den 4 augusti 2010

Stenkvinnan:
beröringsljus
rör vid

fingerknoppar

jag ber

i avsaknad


helt stilla lade hon sig
ropade glömskesömn
kom

hon drog aldrig för gardiner
det gjorde hon aldrig eller sällan

hon fann det vackersköljande
se natthimlens händers
mörkerskimran
omsluta ljus
se morgonhimlens händers
ljusskimran
omsluta mörker
följa andedräktens
fullföljansvävan

i natts se tinderljusen tändas in
se himlars duvblå
den där svårförklarliga
blå färgen
en indigoblå
så klart genomlyst till blåsilver
hon benämnde denna färg duvblå
fylldes av leendeljus vid hörandet av
kurrandet
duvorna ringade om
hon svepte med hand
strödde ärtor i vind
duvor pickade
spred vida bönstjälkar
klättra du stärkta morgonljus
hon benämnde denna färg duvblå
hon visste ej varför
hon fann det kanske vackersköljande

vackersköljande fann hon de skira
i sommarvinden
rödviola gardinernas rörelse
i nattvindens smeksamma närvaro
det hände sig
att hon dansade inom
i själsljus silver
när inte någon såg
hon kunde ibland ligga hela natten och
följa rörelsen

det skira gryningsljuset klädde
trädens sommarskrud
gryningsvinden lockade in morgonvinden
löven bladen följde
gardinernas mjuka
smeksamma
rörelse

hon steg ut bädden slöt ögonen
ställde sig i det öppna fönstret
så tag mig med

sommarvinden
lindade sig om
tack du
min enda
beröring

så blev det
helt stilla lade hon sig
ropade glömskesömn kom
hon drog för gardinerna
slöt fönstren med dubbla
dubletterande hakar
stängde allt ute

i gryningen väcktes hon av solglitter
solglitter rörde vid öga
hon sökte borsta det undan
solglittret envisades
stig upp
dina steg är viljna

hon suckade lämnade bädden
mitt enda beröringsljus

ett av det viktigaste är beröringsljus
det ljuset är rörande vid hud
vid nära vara nära


hon lade sig ned blev en sten

det var som om
som om
om som
havets vågor svepte över
om henne

när någon inte såg det bredde stenen ut
det slutna
där i mosshägn
i blads tysthängens
sidenlätta
slöjljus
då alla steg runt
upphört
sjunkit
undan

när någon inte såg det
bredde stenen ut det slutna
vände sina djup
i värnadssjö

hon lyfte armar
kupade händers skål
i silverne bägare
stjärndroppe
klang
i

stegen vaknade runt om

helt stilla lade hon sig
ropade glömskesömn kom
hon lade sig ned blev en sten

det var som om
som om
om som
havets vågor svepte över
om henne


Upplev henne:

upplev henne röra sig i dig
uppfylla din tomhet

hennes röst öppnades vida

i ring stå bautastenar
dimma sveper
slöjor

upplev henne inom dig

ebb flod sjöar hav alla
vattens vatten

himlar jordar marker
stjärnor solar månar planeter

höjder dalar
strofer

glöd eld

vågor still vågor höga

vindsmek
vindstorm


upplev henne inom dig

alla årsskrudar
violljus cinnoberljus
grönskimrande
vitgnistrande

upplev henne inom dig
extas livfyllan

solfingrar tänder glöd i slocknad kolbädd


från nordan från sydan höres
vingebudet korsas


och när du upplever dessa
knäpp då upp dina bröstknappar


och var ditt rätta
till denna upplev henne stiger ord fram; i älskande skog, i älskade skog
de orden stiger fram i efterförloppet ty jag har undrat över dessa ord samtidigt ser jag helt klart innebörden och egentligen behövs inte vidare ord. Åter är det:
i den stund vi inser att allt är inom
då är allt
allt

då är allt hjärta

då instiger det namnlösta