i väster brinna
kopparguld
klanger
stiger
ur
urkoppar
sjunger
järn
då jag ser detta
min själ dras in i väster där kopparguld andas
koppar
urkoppar
urkoppar är ursprungseld
urkoppar stiger sannhets varmglöd
då denna eld flammar är detta ur vitglödgad helgad vrede
då jag ser denna glödande himmelseld; upplever jag
så kunde också jag glöda
viglöda
så kunde det vara
är det ej
stunderna kan jag aldrig återfå
ta åter
ändå; så kunde vi glöda
ser dock ej
ditt ansikte
hon vandrar i skymning
med vidöppet bröst
du vackra kvinnosjäl i planetsfär
minns du hur du en gång steg upp ur havet, hur snäckan öppnades, hur du steg ur in i ut. kanske var det en havsfjäril vilken bar dig, kanske var det icke ett skal.
fågel rödbröst
fågel rödbröst
gråt ej
mer
vackra fågel, du är jorden, är hennes hjärtas vingar
moder, modershjärta
bilden av
kvällsfågelns flykt in i solnedgång
den flykten är hemkomst
renandeljus
aftonfalken sluter dig nära
smärtan klingar
ut
ur
han stiger ur skepnad
elden brinner het vid minnet av bergets ådror
han är smeden, smeden vilken smider
står vid städet
lyfter hammaren
de stora järnklockorna ljuder
glödande lyfter han järnet
järnet doppas i vatten
rykande är mötet
han lyfter
det var en gång järn
håller vitt svärd i handen
blodströmman
vandrar
ur svärd in i arm
ur arm in i svärd
hjärtförening
svärdet
ur
urkälla
strålar i hans hand
källa
du vackra källursprung
så vackert dansa ni i bergets sal
icke skilda
samman
elden lever i berget
flammande
källan
urkällans vatten lever i berget
de dansar
vattnet virvla vackert runt eld
färgerna
färgerna är i
varande
bilden växer
allt vidare
än en gång upplöses gränserna
detta är förklarande
förklaringsljus
elden och vattnet förtär icke varandra
de är
i
gnistor stiga i himlars rand
pryda hennes diadem
så stiga gnistor stjärnor upp
så regna stjärnor ned
stiga
falla
falla
stiga
o upp hörligen
berg andas
var gång du tända din eld
minns stadgan av mitt ursprung
icke flyktande
bakom vägg
ser jag
dig
kärleken lyfter i tillåtelse slöjan
även i icketillåtelse ser de genom bakom slöjan i kärlek
genomskådar rädslans slöja
därigenom blir tillåtelsen
i kärlekens ljus
den sviker ej
gnistor stiga i himlars rand
pryda hennes diadem
järnekens
gröna blad blänka i sensommarnatts skära
järneken bär smaragdens blad
spetsar följer ovalen
lyft begränsningens slöja
se strålar vandra ur spetsar
strålande
smaragd
järneken blommar vit
bär röda bär
i vinterns vitsömnsvakan alltid grön
städse grön
i bröstet
röd
så synes de i vingbredd
smeka molnstränder
röda in i
blå
natt
aftonfalken
rödbröst
stor och liten
liten och stor
är ett
förenade
vingar samskapar
moln är stränder är mjuka vågsvall
in i indigoviolett
i berget
lever
sjunger
berättarljusets djupklanger
järnådror
ur koppar stiger klanger
järnådror
blodströmmar
rubin
strålar
rubinstrålar
uppfyller himmelsbröst
rödbröst
breder vida vingar
över strand
lugnar
stormöga
i den mänskliga vandringen har det kommit sig att människan alltmer måste beskriva sig, då hon söker arbete, då hon söker sin älskade
hon skall skriva en profil
göra sig en profil
profil
vad är en profil
sedd från sidan
jag riktar starkt ljus mot dig
då du står framför det vita arket
med kol fyller jag i
din profil
min profil
jag ställer dig frågan; vad är din vilja med din profil
förföra, locka – vad förtäljer den
din profil
är den sann
är det vita arket ännu
är den svärtade linjen alltid
skugga ljus
ljus skugga
profilbild
skal lägges om, tonåringen har behov av idoler för att växa, till viss del är tonåringen flock
meningen är att livet runt,
den närmsta omgivningen i trygghet skall erbjuda
många idoler – förebilder – detta för att tonåringen skall växa in i sitt väsen
från ut till in från in till ut.
ser tonåringen att den vuxne frigjort sig från idoldyrkan, att den vuxne släppt all ”påverkan” då sker frigörelsen.
så vad är
personlighetsprofil
det är den svärtade bilden, den gjorda bilden med kol
minns vad kol är
möjligheten
upphör
ej
till
individprofil
denna profil är det vita arket
är samtidigt diamantens uppstigande
framstigande
ur kol
ur en låda föll ett slitet fotoalbum
bläddras i
barndom
växa
ur mina ögon lyftes solstänk
av er
solförmörkelse
gavs
lärdes se genom era
solen
strålade
alltid stark
trotsade
tyst
slagen
tyngdlagen
fotoalbumet är fyllt av tagna bilder
negativen upplevelsen
livet
vet
länge trodde jag att ni hade negativen
att min upplevelse var fabricerad
livet
vet
solen
strålar
alltid
inrestark
den glöder
stigande
drömsol
fotoalbumet har tillika pärmar av konstgjort ormskinn, skall likna detta
tämj ormen
till ljusuppstigan
samt återvila
återvila i grottan
så strömmar kraften uppåt, nedåt, nedåt, uppåt
det tämjda är icke kvävt kuvat
är icke underkuvat
lever icke i ett rike av överlägset, överlägsenhet runtom
det är livsströmmar
livstillförande energier
balans i kraftutväxling
om allt är obegränsat
obegränsat
är icke gränslöst beteende
om allt är obegränsat
hur kommer det sig då
att havet alltid är inneslutet eller omgivet av klippor
klipphänder
liljeklockas blad skimrar
havsseglare hör
beträd
icke mina
grund
smärtrev
havsseglare fröjdas
han sitter lugnblickande
ryggtavlan andas ensam
linsen omfamnar
stilleben
liljeklockas bladhänder två äro bäropelare
i klippreven
sitta
han
be träd grunda
din framljusa blick
ur hav
över havsyta ser han dem
dansa i droppljus
ser han en kvinna dyka i vidbåge
från en av liljeklockas bladspetsar
hennes hår är böljande sjögräs
hon klyver ytan
huden glittrar
hon simmar fram till hans liljebladsplats
klippreven
räcker handen till
i lagunen möter de
sannhets
grund
hur kommer det sig då
att havet alltid är inneslutet eller omgivet av klippor
detta kommer sig av skönhetsspråk
detta kommer sig av visandegärning
detta för att visa hur allt är omgivet av kärlek
våga taga emot
kärlek
allt är omgivet av kärleks händer
visst är klippor hårda
material
så är skelettet hårt
skelettet håller kroppen uppe
så gör tältstavar
skelettet håller kroppen uppe men likväl är det så att
utan muskler skulle skelettet splittras
skulle klippor splittras
detta att havet är omslutet av klippor kommer sig av att liven
skall se detta
då kraften tynar
är du
omgiven av
är du buren av
eller lyftad
det gränslösa beteendet är i detta skrivna då individen sinat och personen svämmar över
personen svämmar över i ickeseende av det egna inre samt det omgivandes inre, den gränslösheten är väderkvarnsvingar vilka stöter mot, slår samt tar, utan insikt av verkan.
så finns där kärlekens gränslösa och det är kärleken
kärleken är svarande till behov
till omgivandebehov samt egnabehov
detta är att se rum, verkligen se rum
utan gränser
det är att medvetet - i modsteg - se sitt stora, storheten och därigenom
väcka omgivandets storhet
det är att bli en kärlekens murbräcka
en murbräcka i kärlek
detta är i sin tur att bli den vilken öppnar hjärtdörren eller porten hos solväktarna vilka icke ännu vet sin vandring, så skall dessa alla vakna i redo.
detta är att vara i den mänskliga kroppens namne
samt vara i själens rörelse
i andeljusets vishet,
detta är prästinneskapet, prästerskapet,
shaman, helare, berättare
visdomsbärare
bevarare av sannhetens facklor
de lyser i natten
detta är att vara morgon och aftonstjärnan
hon kupar händer om sol
hennes händer
äro vita
svanevingar
det är att se rum utan gränser
se möjligheterna
se delens verkan, samexistens i helheten och i omvänt perspektiv
detta med havet är att se lyktan
cykellyktan
billyktan
denna är omgiven av stål
en halvöppen knopp
eller en bägare
bägaren håller ljuset
är avbländande samt utbländande
halvljus samt helljus
för att detta ljus skall lysa erfordras händer vilka startar, kör samt styr
detta sker antingen via motor eller framförs medelst pedaler
hur kommer det sig då
att havet alltid är inneslutet eller omgivet av klippor
detta kommer sig av skönhetsspråk
detta kommer sig av visandegärning
detta för att visa hur allt är omgivet av kärlek
våga taga emot
kärlek
allt är omgivet av kärleks händer
mina ord kan du icke älska
nej, det går ej
orden talar till dig i olika nyanser i de färger du just då behöver
mina ord kan du ej älska
då orden talat
lyfta de
jag
är
kvar
*
järnådror
ur koppar stiger klanger
järnådror
blodströmmar
rubin
strålar
rubinstrålar
uppfyller himmelsbröst
rödbröst
breder vida vingar
över strand
lugnar
stormöga
*
förtärandestund
asken vilar i hand
gnista flyger
antänder
väggar andas mjukskuggor
vill mig icke
illa
sluter ögon om
värms
afton slutes sakta om pyrande slinga
stenar kallna
i
minnesglöd
asken rister
bladguld
markstegen andas
tysta
okomna
jag fryser
lindar sjalen
varv till varv om
ensam är stundtals förtärande
aftonvingar bär mig vidare
*
insiktsslag
hennes öga är det vilket glöder
genom hud
i skymning står hon
i hans händer
så ömma
berörande
kännande
följande
var linje
han tar ett steg åter
kärlekssköljer
henne
sakta lyfter hon av purpurviol skrud
djupnande violett andas
hon sluter
ögon
flyr i ilande
insikts
slag
släckt
släckta
falla
rosenblad
*
vingbredd
hon vandrar i skymning
med vidöppet bröst
du vackra kvinnosjäl i planetsfär
fågel rödbröst
fågel rödbröst
gråt ej
mer
aftonfalken sluter dig nära
smärtan klingar
ut
ur
han stiger ur skepnad
elden brinner het vid minnet av bergets ådror
källa
du vackra källursprung
så vackert dansa ni i bergets sal
icke skilda
samman
gnistor stiga i himlars rand
pryda hennes diadem
berg andas
var gång du tända din eld
minns stadgan av mitt ursprung
icke flyktande
bakom vägg
ser jag
dig
gnistor stiga i himlars rand
pryda hennes diadem
järnekens
gröna blad blänka i sensommarnatts skära
så synes de i vingbredd
smeka molnstränder
röda in i
blå
natt
*
klipphänder
liljeklockas blad skimrar
havsseglare hör
beträd
icke mina
grund
smärtrev
havsseglare fröjdas
han sitter lugnblickande
ryggtavlan andas ensam
linsen omfamnar
stilleben
liljeklockas bladhänder två äro bäropelare
i klippreven
sitta
han
be träd grunda
din framljusa blick
ur hav
över havsyta ser han dem
dansa i droppljus
ser han en kvinna dyka i vidbåge
från en av liljeklockas bladspetsar
hennes hår är böljande sjögräs
hon klyver ytan
huden glittrar
hon simmar fram till hans liljebladsplats
klippreven
räcker handen till
i lagunen möter de
sannhets
grund
*
Vindbedjan
stjärnvindar lyft mig ur
lägg värnandehänder om mitt bröst
morgonvind låten mina fötter
dansa i morgonängders handljus
*
Varmkälla
månsilverljus andas i körsbärsdalen
hennes fötter
äro små trippande
ditt nakna ansikte är rosenblommandehud
ur bronssköldars skimrande
dina lärosteg äro gjorda
följande
behagande
vitstelnad mask lägges
värmen stegras
du vackra geisha
handom hand stiga de in i varmkälla
kärlekens ringar
vidgas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar