sitter helt stilla
i en solskål
gräsets regndroppsband
fuktar fötter
doft av
blåskimrans
vingar
fyller
mina
inre
sitter helt stilla
i en solskål
*
asfalt
asfält
kan asfalt lösas upp av vatten
kanske kan den det
regn tindrar
tindrande böljande hårsvall
havssvall
vatten breder ut sina händer över hårdheten
visar en sjö
visaren sjö mitt i det hårda
av tyngden innan regnet smekte dess hårda öga har asfalten bågnat
sjunkit in
sökt sig närmre hennes hjärta
nu lever en sjö i detta insjunkna bröst
en sjö visas
mitt i det hårda andas en sjö
vatten dunstar
dunstar då solen omfamnar
rötter spräcker asfalten
träd maskrosor, spräcker varsamt det hårda
i skrivandets stund ser jag hur ett väsen kletas in med tjära rullas i fjädrar, läggs i en tunna och rullas nedför en sluttning. Och i det ser jag asfalten, stenar inrullade inkletade i tjära.
Och visst går det att se bilden, även om det är bilar vilka rullar över asfalten, bilden vidgas ty åter ser jag de dragna linjerna – lämnar den bilden.
Rötter spräcker asfalten
meningen
vatten sköljer asfalten och för det upplösta med sig
de drog ut i fält
de stod med krigsrustning mittemot varandra
ögonen blickade aldrig in i varandras
de stod mitt emot varandra
de stred man mot man
kroppar föll
ängen
fälten var asfält
ja, vatten kan lösa upp
växter kupar sorgehänder
sorgehänder runt de krigiska
rötter kupar händer runt de krigiska
vaggar dem
blickar du så ut över ängen
över blomsterängen med detta inom dig
ser du
i varje blomma en slocknad väckt själ
så hur kan människan säga att hon står över allt då hon är i allt
hur kan människan då trampa så hårt då hon är i allt
måtte hon lyfta sin tröttade blick och se
se hur stjärnorna gläder sig med blomstren
hur varje kronblad är en fjärilsvinge
hur varje fjärilsvinge förs till sin gemensamskapande stämma
de bar facklor i sina händer
ur en eld
flammor
fördes
nära
deras eld
verkar
ut
varje fjärilsvinge förs till gemensamskapande stämma
tvillingflammor
mötas
i varje sådant möte är dessa en kropp
en ljusvingad kropp vilken pollinerar luften
lyft blicken i gryningen
se det skira solljuset omfamna månljuset i jordeljuset
se tusende vingar röras tillsammans
det är icke vackra ord
asfält
det är icke vackra bilder att se
de bilderna berättar dock sagan om alla krig
om det krigiska sinnets faser,
fastna icke i bilden av asfältet
se blomsterängen
den är ditt helandeljus
i varje blomma en slocknad väckt själ
så hur kan människan säga att hon står över allt då hon är i allt
hur kan människan då trampa så hårt då hon är i allt
måtte hon lyfta sin tröttade blick och se
se hur stjärnorna gläder sig med blomstren
den vilken läser de nedtecknade orden har säkert uppmärksammat att jag ej gärna skriver tidsbenämnan
svaren har snuddande givits. det innebär icke att jag icke söker den vidare bilden, lever ständigt med;
tar tid,vad är tid
verklig eller overklig
vad är overklig
verklig
mumlade ... sitter och viker tid
origami
vackra vita svalor
flyger
det är en mycket vacker bild
viker tid
viker båtar
ljuslyktor
ser ljuslyktor segla i bäcken
till havet
i havet seglar
ljusbringare
luften rörs av vingar
vita
svalor
allt har en mening en innebörd en stig
då den insikten fyller oss kanske vi andas friare
med den insikten har jag sökt leva länge nu
den insikten kan bli
en slags vagga
händer runt mig
inte för att invagga mig i - ja, vad
mera för att se
ser det lilla barnet i moderns hölje dem i faderns hölje... den gamla bilden ... ändå är den där,
hur än stigen ser ut.
ser den bilden, den bilden visas i allt överallt.
blomknoppen, träden i vårens andning med bladpärlor, lökar, kärlekshänder
ja, dagen är en solskål
åskan har dundrat
lever ofta med ordet hoppas, vi hoppas så mycket att det ofta springer ifrån oss i planeringsstadiet, kanske har hoppas blivit planerar
varje möte
vilket är rent
föreställningsfritt är vackert
därför säger jag
jag tror
min upplevelse är att vårt möte skulle kunna bli vackert
*
ser två blommor blomma
så vackra
tillsammans
för mig
gick solstråle i moln
åskan dundrade i mitt bröst
blixtar ven
i sand
förblöder jag
sakta
så
sakta
kan ej längre minnas då jag var
lycklig
lycklig i möte
efterskoven
begrov
förtog
gläder mig med blommorna
älskade barn
jag kupar mina händer ömt om
dina skrubbade knän
om ditt ömma
jag frågar mig nu mer
varje natt
varför skulle
den sagan skrivas
om
mötet med en sluten
vissnad blomma
stiger
trött in i sömn
stiger trött in i dag
så jag älskar nattens stilla
luften
luften genomkorsas
av silvervingar
ur hjärta flyga de
ja, jag öppnar mitt bröst
kastar mig
ut
i vetskap av
stjärnkaskadernas kristallsånger bär mig
detta
vet
jag
in i
det okända
så kända
känner ej
upplever
mitt hjärta leder färden
detta
vet
jag
jordestunderna
kan jag aldrig fånga
leva med dem
det
kan jag
aldrig
aldrig fånga jordestunderna
detta är ej deras hjärtbön
jag kastar mig ut
i vetskap av att stjärnljusens himlar fångar mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar