om allt nu är ett
om det icke finns ett inre samt ett yttre
varför lever då människan
så ofta i två
om icke fler
verkligheter
varför är den ena sidan vit och den andra röd
varför är den ena sidan bönhörd
och den andra ohörd
hur kan jag svara dig till detta
enkelt vore att säga;
människan har tvingats lära sig skydda sig själv
men detta skydd är icke en treögd sannhet
denna är enögd
varför säger jag treögd
två ögon strålar i ansiktes skönhet
det tredje
strålar stjärnklart i mitten
däri är verkligheten
slöjan, en gång lades slöjan för ögon
till svalkande ljus
i denna bild är huden slöjan
huden är den skiraste väv
skiraste väv av silke
av silke
av purpurljus
av alla stjärnvärldars färger
huden är det vilket andas
andas i är
det är icke så att
den ena sidan är bönhörd och den andra ohörd
allt är bönhört
viska ditt namn
och du ser
den ena sidan är vit
det rena ljuset
den andra sidan är röd
den rena värmen
men hur kan detta vara den ena och den andra
då allt är ett och helt
ljus och värme
är kärlek
komponerande
musik
så hur kan dessa vara den ena och den andra
nej, de äter ej upp varandra
de är
genom detta är de
om allt är ett om allt är helt
varför sker allt det vilket gör ont
människan lärde sig
skydda sig själv
lade lager på lager
personlighetslager
så vaknar hjärtats sång
sakta kläder hon av sig
det gör ont att bli hudlös
men så upplevande vackert
varför sker allt det vilket gör ont så många gånger
varför gör det alltid ont
varför slipper
jag aldrig
längtan
längtan efter
till
handom
det sägs älska glömma och förlåta
så väl upplever jag dessa vägar
så väl
väl
så
älska vet jag vad det är
ty det är
mitt hjärta är
en öppen
trädgård
med tistlar vackra med rosors sång
med alla stunder av verklighet
nära i nära i är
förlåta
alla de hjärtan jag mött är rena
glömma
hur skall jag glömma
varför skall jag glömma
då allt det jag mött blivit älska
detta är det vilket gör ont
de slog mig och jag älskade dem då och nu
jag ser dem möta kärlek
jag ser dem vackra i sin kärlek
det jag såg då
ser jag
nu
alla de hjärtan jag mött är rena så
varför skall jag glömma och
vad finns att förlåta
det rena hjärtats
land
då vet du varför det gör ont
det gör ont att bli hudlös
men
så upplevande vackert
*
Länge studerade
barnet mimiken
följde ögonens spel
läpparnas rörelse
kroppens
språk
lockades tala med
märkte att talet var sida vid sida
varken hand i hand eller med
eller för eller till
länge deltog jag i talet
talet var viktigt
så sade det
så är det
så
är
det
märkte att talet var sida vid sida
studerade mimiken
följde ögonens spel
läpparnas rörelse
kroppens
språk
flödet
flödet stockade sig
så jag längtade längtar att väcka flödets sång
talets gång
mötte träd vind gräs ängder
bad helt stilla lär människan tala i är en gång
silade ögonens spel genom soldränkta fransar
andades rädslan alltmer
märkte att talet lades sida vid sida
i sövandets hypnotiska blick
alla sövde alla
alla ville ha
rätt
så kom det sig att jag alltmer tystnade
lyssnade stilla
inväntade
berättareldens
flamma
*
Jag upplever med dig
höres ur
stämma
söker runtom
rubinröda flagor ligga spridda i sandmönster
lyftas av vind
av stämma
jag upplever med dig
lavendelfältsblå
viskande
kallande
se
ser fingertoppar
runda
knoppar
sensibla ljus
studerade länge och väl
lyfte blad till blad
andas med
dyker in i himmelhavs blåskimrande safirljus
vet att gnisterljus dansar runt mig
ler då jag ser dem kittla
klippfolken
breder ut vingar
frigörs
moln rinner
över runt
min kropp
mina vingar
andas lycka
ur hav stiger tvenne
ur händer rinner blomstergirlanger
sätt dig härini
gungar
gungade allt högre
idag satte jag mig in i en av de vackraste stunder
beskådade kroppens karta
landmärken
såg skattkarta
andas vingbredd
såg ärren
ur bröst lyfte jag silverne nål
löste langettstygn först
de hårt åtdragna
varsamt löste jag så upp korsstygnen
hörde ärren röras
upprepandes r
r r r
en ringlande
ljusresonans
ekerhjulen knattrade glädje i solen
skymtar rosengångar
ser rubinröda flagor
vikas knoppas
ur bröst flyga
smaragdblad
lindas
om
grönfingrar taktila hålla rosors knoppan
lägger silvernål
i stämljus
värman
*
Så vacker
saffransröd
i duvblå famn
sköljer
hon
den vackra
silverögon
vindar mildas ömhets
fingrar
rör vid trädens bark
mantlar vidgas
de sköna skrider
nattens vackersteg
helar sår
*
idag satte jag mig
helt stilla
i en av de vackraste
stunder
slöt ögon in i lavendelblå ängder
väcktes av havets
sånger
såg fotspår i sanden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar