på det sjunde kapitlet lägger jag mina händer
en äldrebok är allt
fjäderpenna skriver
hör vackerspets rispa
mjukt följsamt möter papper
varje skrivet blad är en aning gulnat
varje oskrivet är vita
spetsen fjädern skriver
men tecknen är ej av vikt
är ej vikta blad de flyger fria i fjärilsvind
den bok jag ser är icke bok ändå ser jag mörkt röda läderpärmar
ser de gulnade bladen ser de vita
ja, de skrivna bladen är gulnade doftande
tecknen är i varje sida ändå mjukt utsuddade av kärleksvind
ser bladen bläddras av vind
av hand
det är en vacker fläkt
så anländer orden
på det sjunde kapitlet lägger jag min hand
ser de gulnade bladen
ser de vita bladen
hur den vita vandringen är ljusuppfylld i förståelse av
i förståelse i
i förståelse genom de gamla folkens vandringar
boken är den samlade
samfällda helhetens tanke
det gudomliga ljuset
den gudomliga tanken
vilken är hjärtats eviga röst
inte evighetens röst
detta är den fria icke förståndstanken utan förnuftets tanke
förnuftet är hjärtgårdens källprincip
urkälla
människan tänker med förnuftet vilket är ”en stämgaffel”
den gudomliga tanken eller boken är iakttagande
människan är utförare genom sin genom detta individ genom reningen av personlighetens pålagopåbud
det vilket benämns vara högre och lägre är sammanfogat i helig kärlekskraft
på det sjunde kapitlet lägger jag min hand
andas människa
andas
ljusstrålars dans
fly
flyende
flykt
flyktande
flykt ande
flykt att fly är ofta negativitetsbelagt
en flyende vind
är icke en vind vilken springer bort, den är lätt och icke angripande
den flyende vinden är mild är en godhand
den flyende vinden rör vid det orörda
påminner, minner dig om
flykt kan låta avklippt
låter mer eller mindre är mer en yxas uttrycksljud
ändå kanske det behövs ibland för att finna sammanhangsorsak
det är att vända ansiktet bort
ändå icke vända det ifrån
jag vänder mitt ansikte bort från det bländande för att se i klarljus
flykt
för lärase yttre ansiktes kompatibla tillägg
här är det att vända ansikte bort och kvarstå i möte
det går dock icke att alltid vara flyktande
då har det övergått till den andra flykten
du vet
alla vet att flykt ej leder vidare
flykt leder till begränsad tillvaro
begränsadtillvaro – ljusskyggsliv
ljusskyggsliv är icke det samma med ljusskugga
alla bär en flyktande inom sig; en pust i situationen stunden
flyktanden kan lätt övergå till en flyktande ande – ett väsen vilket ligger ”utanför” ditt själv. en flyktande ande är dödsupplevelse, inte finnas i
inte finnas inför varje möte
det är svårt höra en fjäder falla
det går dock
är fullt möjligbart
slut dina ögon in i vindstilla
fjäder är
ett dun
fjäder är skriftställan
dunet är
skålen
slut dina ögon i vindstilla
fjädern är ett dun
är en dunhand
är en berättarskål
lyssna in vindstilla
förtäljer hela fågelns fäste
fjäderlätta gryningssteg
fråga dig varför det i julens sånger lever ord likt; fjät
fjät är fjäderlätta
det är svårt höra en fjäder falla
fjäderns fågelns fyllda rörelse uppenbaras i ljuset
fläktande
flyr icke mitt inre
bilder stiger
fram
ur
det fanns en gång
finns ännu
träd växte ur jordemoders bröst
hennes ögon log kärlek
susa
susa vind
vagga vindens rörelse i stormöga lugn
träd undervisade människan
allt detta är våra ögons ljus
så kom det sig att människan fällde träd i lov
i löfteslov
i tackomsljus
kärlek
moderns hjärta flödade rubinsolars glädje
så kom det sig att rosor föddes
vandrade in i människosteg
himlar steg allt högre
glömde icke människans steg
väntade i stilla molnseglan
av träd gjorde människan formar
fyrkantsformar att gjuta i
de frågade modern till vad
till edra hus svarade modern
kupa händer om min jord
så kupade människan händer om jord
regnvattnad jord
så visade modern dem halmens strå
blanda allt detta lägg det i formar av trädgåva
så gjorde människan
formar stod i solens strålar
torkade sakta
i lugn
vad skall vi så göra
lossa stenarna från formar sade modern
sätt dem samman med er kärleksvärnad
bygg ert hus
ert hemman
människorna lossade varsamt lerhalmens stenar ur formar
hur skall vi foga dem samman
samla sand
samla grus
blanda blanda med vatten med lera med sand
så gjorde människan och byggde de första husen
så levde de ifred
i lugn
vindar susade milda
träd log solglittran
allt andades frid
soldroppar klingade vackra i trädfingrar
minde människan om
hennes ur
ursprung
ur gudagåva är du
du är i gudagåva
hon gavs gåvan till tänka
av soldroppar blev tankedroppar
de miste klangen av ur
människan satt och byggde murar av droppar vilka var kulor
människan spelade kula i fridens hus
såg muren resa sig i vinnarglädje
hon byggde murar
men hur hon än byggde fann ljuset vägar fram
klätterrosor
växa i
doftande
en mur kan vara så mycket och så litet
en mur kan vara det allt kan
resa sig högt upp över
kan värna om
kan skydda
huruvida den är hög eller låg
det vänds
fort
i allt lever bilder du skriver fort och med ens ser du ett fort
dessa byggdes med mur runt
då med trädpålar stavar runt
med avkvistade
spetsade träd
dessa sattes lätt i brand
det är så att murar faller lätt
samtidigt kan en mur ses vara huden
en värnande hand om människans ur
ursprung
för att hon inte skall springa ut
springa vilse
bättre är ett liv är utsprunget
genom hindrandemur silas ljus genom fingrar
genom springa synes strimma av ljus
människan
livet är gudagåva
gudagåva är helgedom
kloster har ofta murar
innanför muren ljuda mildklockor
(spetsen)
i gryning vandrade fötter bara med lätta fjät
dessa steg voro ett aldrig avskilda
slöja lades för ögon
vad blir ditt val
slöjan var skir av skiraste spindeltrådar allt tyngre
allt tätare blev den
svartbindel knöts
runt hennes
ögon
snörde av
ljussträngen
förbindelsen till hjärta till tanke till hjärta
svartbindel knöts så kändes det
den var av indigoljus
det enda hon hade behövt
var att se ljuset skimralyfta
i den stunden upplevde människan smärta
var gång hon lyfte sin fot skar smärtan genom henne
så starkt upplevde människan avskiljandet
ty hennes bröst andades vrede
glömskans vrede
en vrede vilken härrörde sig ur det bångstyriga
vilket är kommet ur: vill äga dock icke ägas
hon glömde det äga är
älska gör anden
allt vändes till sin spets
människan satte sig
högst upp på
tronen
på pyramidens
konens spets
istället för att
se basens vidd
människan tvingade sig själv
sig själv
till att balansera
inte på horisontlinjen – vilken är omkrets
människan tvingade sig till balansering på en spets
det hände
stundom att hon/människan föll
spetsen genomborrade hennes bröst
hon blödde ymnigt
dock icke förblödande
ty helandeörter spreds i andningsluft
människan satt där såg djuren
bilden av djuren hon gjort
hur de strövade
mumsade frid
i skogar
i vida ängders hägn
varför får
de
hon fylldes av begär
hennes fötter gjorde så illa hennes hud
gav henne en smärta hon egentligen inte ville kännas vid
hon fällde djuren
först med en bön om lov med pil
nära i ögonmöte
i tackom
alltmer skildes hon, människan från sitt inreursprung
hon ställde sig allt längre från djuret
använde gevär
långtifrånvapen
hon skodde sig
utan besvär
det började med;
hennes fötter gjorde så illa hennes hud gav henne en smärta
hon egentligen inte ville kännas vid
så syddes de första mockasinerna
så bands de första sulorna
sandalerna med remmar
människan bar skodon av hudar
av djur
trodde sig om
djurens liv
människans vandringar blev allt tyngre
i nätters vånda såg hon kände hon lukten av blod på sina händer
ändå var det så att människan ej stod ut med smärtan
djuren flydde hennes steg
litade ej till hennes löften
så kom det sig att människan började bära syntethudar
nu vända vindar om
ljusstrimmor silas genom bergens fingrar
*
Viteld
mildklockor ljuda innanför muren
de vandra
med långa vida
händer är silverne klockor
soldroppar är kläppen
sfärers brösthymners lov
stockrosor rubinröda
andas humlesång
i örtasängar andas
andas balsamsjälars kryddoft
mjuksvepande lätta gryningssteg
lägger händer i purpurvingars rosendoft
strör nattdröms frö i morgonvind till
till din glädje
gläd dig du vackra viteld
hälsar gyllenstrimma av guld runt hennes midja
*
det är svårt
höra en fjäder falla
det går dock
är fullt
möjligbart
slut dina ögon in i vindstilla
fjäder är
ett dun
fjäder är skriftställan
dunet är
skålen
slut dina ögon i vindstilla
fjädern är ett dun
är en dunhand
är en berättarskål
lyssna in vindstilla
förtäljer hela fågelns fäste
uppenbarar fågelns fyllda rörelse i ljus
*
Kvicksand
flyende steg
ilar genom skogsskuggas snår
skodda hovar höres
riva loss mark
flåsande rykande
morgondimma
klistrandeklet ur näsborrar
virvlar
hon springer med svartvidgade ögon
tystad
sand greppar kvickt om vrister
hon sjunker
flåsandet
lukt av smuts vrides
visare bak
hon är icke mer i fasa
ty sanden är tryggfamn
hon vilar vid oasens bröst
hans fingrar berättar solbringan
*
Sträckta
på det sjunde kapitlet
lägger jag mina händer i vördnad
i gryningsandning
höres
kajorna kråkorna sträcka strupar
böneskallror
helandeskallror ljuder
soleld sträcker
kvarnsånger mal dagfrön
ärter bönor
stjälkar växa höga
klättra vackra steg
väx i dag
skator vända vingsegel
indigo vita
väcker luftens jubelkör
kvittervävare
andas i morgonlunden
genom öppna jalusier
andas jasminhavets vitdoft
solstrålar väva solkronor i lindarnas blom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar