prologen inleddes med att
en stor tjock mur
restes
hur skall möte ske i det
i denna
prolog
byggnadsmaterialet
var okänt
varje ljuspunkt mörkades ned
det var verkligen så, det var inte att de mörklades
att ögat slöts varsamt
ljuspunkterna lades ej i mörker utan mörkades ned
allt inom omkrets
blev stilla
bävansstilla
bävansstilla i ovisshet
ovisshet uppkommen av osäkrad avtryckare
ett spinnande ljud uppfyllde inrekretsen i omkretsen
en väldig katt spann sakta
sakta melodiskt
spinnandet omvandlades till mullrande
den väldiga kattens mage kurrade mer mullrade
plötsligt slog ljusblixtar ut från pälsen
ljus slungades in
det vilket till synes var en mur, en så kallad återvändsgränd upplöstes
i det ljuset uppenbarades grändens sanna mening
prologen inleder dialogen
en prolog är mötets behov
behovsinställning
en gnista vilken tänder den kolnade veken
det mörkade
den gnistan är en insikt
är en längtan
är inledningsfrasen
vilken löser upp
barriärsgraven
ni vill ha synliga tecken
väggar runt er
så har ni det
ni har det alltid
alltid genom edra hjärtvingar vilka alltid är i förbindelse med alltet
därigenom faller begreppsbilden av slumpen
genom denna förbindelse andas behoven till
se spindelmors nät
väv
efter regn
regnen
i gryningen
med tårpärlor
insiktens pärlor
av är
visst går det att säga att hennes nät fångar, att spindelmor väver för fångst. i detta nät fångar hon speciella glimtar, pärlor. hon fångar ert intresse.
intresse är ett uppvaknande
intresset slocknar tämligen snabbt då egentanken tar över och blir
förväntan
för förväntan bygger egentligen upp en massa hinder
därför säger jag
ej förväntan
jag säger glädje i möte
jag har slutat förvänta,
tolka människan
”läser” henne kan jag göra
ett slags rent läsande
förväntansbefriat
jag kan läsa och invänta gärningen
det sägs att människan är förutsägbar
det är hon icke
hon är det då du läser det vända
*
körsbärsträdsgåva
i tjärns djupa öga
slutas
vita kronor
sorgetåget vandra genom bergsgångna
stiger inom
allt högre
på bergstopp synes vit ring skimra
ett skott höres eka genom fruktlunden
åldrigt träd sköts av
vid roten
de lyfta händer ur vit
stam krona
synes falla
hon minns alla vårars blomning
sitter i krörsbärsträdets krona
strör vitblad
marken skimrar vit
de lägga hennes kropp i det vita
viker hörnen fyra runt
flikar mötas i hjärta
de vakar i vintrar över rot
de stora regnen
faller
i tjärnens djupa öga synes fingrar
varligt bära knopp
sirliga
vita kronblad vikes sakta
i taktmod
ut
andas
nattstilla
i gryning synes vitfjäril dricka dagg
kyssa körsbärsträdets gåva
han ser henne aldrig mer ty han skadade henne alltför djupt
ur rötter växa händer
värnande om
om hennes kärleks rosandning
deras händer lades till gemensamvandring
hennes andning upphörde aldrig hoppgivelse
*
Uppfyll
uppfyll
ur lotusblom har hon vuxit
står precis där sjövida och vattenfall mötas
hon lyfter
sakta
handknopps skymtande
vänder ansikte
vattendansare väter
hon andas ut
uppfylld
då vattenfallet lagt sig är hon synliggjord
träder världen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar