bergssalens vägg är vid instigandet mörker
ofta i rädsla pressas ögonen samman
så hårt
så hårt att röda vågor sköljer
så ebbar dessa ut i
stjärnkaskader
sakta
sker detta då udden
då udden av rädslan ebbat
klingat
ut
ögonen öppnas
efter endast en liten stund
en vindils lätta
en vindpil
en modpil
vänjer sig ögonen
du vid mörkret
bergets väggar är nu vita
bergsväggen är
är vit marmor
samtidigt är detta en vattenmantel
ett vitt lakan
en vit sidenvägg
så är lystern
hur det än är
är väggen vit
är väggen vit utan bländande effekt
sannhetens vita
vita ljusverkan
i den stora bergssalen ekade väggarna tomma
ändå var dessa väggar mer fyllda än
varför jämför du
allt är
fyllt
de mänskliga orden innehar inte alltid
de innehar
det vet
du
i den stora bergssalen ekade väggarna tomma
av tomhet fylld rytm
satte mig
in
säregna
målningar
röda steg ur väggar
sär egna
egna sär
samman
eldar brann i ring
dansen ystrade
männen om
kvinnor
fjädrar
i
hand
så var allt tyst igen
en droppe föll djup i ekande tomma
en droppe till en till en till
huden rördes vid
bäcken ringlades runt
tåblommor
ekande
eka
seglar
årlös
så vacker är bruden
i hans blick
så är allt tyst
bergssal är vackeransikte i leendeljus
ögon är vingar
läppar säras mjukt
mellan läppbågar
sipprar
månsilver
bergssalen
andas
liv
vingar är ögon
mina vingar bär mig in i månskäras vagga
den stora bergssalen
har
ekande väggar ty den är tömd
helt tömd på egna föreställningar
den innehar icke behov eller begär efter förställning
den vet allt det stenar vet
alla steg, alla visdomar
mineralssalter, mineralandning, stjärnandning
bergsfolken kan synas vara grova
bärandes grova stora händer
betänk då med ditt hjärta de tyngder de lyfta, hela berg
i den stund detta nedskrivs höres brunnslocket lyftas
det gnisslar lätt då veven sätts i rörelse
ämbaret, hinken hänger i kroken
av järn
åderjärn
handen håller fäste om vev
hinken
ämbaret sjunker in i brunn
svarthål
stenar ligga sida vid sida
ring i ring
hör droppsången
i berget
i brunn
hinken når botten
ett vackert mötandeljud
fyller hinken med vatten
hinken släpper kroken flyter med bäcken in i bergets inrehänder
seglar stilla dröm
händer öppnas sakta
släpper båten ut i ström
vita segel
pärlemorvita
svälla
tärnor
dansa vind
veven ljuder av handens fäste
hinken ringlar uppför
hinken lyftas av kroken
krokas åter
vagga
vagga stegens gång
oket bäres över axelvidd
var välkommen käre make
låt oss fylla grytan vår
koka
koka
örtasång
den stora bergssalen
har ekande väggar ty den är tömd
helt tömd på egna föreställningar
den innehar icke behov eller begär efter förställning
den vet allt det stenar vet
alla steg
alla visdomar
mineralsalter, mineralandning, stjärnandning
bergsfolken kan synas vara grova
bärandes grova stora händer
valkiga
valla
valla
hjordens sötma
i bäckar flyta mjölk och honung
betänk då med ditt hjärta de tyngder de lyfta
hela berg
de kan synas vara böjda krumma stela
betänk då med ditt hjärta hur de alltid breder ut sina händer
sin handgärning över ådror
de kan synas vara små
se dem uppfylla hela berget åter sjunka samman
detta är icke att växa icke att sjunka samman
det är bergsandning
se stjärnor i himlars salar
i sommarvandring i nordens riken synes de icke
så nalkas hösten vintern åter är de synligbara
detta är bergsfolkens andning
allts andning
ja, bergsfolkens händer kan synas vara grova
de bär alla stjärnors skatter däri
utgjuter skänker ger
hör klanger genomljuda berget
klangskålar
se bägare lyftas fyllda av klaraste kristalljusvatten
drick du människa till ögonljus
se bergssalens tomma väggar
se läppar säras
rosende vingar
är det svårt se berget öppna munnen, nåväl låt oss då säga;
genom en spricka silas månsilver
med ens synes mönster framträda
att lägga mosaik är en konst
ett konsthantverk
här uppstår det på det sätt sanden andas mandelas
*
Humlelindra
i rädsla
pressas ögonen samman
så hårt
så hårt att röda vågor
sköljer
så
ebbar dessa ut i
stjärnkaskader
sakta
då udden
då udden av rädslan ebbat…
klingat ut
klinga
klinga silverne
bjällra
i skogen vandrar ho
med vidja
ljuslätta
fjäderlätta steg
tjärnen sköljer
källhjärta
klinga
klinga gyllene
bjällra
de vaka med kossora i vall
i bäckakälla porlar honung
humle lindar
sömnlugn
ögonen
öppnas
efter endast en liten stund
en vindils lätta
en vindpil
en modpil
vänjer sig ögonen
du
vid mörkret
inom dig andas
vattenmantel
du svävar dansande i den vita sandens händer
ur hav höres
han stiger upp
lyfter
den stora snäckan
till mun
andas
snäckvind
ljuda
vattenfolken strör havsband
hon sveper ut
vit sidenvägg
så är lystern
utan bländande effekt
rädslan är befriad
vit svan
fyller
dina
handljus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar