jag brukar lyssna till en vacker kvinna
mitt hjärtas röst
mitt i
cirkeln av liv står ett liv
ett liv en kvinna ett träd
i barnens växnad sade jag ofta;
din vilja står i skogen
och växer
så vacker
vart står den frågade barnet
länge såg jag in i barnet in i det tillåtna och uttalade
trädets namn
så ofta har jag skrivit om roten
om stammen
om kronan
i denna stund ser jag stammen
ser jag årsringarna
jag nalkas nu jordeinstegets
minnesögonblick
skrev:
jag brukar lyssna till en vacker kvinna
mitt hjärtas röst
om några dagar lägges en ny årsring runt min stam
i den ringen sitter i den aftonen sitter
själen anden och jaget i samtal
i min krona andas
andens ljus
jag är ett blommande fruktträd
jag bjuder dig mina frukter
rosor slå ut sina knoppar
mina rötter förbinder mig med
jordens skönhet
förbinder
stadiggör
jag ser kroppen vara stammen
ser årsringarna
dels ser jag en spiral vilken stiger uppåt
stiger uppåt med den ”breda basen” – ”vida cirkelbasen”
nedtill i avsmalnande fas uppåt
dels ser jag dessa ringar läggas runt kroppen
hur skall dessa benämnas,
kanske eterringar eller
auraringar –
cirklar av ljus
ser kronan ett blommande fruktträd
det svåra att beskriva är rosorna
ty dessa blommar ur frukterna
ser rosenblad
rosenbladsfjärilar
rosenbladsfjärilar fylla luften
samtidigt ser jag en ros mellan fingrar
en ros mellan fingrar i givandegest
i givandegest vidare
dessa rosor är tagglösta
tagglösta är att de icke har behov av taggar
de andas i kärlek
helande
de är lösta ur taggar
inte tagglösa
lösta är
de
mina fötter är rötter
upplever i skrivandets stund hur tårna verkligen kryper in i jorden
upplever rötternas vida
mina fötter är rötter och förbinder mig med jorden
jag är ett blommande fruktträd
jag förtäljer icke vilket eller vad
ett blommande fruktträd
är jag
trädkvinnan
jag brukar lyssna till en vacker kvinna
mitt hjärtas röst
om några dagar lägges en ny årsring runt min stam
i den ringen sitter i den aftonen sitter
själen anden och jaget i samtal
i min krona andas
andens ljus
jag är ett blommande fruktträd
jag bjuder dig mina frukter
rosor slå ut sina knoppar
mina rötter förbinder mig med
jordens skönhet
förbinder
stadiggör
mitt i livets cirkel
står ett uråldrigt träd
det borde vara
vindpinat
det borde vara
vridet
det borde vara
böjt
det borde vara
förtorkat
så är det ej
trädet slår ut sina bladpärlor
trädet blommar
trädet bär frukt
trädet har vuxit där
så länge allt kan minnas
ibland
stundtals sker det
att vandrare passerar förbi
ibland
stundtals sker det
att de stödjer sig mot stammen
lutar sig till stammen i rotfamnen
det sista de ser innan de somnar är kronan
är ett vackert ansiktes ögonljus
trädet vaggar vandrarens trötta
så sover vandraren dröm i trädets sagofamn
de ser icke att trädet är en kvinna
trädet är en berättarkvinna
trädet är en berättarfågel
med fjädrar allskönsvackra
målar hon sagoorden
till vederkvickelse
så många människor har ej längre tillit till sagan
därför upplever de inresorgen
inresorgen vilken söker
väcka fesången
förr berättades sagor i levandeljus
nu skrivs historieböcker
ibland händer det att trädet
kvinnan fågeln beger sig in i vandring
hon stannar då hon hör
den hjärtats bön
dit hon kallades;
berätta
berätta livets saga
barnet mitt
ser du stjärnorna
hösten nalkas
då mörkret
faller över
oss
in i oss
är det vår egen hand
vilken släckt ljuset
med en knapp
en begränsningsknapp
frivilligt ofrivilligt
vi begränsar den vi är
vi fylls av
rädsla
flykt
springer blindade och slår oss i mörkret
att stanna i det mörkret i vissheten av
att detta mörker är en del av ljuset
är inte lätt men det lyfter
sakta handen
så många människor tror ej längre på sagan
därför upplever de inresorgen
inresorgen vilken söker väcka fesången
sinandeflod andas tungt under siarbro
ur eldgrop synes
skimmerrök andas skenande
ett utav sänkeögonen väste
du klarar det icke
hur kan du ens tro att du
du av alla skulle kunna ta dig över
hur kan du ens tro
att en hand
väntar där på dig
dig av alla
du knarrar uråldrigt
sprucken
hon sjönk samman
totalt
visste ej hur hon skulle orka resa sig igen
jorden runt rötterna sjönk undan
kroppen var en
oformbar lerhög
utan fäste
inte ens hon själv ville röra vid leran
sänkeögonen grinade förnöjt
väsandet var i den stunden mer ett
ett sprucket vinande av trubbiga blad
ansiktet hennes sjönk allt djupare inom
händer rörde vid
fattade lätt hennes händer
gav henne stöd till resa
de förde stegen till bergets fot
hon frågade varför
de gav henne kraft
så stod hon där inför
tog det första steget
för varje steg
formade
berget
en stödjande hand
berget var en stig uppför
av de vackraste snäckor
snäcksånger tystade
sänkeögonen
allt susade
du klarar det
hennes hjärta ljusnynnade med
du klarar det
hon märkte aldrig hur hon nådde toppen
märkte aldrig hur hon leddes
där vid randen av berget
sträcktes en vacker
hand till
kom låt oss vandra till
under siarbro dansade forsen
ur eldgrop synes skimrande glöd
andas purpursken
så mötas de
sydan och nordan
i aurora polaris
så sträcker hon ut handen
lyfter sänkeögonen varsamt
ser dem fyllas av ljus
jag brukar lyssna till en vacker kvinna
mitt hjärtas röst
mitt i livets cirkel
står ett uråldrigt träd
ibland
stundtals sker det
att vandrare passerar förbi
ibland
stundtals sker det
att de stödjer sig mot stammen
lutar sig till stammen i rotfamnen
det sista de ser innan de somnar är kronan
är ett vackert ansiktes ögonljus
trädet vaggar vandrarens trötta
så sover vandraren dröm i trädets sagofamn
de ser icke att trädet är en kvinna
trädet är en berättarkvinna
trädet är en berättarfågel
med fjädrar allskönsvackra
målar hon sagoorden
till vederkvickelse
så vaknar vandraren
vederkvickt av
sagoordens
drömljus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar