det är så att det inte lämnar mig
detta med kylan
detta med värmen
detta med vindarna
så ofta ser vi hur de mänskliga stegen påverkar det vilket är runt människan
enkelt sagt; marken, luften
det vi inte så gärna önskar
förmår ens i vår vildaste fantasi föreställa oss är hur allt
universum påverkas
då talar jag genom de högstas sfärer
naturligtvis stämmer barnets ord jag en gång hörde, eller rättare sagt barnets mor berättade
orden löd;
mamma då molnen blivit för mycket fyllda
det är då änglarna gråter
slöjan lades symboliskt över människans ansikte med frågan om
viljanom
människan behöver endast med en mjuk handrörelse stryka undan den
det blir så tydligt dessa varma dagar
ser en svettdroppe
pärla tränga fram ur pannan
ser handen stryka undan denna saltpärla
så är det
det är inte en glömska
människan har inte glömt, hon förtränger
ty hjärtat tillåter inte människan glömma
därför
luften står nästintill stilla dessa dagarnätter, detta till trots att vindar svepa
vindarna sveper värme
så kanske är det så
att värmen stiger
kanske är det så
att kylan
glömskekylan
människokylan
påverkar de högre sfärerna
visst är det så
därigenom andas vindar värme
träden susar
vingar
allt
lyfter värmen
värme stiger
människokylan värms/tinas
tunnas ut
så har vi talat genom döden
genom duellen
låt oss tala genom livets hav
genom den vida oceanen
den vida oceanen med bukter klippor och rev
landkänningar och icke landkänningar
med stilla vågor
med höga vågor
med matt yta
med glittrande yta
variationer i all oändlighet
ett fartyg har byggts
det finns linor till segel
till förtöjning
till last
här och var är dessa linor trossar rep
hur får du ett starkt rep
så ofta har du med barn gjort snoddar
tillsammans har ni skapat färgglada snoddar
förundrat er över hur snodden snor sig samman
snor sig samman av sig självt då ni snurrat tvinnat den hårt och viker den på mitten
vill du ha en stark snodd ett rep låt trådarna följa med solen
vill du ha en stark snodd ett rep
hur får du det
hur
ni står mitt emot varandra och snor garnet medsols
medsols snor ni tvinnar ni trådar samman
visst är det fantastiskt
det sker automatiskt
hjärtat
inrerösten
gemensam för alla för allt
sjunger med solen
med solen binder jag dessa band
skeppet skall fara
segla
segla med fyllda segel i livets hav
utan att förlisa
till säker hamn
säkerhamn
kompassrosen är röd är blå
med solen binder jag dessa band
skeppet kommer till säker hamn
där skall skeppet vila
vila med sträckta linor
utan att brista
utan att förlora fäste
hur skall du få en hållbar lina
en ljustråd stark
den snos – viras – tvinnas med solen
med solen från rot
från krona
till stam
det var ett herrans liv i templet
alla rev och slet
i det de sade vara
deras ägodelar
till slut satt hon där
nästintill naken
sökte skyla huden
med de trådar vilka hängde lösa
hon kröp allt längre in i hörnet
de hörde aldrig hennes återhållna gråt
det de inte visste var att hörn inte är hörn
det de inte såg var hur hörnet reste sig
hon satt i en triangel
med vapenskrammel lämnade de templet med blinda ögon
hade de
vänt sig
om
kanske
kanske de hade sett
hur väggarna strålade av solguldsblad
hade de
kanske
kanske sett hur ett träd av silver växte
i tempelgårdens mitt
i dess krona tindrade rubiner
i smaragdbladsvingar
ur
hörnet
ur
triangeln
steg hennes nyvaknade öga
stiger hon fram
sitter
i tempellunden
helar de söndrade bladens inskriptioner
*
Silverljus
silvermoln
rodnar
eldkam
mantelvid nalkas
sveper mig
in
för en stund
andas
steg
*
Snoken
vägskugga given genom
trädskugga
kupar handskålar om solpärlsrader
stegen är lätta
havslängtan
följer rullandestenstigens
doft av begynnande renfana av solsvept gräs
havet
du vackra vida ocean
hälsar
i havets vattenhänder synes solvirvlar
solstrålar strömma
snoken följer solens linjer
vassen sjunger
leende
hälsar
vi
beundrar gör jag
tack att du ej berättar min färd
sa snoken och
försvann i
vassen
alltid klockan tre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar