så fjärran
fjärran ter sig livet
så djupt innanför andas själen
så utanför i livet
molnseglare
bred edra vingar ut
svep mig in
in i det vilket icke är fjärran
så trött andas jag
så trött av detta fjärran
här är jag
ett utanför
så djupt innanför
skovens skovlar gräver
allt djupare
ur
vinden är i detta då
en hand vilken smeker ut
varsamt lägges hand över allt
ängder är dalar
dalar är ängder
klippor är dalgångar, raviner, sänkor
sänkor, raviner, dalgångar är klippor
under
i vindens hand är allt planyta
ett flackt landskap
kanske
dock ej flackandeblick
handen manar lugn
läser handavtryck
planterar linjer
är du redo
jag är redo
vinden lyfter handen
tvenne raukar synes stiga
i deras kärleksfamn andas varmkälla
du frysande själsvandrare avkläd dig
stig in i vår famn
så vederkvickt andas jag
djupt inifrån
det verkar som att
ju mindre – antalsmässigt – ben ett väsen har desto svårare är benen att hålla ordning
reda på
kanske är det svårare med koordinaterna då ben blir armar och armar blir ben
ja, visst är det så
människan sattes ej att vara herre över
jag säger
lev iakttagande närvarande
i kärlek beundrande
se hur de fyrfotade trasslar ut benen
till stegvördnad
i upptäckarglädje
tack
i dagar i nätter
då mina händer andas trötta
så trötta
söker lyfta handvingar
vingklippta
då sänder du mig
så mycken godvilja
i de stunder då jag behöver
en människofamn
i andeljus
vilken berör min själ
med helandebalsam
en människofamn
vilken vaggar mig i tröstandeljus
Sicket ett tok
renbäddads
vackra
lakan
doftande vindar
lägger mig
rosenbadad
sluter
ögon
fingrar
rör vid mitt ansiktes linjer
öppnar ögon
snabbt
ber eld in i vedspisen
kökets hjärta
skänker
jag
kokar kaffe
mumlar
sicket ett tok
dumheter
Klot
håller ett metallklot i handen
putsar mässingen med mjuktrasa
klotet klingar
ljustoner
konsten är att röra två klot tyst i handen
putsar mässingen med mjuktrasa
fingeravtryck sköljer
ansikten
alla
höll
en gång
mässingsklotet
strålar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar