det fanns stunder i livet då allt andades fridsstilla frid,
hon vandrade med handen i en osynlighand,
endast hon visste handens
fyllda gestalt.
hon frågade mig huruvida min vilja var att se,
se handens innebördsljus.
hur svara till en sådan oändliggåva.
vad svarade jag, hur svara till denna gåvofråga.
vid hennes fråga uppfylldes mitt inre
av tusende ljus
det skira gryningsljuset
de spröda ljusklangerna
vilka drunknar av högljuden
vid hennes fråga upplevde
uppfylldes jag av det skira gryningsljuset
de spröda ljusklangerna
de vackra vilka alltid är hos mig i vackra stunder
ödmjukt bugade jag mig inför hennes fråga
våra pannor,
snuddade vid varandra
våra huvuden,
var strömmande bildhavs lemniskatadans
intet ord yttrades
varför yttra de sagda orden
detta var det osagdas sfär
upphöjd tystnad
vi var förenade i bildskapande samtal
hennes hand var min,
min hand var hennes,
så varmgod var handen vilken omslöt
en susandevind rörde vid kinden
vände ansiktet till vänster
möttes av
den vackraste visdomen
hennes ålder var ur ålder
hon var kropp ändå icke kroppslig
skulle jag söka beskriva ”konsistensen” blir det,
vävd av spindeltrådars silkesljus
hyn skimrade tinderljusvatten
munnen rosenmild
ögon blåskimrande skiftande grönskimmer turkos
hav, alla hav är hennes ögon
alla vatten är hennes ögon
stundtals omslöt haven stränder
livet rördecirklade sig i ögonen
aldrig stilla
stundtals omslöt haven stränder
då var ögon bruna
alla jordens färger
hennes hår är långt
vit snö
gnistrande
tvenne cirklar viladerörde
fria runt hennes panna hjässa
hon bär en fotsida vit klädnad
så fylld är hon av kärlek
modershjärta
modershand
hennes milda stämma
en susandevind en fläkt omslöt med;
välsignansljus är jag
det fanns stunder i livet då allt andades fridsstilla frid,
hon vandrade med handen i en osynlighand,
endast hon visste handens
fyllda gestalt.
så plägade hon vandra med handom,
lyfte höger hand
en vinge
själen frågade mjukundrande berättade sin upplevelse
den vackra urålder bekräftade berättade
varje livs
varje tings
tingslivs
livstings
väsenvandring
det är en vackervandring vi vandrar
hon är vacker se
jordepärlans skimrandeljusandning
hör hennes milda hjärtstämma
den vilken du en gång
bad dig till i
längtansljus
vill du veta vad allt är
du brukar för attt förstå ”de minsta” barnen se växternas växande – bli växterna
för att förstå ”mellan, ungdomsbarnen” se djuren
för att förstå ”de största, vuxenbarnen” säger vi; se stenarna
minns stenens förmåga till flyga
se spindeltråden
ljustråden finna fäste
så gör stenarna
den vuxne kan vara sten
kan vara ”blott sten”
kan vara allt det stenen är
nämligen helandeljus av kraft
han lades i en grotta
av bergsfolken gavs han djupinnebörd
han helar jordens sår i strålandeljus
stenen vältrades undan
ljusenergier strömmade in ut
ut in
han steg in i himlar
se
detta är bilden av det stenen är.
ur källa stiger du
i din sannhet
vem kan ifrågasätta
kronans blad
vem kan ifrågasätta
knoppens
krona
detta att stiga ur källa gjorde dig i natten undrande
vi avser göra dig ännu mer undrande
det är gott att vara undrande
allt behöver inte framstå
genom ord
det blir så ätt hypoteser
så låt oss närma oss klangerna
låt klangerna
uppfylla dig
detta att stiga ur källan är icke ett frångående
det är livets insteg i tillblivelsen
inblivelsen är urkällan
barnet dväljs icke i moderns kropp
barnets ledsagare kupar händer om
barnets ledsagare är barnet
fröet dväljs icke i den stora moderns kropp
alla frön vet
det osagda
det outtalade
vilket är det alltid sagda
i en kvinnas graviditet, en fysiskkvinnas, kan hon dväljas över att bära ett barn, över barnet, över graviditeten
men barnet dväljs icke i denna moders kropp
däremot andas barnet in moderns dväljan samt söker med mjuka rörelser trösta modern
en ängel smeker modern tröstande inifrån
barnet ”dricker” moderns, fysiskkvinnans ickevill och söker väcka hennes vilja
ibland är detta barnets födslovilja; att förlösa en fysiskkvinnas ickevill till vilja
den stora modern dväljs icke i sitt havandeskap
hav ande skapande
däremot säger vi; fyll icke hennes inre med alltför mycken suckan
dväljan
dessa suckar är likt stillastående vatten
degar, kitteldegar vilka jäser
det vackra är att det fyllda växtriket
alla riken upplever var hon behöver goda händer
hon är hjärtmoder
hon är helande händer i kärlek
samtidigt är hon ”omgiven” av helande händer
du stiger ur källan är att födas i livet
är att aldrig frångå jag är, är
allt är
så vem innehar ”rätten” att ifrågasätta blommans kronblad
vem
dessa kronblad är av blommans inreljus inrevärme
du upplever orden om modern märkliga på grund av speglingsbilderna vi så ofta vandrat inom
detta är det fysiska, substansmassan
substansmassaskeendet
den stora modern är strålande jordepärla
det människan glömt
gör rikena i kärlek tills människans helhetsvaknande sker i hjärtljusgärning.
*
Kopparmoln
molnen så vackra
seglande
av koppar givna
skimrande mjuka
skålar
kronskålar
fyllda med smärta
vindar
svepa
svepa smekande
tröstljus
frigör
lyfter
purpurvingar
susande
sjunger
träd
giver henne andningsskugga
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar