människan
tycker så mycket om segrering, segregation
att dela in i spalter
staplar
graderingar
lögnen går inte att graderas
lögnen är en tår vilken stiger
stiger upp inifrån
lögnen är ej skimrande såpbubbla vilken stiger
lögnen spricker alltid
förr eller senare
senare eller förr
det är det enda den har gemensamt med såpbubblan
såpbubblor gjordes av såpa, såpa renar
det har lögnen gemensamt med såpbubblan då den spricker
lögnen är en tår vilken stiger
hjärta lider av svek
viskar; du har svikit ditt vara
se din lögn
hela
dig
lögnen är en tår vilken stiger
faller ned över dig
icke regn
en seg massa
sekret
klibbande klister vilket hindrar din tungas flöde ty var gång du talar
måste du minnas lögnens första maska
vägrar du höra
vägrar du se
stelnar sekretet och blir en rustning
hör då i nattmaran hammarslagen
ditt hjärtas bankande mot rustningens innerväggar
tag en hammare en pinne och hamra i en burk då vet du ljudet
lögnen är av rädsla
oftast av rädslan gjord
rädslan står på knä bönar och ber; lämna mig icke
överge mig icke jag förändrar mig till allt det du vill
lögnen är oftast vägen till egenvinst av det ena eller andra slaget
slag är lögnen alltid
lögnen används ofta på grund av tron att det går fortare till vinst eller vinning
det är en genvägstanke ty det vilket vandrar sitt förlopp sitt skeende är stabilt
stabila hus bygges på fast grund
det finns en orsak varför ilande vindar bäddas in i stora vindens hjärta
det finns en orsak varför vindarna är fyra
lögnen går inte att graderas
den börjar från en stavelse och stiger
detta stigande är inte i etapper
det är en ström
vilken sker
en skeendeström
det går inte
är en omöjlighet att säga: det ögat ej ser gråter det ej över
varför är det en omöjlighet; därför att allt liv är förenat, med andra ord ser ögat det osedda, ty lögnen är i är
valet är huruvida du skall tillåta lögnen växa eller huruvida du skall runda av dess tagg
då du väljer runda av försvinner ej taggen med en gång
för ser du, lögnen, taggen har blivit ett sår vilket helas i sin takt
i sinande takt sjunker lögnen
sjunker in i ljuset
detta låter märkligt och det är så
lögnen är en slags smärta och därför sjunker den in i ljuset av den anledningen att människan skall inse dess icke berättigande
den användes av en orsak vilken oftast är rädsla
du har ställt dig frågan; jag skriver om skönheten om det vackra, ändå ser jag ej orden vara för mig, ser smutsen och numer är jag trött på mig själv
du säger att du är trött på dig själv; hur
jag är trött på mig själv att jag ej förmår lyfta mig över tyngden över smärtan över allt det vilket hindrar mig, mitt liv. befinner mig i en slags väntsal där allt ekar tomt, ser inte tåg bilar eller bussar, det är öde ödslighet.
jag är trött på mig själv
och jag har gett upp.
jag bar en dröm
drömmen
hette
liv
det är ej så att du lever i lögn
det är ej så att du ljuger då du skriver talar, inger gjuter in hopp, strömmar ditt ljus och ditt varma in och till,
du ljuger ej
du talar sant
du andas in medvandrare
upplever deras fråga
ger svar
är det lögn
hur skall det vara lögn
sannheten
sanningen går ej att graderas
den börjar från en stavelse och stiger
detta stigande är inte i etapper
det är en ström
vilken sker
en skeendeström
det går inte
är en omöjlighet att säga: det ögat ej ser ler det ej över
varför är det en omöjlighet; därför att allt liv är förenat, med andra ord ser ögat det osedda, ty sanningen
sannheten är i är
den är en ström
ett skeende
den stiger
människan eftertraktar frihet
det finns en ö vilken är frihet
det finns en pärla så strålande vacker
vilken är frihet
friflödande
dess namn
oändlig
frisalighetsande
i sannhets ljus
väver jag dräkt av ande
ser du trädet
du kan se trädet fällas
delas i stora stockar
trädstockar ligga
ser du mannen resa stocken
det är en omöjlighet säger du
det är det ej, mannen reser stocken höjer yxan och
det torra, den torra stocken splittras i tusende flisor, band, strålar
dessa hålls samman längst ned
det är verkligen en pilblomma eller en blomma av stickor
trädet, stammen är splittrat
uppdelat
segregerat
men
så sker det
pilarna, stickorna det splittrade slår ihop
sluts samman och är stam
förloppet sker inom citationstecken baklänges
ty åter står trädet
helat framför dig
är det svårt att se denna bild på grund av det människan säger vara omöjligt – logiskt omöjligt; att det ej går att klyva en stor tjock stam i tusenbitar från ovan eller mer ovanifrån. se då blixten vara yxan
visst är det så att det går att gradera, göra diagram och segrera men i allt
i allt lever en inneboende vetskap om helhet
i helhet
och detta gör att det splittrade slutes samman i kärlek
mänskliga händer kan förhindra försvåra
de kan dock icke skilj
åtskilja
en gång var du barn
barnet lämnade dig aldrig
barnet är
är
hjärtat
alltid
är alltid hjärtat
var gång vi verkligser barn
upplever vi
vårt barn
vår födslovilja
vårt ljusminne
vem du är
det vet egentligen endast du
endast du och universum
då vi når in i hjärtat
ser du knoppen
hela vägen fram till knoppen
den hårt slutna knoppen
den är ej hårt sluten
den öppnas
vem du är
du är en vacker själ
allt detta vet du redan
i min värld får vi aldrig barn, vi möter dem "får" gåvan att vara barnen nära
livet nära
barn
ja, vi är alla barn
varje sant skriven klang är ett barn...
så vem är du
det vet du
ungefär så
med träck torkar jag av mig alla drömmar jag bar
med träck lera och halm torkar jag av mig alla drömmar jag burit
alla de drömmar jag drömde inför mitt födsloinsteg
de blev ej och jag måste sluta hoppas
jag tar jordens träck torkar av mig alla de drömmar
jag har drömt
alla drömmar jag burit
jag har alltid trott på eller till den utsträckta handen
skolar mig nu till att icke bygga hopp
lägga handen över var gång
hoppet stiger fram
det gör för ont
hoppas gör
för mig
för ont
har slutat hoppas
har gett upp
gnista antänder faller ur stjärnhänder
är det livslåga
är det hopplåga
hoppa
in
en hand en vind
ett ord
vänds till
sträcker
handskål
bjuder
kvar andas
saknad
så många gånger har mitt ansikte strålat
en gång för det vilket är oändligmarker sedan
sedan, ser ett vackert land
sedan
hör vackerfåglar
vida vingar
blommorna är vidsköna doftande nektargömslor
blyga synes ögons stjärndoftan andas
frö släppes
mark
tar emot
spira
spira själ
slingrande omfamnan
följande
silverne nål vandrar in vandrar ut
vad är vad
slingrande omgest vandrar tråd
runt
om
stam
rot krona stam
alltmöte
i sedan
lämnar ditt inre
det är trångt
du söker hålla tillbaka mitt liv
kämpar
ber dig
lägges utanför på ditt bröst
det är kallt
kall orytm
sakta öppnar jag ögonvingar
du ler ej
ejleende
hälsar
hårdfingrar
tar i
sträckte fram händer
mig
hoppades
trodde
vi dansade några varv
en haltande dans
barn ungdom
vuxen
stickor ljuder
garn rinner mellan fingrar
tröja vantar sockor byxor
varmkläder
maskor avig räta
räta avig
en väv av
händer
så upprepas mönstret
repas upp
hoppet
är
en vacker blomma
en hand en vind
ett ord
vänds till
sträcker
handskål
bjuder
kvar andas
saknad
lyssna inåt
lyssnar inåt för att begrava saknaden av händer
med träck torkar jag av mig alla drömmar jag bar
för oändligsedan
regn ser regn falla floder
ånga stiga
dimma
lugn
var
lugn
de skördar
ser ängar torka kvida
skördetröskors skovelhjul
skovelknivar
skär
regn ser regn falla
falla floder
virvla
jord vattnas allt mörkare
är jordsögas pupillskimran
iris regnbågsekrar snurra
blandar lera med halm
de tätar sprickor
mot vind
mot ljus
mot värme
mot värme mot kyla
mot allt
regnfolken vandrar skriver med stavar i jord
hängrännor bågnar
knakar
bubblar över
stuprören
är virvlandebubblande
forsrännor
invånare ser endast förödelse
tätar
täta skott smäller
jord vattnas allt mörkare är jordögas pupillskimran
iris regnbågsekrar snurrar
blandar lera
och halm
jag tar jordens träck torkar av mig alla de drömmar
jag har drömt
alla drömmar jag burit
min hud glöder
smärtregnen faller
struprören
kvider
vidgas
vingar
flyger
ut
gnista antänder faller ur stjärnhänder
är det livslåga
är det hoppets låga
hopplåga
marker flammar hetta
andas svedda
ur månmoders öga
faller
en
tår
rykande rök
rökspiraler
groddar
förststjälkar
stiger ur svedda händer
ur månmoders händer
sköljer silverdimma
begrava är
se
vit lilja
andas
ser en sedan länge sedan stängd port
det är ett berg
det är en grotta
ser en gestalt gå in
träda in
inträda
upplösas av ljus
ljuspilar
strömmar ut från bröstet
öppnar portens stängda
regn ser regn falla floder
det förundrar mig varför jag alltid är tvungen skriva positiva slut
ofta är hela mitt inre fyllt av smärta
genomkorsande
ett skeende där jag har en enda önskan och den är att lägga mig och sluta ögonen, sätta mig på golvet med armar om för att hålla samman och vagga mig själv
upplever en stor stenskiva över bröstet vilken trycker
hela mitt inre är explosiv kraft
av kraftfingrar
tidigare räddes jag upplevelsen av denna kraft, var rädd för att jag skulle vara vansinnig om jag släppte den fri. idag vet jag att så ej är fallet, är varken vansinnig eller nåt annat onämbart och förresten vad spelar det för roll, det viktiga är att jag ej frångår är
så då är detta en del av mig att skriva, vända till positivt.
kanske inte kanske, det är så att jag är starkt medveten om vad negativa ändelser gör
varför inte söka ge själar bilder av lyckliga slut
för dessa lyckliga slut är alltid
vi har bara för bråttom
dessutom existerar ej slut
endast början
avsåg skriva förnyelse men förnyelse, vad är det är icke allt nytt
i befrielseljus är allt
skapande
människan har alltför bråttom
allt för (mycket) bråte om
träder in i en av de största balsalar
bär mask
stiger in genom porten möts av glänsande marmor
en avsats eller är det en perrong
stannar
gör en sista kontroll
är allt på plats
leendet ligger rätt
kroppen är täckt
i handen håller jag en mask
eller masken är fästad på en pinne
eller är det en stav
en modstav
vandringsstav
masken täcker mitt ansiktes överdel
leendet är synligt
ögonen glittrar i ljusmöte
det är ofrånkomligt
jag stannar till skrider så nedför en trappa
kjolarna rinner med mig
blickar lyfts
trygg är jag
visar ej mitt inre för allom
döljer ej mitt sannhetsljus
jag hinner med i strömmen
en hand möter min
vi svävar runt
lyssnar
ser in
vi dansar ut in i friluft
ser in
in ser
sänker masken
visar ansiktet naket
masken har icke dolt mig för världen
masken skyddade mina innersta strömmar
tillät hjärtats tankar stiga
jag är med i skeendet
*
Balsal
träder in i den största av balsalar
vägar andas asfalt
människoögon
ryker
i kråmande rörelse
himlar seglar
rodnar
brinner
tak sveper
takögonlock viker undan
rykande
osande
virvlar
karavanen rinner genom stadens torg och gator
vackra är de
i kraftmöte
hästkrafternas karavaner i färgsprakande lack och krom
sakta svepersköljer dimman in
sänkes dimman över
ljuden
mullrandet tystnar
ruset sovdröm
andas
susar i nattens sköljda gryningstystnad
ensam vägfarare
andas
luft
*
Sedan
gnista antänder faller ur stjärnhänder
är det livslåga
är det hopplåga
hoppa
in
en hand en vind
ett ord
vänds till
sträcker
handskål
bjuder
kvar andas
saknad
så många gånger har mitt ansikte strålat
en gång för det vilket är oändligmarker sedan
sedan, ser ett vackert land
sedan
hör vackerfåglar
vida vingar
blommorna är vidsköna doftande nektargömslor
blyga synes ögons stjärndoftan andas
frö släppes
mark
tar emot
spira
spira själ
slingrande omfamnan
följande
silverne nål vandrar in vandrar ut
vad är vad
slingrande omgest vandrar tråd
runt
om
stam
rot krona stam
alltmöte
i sedan
lämnar ditt inre
det är trångt
du söker hålla tillbaka mitt liv
kämpar
ber dig
lägges utanför på ditt bröst
det är kallt
kall orytm
sakta öppnar jag ögonvingar
du ler ej
ejleende
hälsar
hårdfingrar
tar i
sträckte fram händer
mig
hoppades
trodde
vi dansade några varv
en haltande dans
barn ungdom
vuxen
stickor ljuder
garn rinner mellan fingrar
tröja vantar sockor byxor
varmkläder
maskor avig räta
räta avig
en väv av
händer
så upprepas mönstret
repas upp
hoppet
är
en vacker blomma
en hand en vind
ett ord
vänds till
sträcker
handskål
bjuder
kvar andas
saknad
lyssna inåt
lyssnar inåt för att begrava saknaden av händer
med träck torkar jag av mig alla drömmar jag bar
för oändligsedan
regn ser regn falla floder
ånga stiga
dimma
lugn
var
lugn
de skördar
ser ängar torka kvida
skördetröskors skovelhjul
skovelknivar
skär
regn ser regn falla
falla floder
virvla
jord vattnas allt mörkare
är jordsögas pupillskimran
iris regnbågsekrar snurra
blandar lera med halm
de tätar sprickor
mot vind
mot ljus
mot värme
mot värme mot kyla
mot allt
regnfolken vandrar skriver med stavar i jord
hängrännor bågnar
knakar
bubblar över
stuprören
är virvlandebubblande
forsrännor
invånare ser endast förödelse
tätar
täta skott smäller
jord vattnas allt mörkare är jordögas pupillskimran
iris regnbågsekrar snurrar
blandar lera
och halm
jag tar jordens träck torkar av mig alla de drömmar
jag har drömt
alla drömmar jag burit
min hud glöder
smärtregnen faller
struprören
kvider
vidgas
vingar
flyger
ut
gnista antänder faller ur stjärnhänder
är det livslåga
är det hoppets låga
hopplåga
marker flammar hetta
andas svedda
ur månmoders öga
faller
en
tår
rykande rök
rökspiraler
groddar
förststjälkar
stiger ur svedda händer
ur månmoders händer
sköljer silverdimma
begrava är
se
vit lilja
andas
ser en sedan länge sedan stängd port
det är ett berg
det är en grotta
ser en gestalt gå in
träda in
inträda
upplösas av ljus
ljuspilar
strömmar ut från bröstet
öppnar portens stängda
regn ser regn falla floder
*
Vindbädd
i vindbädd andas vingar
doft av timotej
hon dansar
fjäderlätta
ögon träder smultron på strå
bjuder tröttvandrare
sitter i träds
skugga
hennes pärlandeljus
rör vid solöga
gunga ditt trötta
i min hand
*
Splittras
ibland vaknar jag
minns ej
orden
eller
upplever
tyst
det tysta
tror det är tyst
upplever ensam
ty orden är mitt vackra sällskap
en hand rör mjukt vid min kind
öppnar
de första stegen
så
stiger orden fram
står vid gryningsstranden
marker andas ännu
mörkljus
skimrande
träd
sträcker ögon
upp
ser gryningslandets bergskedjor sakta skiljas ut säras utan säras
ser solen sträcka vingar fingrar
solvingar smeker ljus
är det droppar pärlor dagg
är det ögonfloder vilka rörs vid
är det är det
solögon
smeker ömt hennes hud
hon sträcker
sin levandejord
skänker
ögonliv
mitt hjärta bugar sig ömt
orden
är talande
eggen blixtrar
faller tungt
stammen splittras i tusenden
stammen är en utslagen pilblomma
varför
detta
träd andas
solstrålandeväg är det
se strömmandestegen
inför mig
sluts pilblomman
löv sjunger
världar
vandrar skymningsstilla
mitt hjärta bugar sig ömt
*
Glödeld
i frisvävandeljus
dansar
det förlösta
solblänke
lockar hennes leendepärlor
ringlande
girlangers kaskadljus
rör vid oseendes panna
glödeld
bränner ej
väcker
elddansares visshet
frökraft såddes in i vind
fann
hemman
kronblad
andas
i hand
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar