tycker om ordet prolog
andas in teater
dofter
scenen
de tunga sammetsdraperierna
hur ljuset sakta smeks
silas ut
fram stiger
en värld
i flera världar
efter
så långt övande
innan övandet
har inspirationens ljus
fallit in
prologen
vad är prologen till förkylning
allmän påverkan, frysning,
översvämning av hålrum
vita blodkroppar kommer springandes
bäddar om helandeljus
vad skulle ske om sommaren alltid var till städse
om sommaren fortsatte i det oändliga
denna blomsteräng
sommardans
kronblomning
blomningen dansen skulle troligen
troligtvis övergå till ett tranceliknande tillstånd
det är så visdomsfyllt; då sker det
då sker det: hösten nalkas med regnsånger, med avklädnad och slutligen kommer frosten
de vita bäddar om helandeljus
vitt täcke faller
det överhettade sinnet är avkylt
balanserat
någonstans skrev jag:
det finns alltid mycket att berätta
väljer få ord här
vem jag är visar
samtalet
berättarskålar är vi alla
fyllda med vackra
pärlljus
i efterförloppet ser jag
såg bilder stiga fram
skrev poesi
här
nedan
väljer skriva runt orden
linda en ljuskrans
här
ovan
med ens då jag möter orden här nedan och här ovan sköljer det inom mig solens nedan och ovan, ser en cirkel snurra så vacker. ser en cirkel en eldcirkel och ser livet hoppa genom
de bilder vilka föranledde poesiorden då;
ser liven, allt liv
hur de är droppar
droppar så vackra
det är detaljrikedomens skönhet
visst är det så att vi kan ha en linjal och ett anteckningsblock samt mäta och beskriva – men
men vart tar det vackra vägen
vandrar det ut genom munnen
eller vart
hindras dess vandring
ser händer kupas
ser hur vattnet rinner in och ut
med ens sköljer det genom mig;
existerar in och ut eller är det ett existensmantra
ett förståelsemantra
är riktningar
förståelse
existensmantra
ett vackert innebördsord
ser händer kupas, vatten rinner, så är det. vatten rann in och vatten rinner ut,
gör det detta till försvinnande. nej, det gör vattnet inte ty jag ser även dessa händer lyftas fram i
bjudandegest.
jag bjuder dig att dricka. det är en av de vackraste livsbilderna
jag väljer tillit och bjuder dig in.
så möter jag stiger in i
ser granens lugna vajande vingar
grå moln skingras
droppar av
liv
detaljrikedom
av händerna blir hav
pärlfiskare, vad är det – det är att locka dig, mig till skratt, till leendeljusa ansikten.
då vi av olika anledningar väljer inte tillit eller stänger i ett möte där vi anar vackra djup blir vi mer eller mindre tänger.
så stiger den märkliga bilden med snickarbyxorna fram
det är linjalen vilken är den viktiga eller huvudrollsinnehavaren. människan har alltmer blivit tumstocksmätare, mäter varandra med
tumstockar eller mer tumskruvar.
ser skönheten i havet
vattnet i händerna
ser liv möta vattnet
ändå är varje av dessa liv vattendroppar
visst kan var och en ta en linjal och mäta formen, densiteten, färgen och så vidare
men varför, varför görs detta
av rädsla kanske
av oro
oron av att upptäcka att
jag har det bra
detta möte
är bra
så kastas blickarna vidare
är likt kaststjärnor
hur finna
ro
hur finna tillit
så ser jag de vackra fria hästarna
ser sporrarna
de är även de
stjärnor
galopperande
skenande
liv
så
stannar allt
i hjorden
framträder
varje droppes skönhet
vad ser jag
en värld
liv med sådan detaljrikedom
ser havet händer fyllda med hav
droppar
pärlfiskare lockar fram
tindrande
tindra
lindra
mildra
tångens kvävda
andning
ser snickarbyxor vackra
de bärs
upp och ned
bak och fram
är
huva
tumstocken vajar slakande flagga
linan snurras upp
vinden ropar
mildropar
så tag av huvan
släng linjalen i vindhand
se tanken snickartanken
huvudtankens
mätsiffror
lösas
vad säger rebusen
vackra svärd av hjärta
visar
droppens
sanna form i varje öga
tillåt den
bli
tala
*
Existensmantra
i luften mumlar
humlar
är det bin humlor mygg
är det
ord
ordspinnan
solspinnan
spinn
mumlande
hum
i västan andas månsilverdalen
i östan andas solvingar
hon aftonmorgonskönhet
vandrar
rister fingerpenslar
tvagar
allt det glömdas av hummel mummel
abra kadabra
existensmantra
vem är du
frågar hon ömt
ur dolda
stiger
du
*
Falkenären
han lyfter handen
smeker
huva av
bjällra
bjällervind ljuder silverkallan
smeker huva
av
falken stiger
svindlandestig
sol blixtrar i hans väntansblick
falken svävar
ser
ser en i tusenhavet
dyker
till hans bröst
lägger hennes ansiktsljus
*
Vindar
andas mjuka
sunnanvindar mjuklätta
blåskimrande är himlahav
gråseglare
sagoskapande
moln
målar
är allt
är intet
träd ler
sköljer blad i solspinnan
*
Kastlinjal
vad ser jag
en värld
liv med sådan detaljrikedom
ser havet händer fyllda med hav
droppar
pärlfiskare lockar fram
tindrande
tindra
lindra
mildra
tångens kvävda
andning
ser snickarbyxor vackra
de bärs
upp och ned
bak och fram
är
huva
tumstocken vajar slakande flagga
linan snurras upp
vinden ropar
mildropar
så tag av huvan
släng linjalen i vindhand
se tanken snickartanken
huvudtankens
mätsiffror
lösas
vad säger rebusen
vackra svärd av hjärta
visar
droppens
sanna form i varje öga
tillåt den
bli
tala
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar