeln är ett medel för att se allt i allt, spegeln håller inte kvar bilden, du är inte fasthållen av spegeln du kan skymta dig när du inte står rakt framför spegeln, det vill säga så länge du är i ytans blickfång egentligen ditt eget blickfång, det är fascinerande att se ett barn framför spegeln, ett barn vilket aldrig mött en spegel, barnet sträcker handen till glaset för att röra vid det barn barnet ser, djur gör samma sak de nosar de luktar de försöker nå fram helst gå in i spegelrummet, den vuxne kanske ler i kärlek eller mumlandes att det är dumt att inte inse, den vuxne kanske till och med gör sig lustig över denna upptäckarglöd vilken ju egentligen är att gå genom ytan för att röra vid inrevärlden eller inrevärden, molnen kan vara just det du ser, dina ögon är speglar, det går att se dem samlas, dropparna i molnen, så steg droppar upp ur bäddar, sinnesbäddar, så dras droppar samman, häller du alla färger du harr på din palett i ett glas med vatten blir det just denna så kallat stålblågrå färg nästintill svart, fukten hänger i luften i trädkronor i allt, det går att känna fukten med fingertoppskänsla, detta samlande kan kännas hotfullt, du vet inte vad molnen medför, ett sådant ansikte kan kännas hotfullt just för att det inte visar innehållet; du kanske vant dig vid att dylika ansikten kan äsa, kan spotta fradgeord, kan skjuta blixtar kan mullra kan göra dig förstelnad i fasans grepp du känner slaget redan innan det faller ned över dig för det är en vanessak, du har mött detta så många gånger, du vet att det bästa är att rygga för visar du det detta ansikte känner vara uppstudsighet förstoras mångdubblas slagen i hårdhet, så du ryggar du kanske kryper ihop inväntar slagen inväntar fradgan det nedsättande det vilket gjort dig till; du vet inte vem du är längre för hur kan ett liv vara när det behandlas så en hand sträcks till hjälper dig att resa dig, baddar ditt ansikte, smeker din kind, smörjer dig med helande olja, vandrar vid din sida inte alltid med ord just bara finns där och denna hand blir den vilken visar att du är att du finns; molnen, dropparna bär inte slagen med sig de bär helt andra saker och de njuter av anblicken av ditt tillvända ansikte, så är det med dessa droppar vilka samlas i molnen.