luften står nästintill stilla dessa dagarnätter, detta till trots att vindar svepa
vindarna sveper värme
så kanske är det så
att värmen stiger
kanske är det så
att kylan
glömskekylan
påverkar de högre sfärerna
visst är det så
därigenom andas vindar värme
träden susar
vingar
allt
lyfter värmen
värme stiger
det är mycket visande skeenden, den vita kalla vintern kristallklar
vårens sakta insteg sommarens värme
i jorden andas kristallstrålar
stiger in i dagen
dagen andas
seglande moln
molnblommor
i havet
himlars hav
segla
lotus
bär
droppar
regnbågsklaras guld
trädskålar
kupas
fyller ögons rand
snö är vitsiden sidenjordar
är kristallers klara regnbågsljus
högre sfärers ”ögon regnar ned in”
vattnar
tillför helande
andehänder
ro
ögonro
ögonrosor blomma taggar vikas undan rosenblad läggas om hälar
fjärilsvingars ljusglöd
rör
vid
vinds
nattstilla ögonro
svepandemantlad vandare
ansiktslös
skrider drömmande
hav
lyfta
händers handljus
vackra
pärlbärare
sköljer vågens stoder
luckras
löses
ur kvalan
se dem
se dem
lyfta dimmans slöjor
susande skirvingar
sänkas
höres
se dem lyfta dimmans slöjor
svävande röra vid hennes rodnande kind
av hennes ögonros kärleksgivan
målas
ansiktes drömlinjer
förvillande
förvillelser
för vill eller för vilja
vilja
vilja
väx
vid trädets stam
vila ditt huvud i hennes handljus
töm din tankeström
vila dina steg intill rotådror
förenas lyssnande i jordens sång
hjärtats sång
beundra
skuggans linjer
beundra ljusets linjer
kronans sång
blads skimrandehänder
smeker jord
hennes hud är skimrande
flödesljus
upplev stammens portar
låsas upp
stig in
din gärning
är
för vilja
förvillande lika är vill och vilja
ändock är de dag och natt i likhet
oförenliga är de icke
de är oh för enliga
oh är ett lovsångsljud
oh för enande av vill och vilja, det är balanspulsen
förvilla
förvillelsers lika är att genomskådande begrunda vari det sker
den ene stannar kvar den andre suddas ut
så krusas havets spegelblanka ytfas
det sanna stiger fram
förvillelsens lika
klarnas
förvillelsen
övergår till vilje
jordens
hjärtats djupsång
detta är ögonvingars öppnande
skarp är blickens kristallklara
vingarna är hjärtvingar
sorteringsljus ger visshet
se natthimlen upplysas av fyrverkerier, raketer
vem kan urskilja det ”enstaka”
stjärnljuset, stjärnvägen, stjärnön
ditt stjärnbud
sortera är att blanda kortleken och dela ut klarstrålarna
så länge har trasslet retts ut
linjer strålar har lagts sida vid sida
i (runt) i stjärnringar solringar månringar jorderingar
sida vid sida
de har rätats ut lagts ut för att energierna skall stråla
de finns ljusspel vilka ibland används för att lysa upp himlen eller husväggar
strålkastarna står på marken och strålarna riktas uppåt
ungefär så ser det utredda trasslet ut
energierna är friströmmande
el längre blockerade
fyrverkeriet är förvillande skönhet
en riktig trasselhärva
ett katapultscenario
så tystnar allt
efter hänförelsen
osar det svavel
skräp är överallt
dimman ligger tät
en trasselhärva
att reda ut
sorteringsljus är ett vackert innebördsord
katapult
katafalk
ceremonier
stegen har tystnat sägs det
den så kallade döda vandrar med
stegen gör icke att gruset knastrar ty de är en fläkt av andevilja
katafalk
en vacker sed
falkar har vi talat om
genom falkar har vi sköljt dimman
katafalk
kom andeljus tag andedräkt för(led) andesjälvet levande karnat
det finns döendetermer
dueller med sig själv
utgår vi ifrån döendet och däri ser det vilket benämns vara döendets faser är det icke svårt att se växternas, specifikt blommornas växtförlopp, från frö till frö
blomningen till frösläppan kan mycket väl liknas vid vrede eller eldväsen
i eldens hetta av eldens hetta sker detta
det är till viss del en sorg i mognandet växandet
speciellt om människan rätt och slätt ser livet vara en väg till döende eller förkrympta steg. en väg till döende och därmed slut ofta förenat med plåga
en väg till döende och därmed slut
allt liv upplever detta
upplever detta trots allt livs, allt jordelivs instegsvilja
i ridiga vandringar var det så att den förorättade utdelade ett slag, oftast med sin handske på dennes kind vilken förnärmat
detta kunde även vara i samband med försvarandet av en älskads heder
duellen var en orsaksverkan, ett slags hedersuppdrag, försvarandet av det inre
det inre syns ej så tydligt eller hur;
det inre är en aftonklädnad medan det yttre är en dagklädnad
döendet kan vara beroende av sjukdom eller av utandning vilket är;
mina steg dagas in i vidarevandring så säger mina aftonsteg
många döende befinner sig i duell
de omgivande kan uppleva att den döende sticker värjan i dem, slår dem
detta är en smärta hos den döende, kanske har denne gjort illa de nära; varit hård, varit en tagare, varit en kvävare
därigenom innehar denne en oförmåga, en slags oförmåga att be om tillgift
att i detta slutandetag andas all den kärlek denne nu ser i sitt hjärta
genom det så kallade döendet luckras det hårda upp
den duell vilken utkämpas är mellan skuggan och ljuset
mellan högre och lägre jag till samgående/förening
det de närvarande kan vara är å – skådare – åskådande närvaro i kärlek för alltets nära
du skrev i natten om vacker – vi skall tala vidare om detta
allt liv är vackert
vackert för dig är ett mycket djupvidgat ord
det har med uppenbarelsen att göra
uppenbarelseboken
så vackra strofer
allt liv bär uppenbarelseboken i sitt mognadsväxande
du skrev om djurens vandringar bort eller djurens icketillit till människans löftesregn, det svarta blodets tårar
växterna upplever detta, upplever de hårda stegslagen
människovandrare upplever detta
du mumlade: detta är min egen självömkan
det är icke högre sannhet
så vad är högre sannhet
vad är andesannhet
allt sant är ande
så kallade högre sanningar
ditt mumlande är sant; det är självömkan - men se då ordet själv öm kan ; självet viskar i ömhet kan
så lyder barnets röst: kan
det kommer inifrån
det är sant
samtidigt är det så att det vilket slås ned upprepade gånger får allt svårare stiga fram
till viss del kan det sägas bli ett slags pålverk
förstelnad rörelse
den stelnade masken av chock
det behöver icke vara en stor chockvåg vilket förorsakar detta
upprepningen är många gånger farligare än ”engångschocken”
upprepningen av att våga stiga ur skalet
omvandla skalet till ett modskal
det skalet är en vacker rustning
var gång du stiger ur ut
sker det
slaget
viner
eller maskan repas upp
det blir ett slags själshål
en nektargömma
av förnekelsen vilken lägges på av utanförord eller händer
släcks ljuset därmed börjar själen leva med eller i förnekelsen
minns då att det är en nektargömma
se honungen skimra guld
det är en nektargömma
det du skriver vara
tempellunden
vilken bild du än ser
så är detta tillstånd en förstelnad mask eller rörelse
det är båda
vi sade pålverk
och pålar slås ned
slås fast
till stadga så är det
i denna bild slås livsstegen ned
själen är icke en mask – en falsk mask
den är
är en vara tillags
då kanske du ser min vackerhet
den själ vilken stannats hör sitt hjärtas röst
ofta tydligare än mången annan själ
ty ofta sker detta med de godhjärtade
var gång en hammare nalkas
viskar hjärtat
gå icke dit
möt ej
”pålen” innehar en styrka
är ofta en påle för det omgivande varat
denne ser och hör den ropandes nöd
och går dit
du skriver här om män
det män tagit från dig
du går dit ty du ser
djupt
ditt hjärta ropar
gå icke dit
möt ej
du
har gått dit
smärtan du upplever är ditt hjärtas röst
du upplever att du svikit dig själv
dina ja, låt oss säga värderingar
du upplever att du svikit mannen ty du har ej förmått ge det
denne ropade efter/ville ha – det är vad du tror
du ser icke verkningarna
men den största smärtan är deras slag
det kommer inifrån
det är sant
samtidigt är det så
att det vilket slås ned upprepade gånger
får allt svårare
stiga fram
men
det sker
hjärninlärning i staplar sviker barnets fantasi
upprepningen ger barnet fantasivingar
upprepning är en av de bästa lärovägar
upprepning är igenkännandekoder
upprepningsrytm
upprepning av det vi här talar om är även det inlärning
negativ inlärning
tillsammans lyfter vi
detta dok
ja det är så
allt djupare förs jag
utan grund i avseende det är icke befintliga grund klipprev
stiger upp till ytan
smärtregnen faller allt tätare
håller numer ofta händer om bröstet
ord stiger upp
sagda av män
är dessa män
är dessa förtäckta män
visst går det att säga; du kan icke uppleva dig vacker om du själv icke ser dig vara vacker
om du icke kan ta emot
det har funnits stunder då jag sett mig i spegeln
även utan spegel
och sagt
upplevt
att jag är vacker
hur svårt är det icke att fortfara uppleva denna vackerhet då de sliter den bort
ja, de har först sagt
jag skulle aldrig stannat
sedan har de sagt mig vara vacker
så har de bannat mig för jag ej velat ta in deras ord
män
mannen
en hägring
de bekräftar min icke vackra gestalt
jag söker undvika skriva smärtan
endast skriva allt det vackra
jag ser i allt
och jag vet
att där i tempellunden är jag vacker
med allt vad vacker är
*
Litemycket
silverhimlar sveper
flimrande andas
kronor
igår fick jag
en gåva
förstår ej varför
en djupt vinröd doftande ros
av en kvinna av en man
levandeljus är de samman
många årsringar bär de i hjärtfamn
flimrande andas kronor
ty mina ögon är tårade
söker stänga
dörr
detta är inte en kontaktannons
det är en berättarskål
mina händer är längtande skålar så är det
intet är märkligt med det
ord ringer;
skulle jag mött dig på gatan på krogen
på stadens torg skulle jag
aldrig stannat
mansord till mig
komplimanger
kom pli manege
varför skars min hud i strimlor
varför flätades huden
vridmönstrad
nej detta är inte en kontaktannons
har blivit litemycket skygg genom åren
dessutom skulle jag ha – då skulle jag aldrig stannat
ändå
ser jag er vackra män
nej, det är ej en sarkasm
i mitt bröst sitter ett barn en kvinna
hon sitter i hjärtgårdens
tempellund
jag vet henne
hon drömmer sagoregn
hand om handsteg
hjärtvingars
ljus
hon drömmer om ögons omslutande kärlek
älskade du är vacker var jag än mött dig hade vinden stannat mig
hon drömmer om eldens värmande
om dansen i armars vackerfång
om nära om spirande
livsnära
bryter av pennans spets
slår samman boken
reglar dörren
sjufalt
om
nej detta är inte en kontaktannons
även om min viljedröm är
mötandeljus värme
har blivit
litemycket
skygg
jag lyckas ej stoppa
hennes tårar
kanske guldfiskar simma
i näckrosdammens
sköna spegel
djup
*
Ögonros
fjärilsvingars ljusglöd
rör
vid
vinds
nattstilla ögonro
svepandemantlad vandare
ansiktslös
skrider drömmande
hav
lyfta
händers handljus
vackra
pärlbärare
sköljer vågens stoder
luckras
löses
ur kvalan
se dem
se dem
lyfta dimmans slöjor
susande skirvingar
sänkas
höres
se dem lyfta dimmans slöjor
svävande röra vid hennes rodnande kind
av hennes ögonros kärleksgivan
målas
ansiktes drömlinjer
Dagen andas
seglande moln
molnblommor
i havet
himlars hav
segla
lotus
bär
droppar
regnbågsklaras guld
trädskålar
kupas
fyller ögons rand
*
Silvernestrimma
i en av nattens tysta
vandrade sekundanten till
indigostrålande
i den mörkaste sekunden pekade fingerstav
se strimma
moders silverdiadem
sträckte handen till
hon omfamnade handen med sitt ljus
vandrade med mig
i månsilverdalen
hon är redo
sekundanten
bar mig
åter
*
Vilja
vilja
väx
vid trädets stam
vila ditt huvud i hennes handljus
töm din tankeström
vila dina steg intill rotådror
förenas lyssnande i jordens sång
hjärtats sång
beundra
skuggans linjer
beundra ljusets linjer
kronans sång
blads skimrandehänder
smeker jord
hennes hud är skimrande
flödesljus
upplev stammens portar
låsas upp
stig in
din gärning
är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar