hedkvinnan
den varsamme
lyfter varsamt fram sina livssteg inför
mötande
lika varsam
är den varsamme med livet
den varsamme
viskar
var samme
i allt
vi såg hennes skönhet
trodde oss om att stiga ned
så var deras oändliga visdom
såg den hudlöses
smärta
sin egen smärta
så var deras visdom
oändliga visdom
i kärlek
för att vi skulle uppleva skönhet
skapande skönhet
istället var det så att hon steg in i oss
för att hon skulle uppleva vår glädje i steggivan
hon tar emot oss med öppna händer
så stor är hennes givarglädje
de vilka aldrig vandrat in med öppna ögon
vilka icke orkade förmådde
tyade gnugga sömngruset ur
ur ögons klara
vilka fortfar sluta ögonen
knipa samman ögonen
mötte de i ljus instigna
de vaggade dessa ljusbarn
lindade dem hårt
detta för att deras steg skulle fogas
de vilka aldrig vandrat in med öppna ögon
slöt ögonen i den stund de insåg skapelsens symfoni
de lade händerna för de fem synliga spetsarna
sju verkar opåverkade
tolv är deras
skönhets
spetsar
samman
de vilka fortfor sluta ögonen mötte de i ljus instigna med tankemotton
snäva måttstockar
lärde dem vad tänka är
pressade snäva mått runt hjärta
lade tunga snaror runt nacke
tunga tyngder
tungans tyngder
genom tunga snaror lärdes de buga
tilläts ej lyfta blicken
de lät barnen se tupparna fäkta gång på gång
gång på gång
lät dem se hur ”lojalitet” satsas på den starke
hur den svage hackades fjäderlös och blödande kastades på sophögen
det de ej såg var den svages styrka
så skapas skönhets klanger i natts andning
ja
vi föddes in i förbjudna lagar
förbjudandes
vårt inre
lärdes hur vi skall tänkavara
spännband
lades om
stormen visar dig att du ej kan hålla havet stilla i din knutna hand
bergsrosen
visar dig
du kan växa ur det kala
så
låt oss kupa våra händer
bjuda
för
du kan växa
ur det
kala
tag penslar
fingerpenslar
måla dig med jordens
alla hennes vackra färger
upplev
ditt
vackra
inom
allt
så väv din bruddräkts din brudgums skönhet
nu vet du
varför spindelmor väver vackra
starka
drömmar
se spindelmors nät
väv
efter regn
regnen
i gryningen
med tårpärlor
i dörren
porten
insiktens pärlor
av är
hon fångar speciella
glimtar, pärlor
hon fångar intresse
frigör intresse
intresse är ett uppvaknande
lyssna till suset då porten dörren glider upp
tyngderna lyftas av nacke
lyft din blick
be icke om gräns
nu är de stunder komna då hon
med klar stämma förtäljer
det går att förneka
leva i förnekelse
men livet öppnar
öppnar alltid det stängda
detta visar havet
detta visar stormarna
detta visar allt
liv
försök
försök hålla liv kvävt i handen
livet
livet öppnar alltid det stängda
den igenslammade dammens flödesljus
ditt hjärta är en vacker damm
du kan icke fylla ditt hjärta
då du ej tömmer det
i en stund av är syntes hon stå högt upp
en slingrande rökgirlang steg vitblå ur den timrade kojans skorsten
stenarna i murstocken var vandringsstenars berättarljus
hon hade bett dem följa henne
hon hade murat skorstenen med bara händer
en slingrande rökgirlang steg vitblå
ur den timrade kojans skorsten
bli allt det möjliga
hon hade funnits där så länge hon mindes
kojan var fönsterlös, var dörrlös var alltid välkomnande
vindarna var hennes sällskap genom tystnaden
vindarna kved numer
i hjälpsuckan
i en stund av är syntes hon stå högt upp
hennes vandring hade varit över hedars vindpinan
den pina där vindar vridits vinda av oskönjan
hennes kropp hade alltid varit värnande böjd över dessa marker
det är sant jag föll ned i fångstgrop
slutade aldrig söka ta mig upp
tog mig upp
kastades i
gång på gång
min hud blev blödande ömhet
höljande ömhet
och detta var ej mitt självklara val
det vet jag i efterklarhets skönjbara
jag skulle ha berättat dig detta
hur ordvingarna lägger sig i sanden
vackra mandalas
hur vindfolken sveper dem in
du måste bre ut dina vingar för att läsa dem
de är en slända vilken snurrar
snurrar spinner trådar
hon hade nu nått klippornas långsträckta kammar
hon sände ögonljusen över havsvida såg havet slå
slå mot klipporna
tvätterskorna står vid flodbädden
kjortlar är uppknytna
runt vader porlar bäckaströmman i flod
de vrider kläder
slår lärften mot stenar
sköljer ur gnuggar
sjunger renandesångers tacklov
i flätade korgar bär de tvätten
i flätade korgar på huvud
i det vida fältets famn vandrar tvätterskor
med korgar på huvudet
tvätterskor är vajande vallmo
röda kronblad flyger in i vind
hon ser havet slå mot klipporna vitskummande
den långa ytterklädnaden
de vida kjolarna ströks bakåt
följde hennes nu resta kropp
med varliga händer kammar de havets svallande hårlockar
hon sluter ögonen upplever
fullupplever vindarnas befriade vridna
njuter i full styrka livsljuden
sträcker armarna vida
lyfter lyftes jublande
ser bergen dricka molnen andas in molnen eller
var det molnen vilka drack andades in bergen
den ena till upplösande
den andre till stadga
hon gör en leendegir i lyckoljus
ser fåglar lyfta
ser liv vandra ut ur inre
ser hur allt liv strålar strömmar ut
hennes stämma ljuder i glittransfröjd
med klar insikt
ser hon
är
åter seglar hon över mjuka sanddyner
vilar under tältets böljande duk på
mjuka sammetskuddar
hans vackra
djupa ögon
omsluter henne
hav sänder doftande
sandvågor
ur dem stiger berg
formkroppar ur jordefärger
bruna svarta
hon ser regnen snön bergens markernas skiftningar
hon fylls av hjärtsprängande lyckoljus
står åter på klipporna andas hav
ur havet ser hon fiskar
valar delfiner klyva ytan
i vidbågar dyka
ser likheten ser sammanhanget
formkroppar ur jordefärger för att vi skall se inre
för att inre skall uppleva yttre
hjärta puls andning
du kan inte fylla dig
om ditt hjärta ej är tomt
hon vänder ansikte in i heden in i havet
vindsliten ställde hon sig
stilla i mitten
slöts samman
*
i väster andas
himmelseld
så vacker in i violett
så vacker
stark
ändå
mild
ödmjuka händer
klangskapande
i väster brinner himmelseld
tonande in i
violett
mild
ändå stark
stark
ändå mild
så skapas skönhets klanger
in i natts andning
drömmar
strös
målar dagens händer
in tres se
vi föddes in i förbjudna lagar
förbjudandes
vårt inre
lärdes hur vi skall tänkavara
spännband
lades om
stormen visar dig att du ej kan hålla havet stilla i din knutna hand
bergsrosen
visar dig
du kan växa ur det kala
så
låt oss kupa våra händer
bjuda
för
du kan växa
ur det
kala
tag penslar
fingerpenslar
måla dig med jordens
alla hennes vackra färger
upplev
ditt
vackra
inom
allt
så väv din bruddräkts din brudgums skönhet
nu vet du
varför spindelmor väver vackra
starka
drömmar
se spindelmors nät
väv
efter regn
regnen
i gryningen
med tårpärlor
i dörren
porten
insiktens pärlor
av är
hon fångar speciella
glimtar, pärlor
hon fångar intresse
frigör intresse
intresse är ett uppvaknande
lyssna till suset då porten dörren glider upp
*
denna afton brann
himmelseldar
tonande
in i
violett
violett andedräkt
steg vidare
djupblå duvvingar
svepte lins
målar nattens drömmars silver
silverne klanger
*
dånar
då
sanden öppnar ögon
dånar
det
klippor
reser sig ur
då
haven öppnar ögon
dånar
det
valar
reser sig ur
resande
livsvandringar
dyker
djupvida
lyfter
sånger
höga
nu
*
ser du bergen
ser du bergen
dricka
moln
vattenfall springer gladeligen ur mun
pärlande
slår knoppar
ut
fresia
doftar
saffransängder
magnolia blommar på bar kvist
varför är de
förklädda
leendena
så önskade
ser du
bergen
varför tvekar du inför
ditt inre
*
näbblad
jag bär med mig ett blad i näbben
mina höfter är
öknars mjuka
sanddyner
mitt blod är floders porlande
fröjdande
molnslöjor är svepande skrud av skirsiden
flammande grön andas himmel
hjärtsol
mina ögon är djupvidgade brunnar
flyger
i vidgad pupills mörka
ljus hälsar
jag bär med mig ett blad i näbben
ser spårblomning
släpper
ökenvindar svepa
skrift
en hand finner
läser
handskrift
jag bär med mig ett blad i näbben
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar