varför
är ett ord
så ofta använt
skulle du räkna alla gånger
se då regnets droppar
stjärnorna i himlasägnerna
varför sker det
varför är det så
en inre önskan om en profet vid sidan
en mästare vid sidan
vilken målar alla svar alla ord
lyfter alla plågor
alla tyngder
en hand vilken kupar om och berättar
ett finger vilket pekar vid varje pekande strålar en ljuspunkt från fingertopp
det svåraste för människan är kanske att släppa detta ord
varför
uttala ordet varför
varför
varför
sakta uttalet och se ordet
var för
människan sattes ej att vara ”mästare” över allt
över över
hon sattes in i allt
för att kunna vara för
i den bemärkelsen är hon mästare
det vill säga då hon är med vetande
i det vetandet är hon alltid lärjunge och mästare
mästare och lärjunge
hon är i insikten av det stora brödra och systerskapet
hon är i kärlekens puls och
kärlekens pulsgivare
orden är droppstensformade
är icke det ett förundransvackert ord
droppsten
en droppe och en sten
i förening
stenar är stjärnljus
i varje droppe lever en stjärna
tag alla dina tårars visdom
i handen din
”kasta dem”
in i vinden
se tusende stjärnor tindra
tårar
behöver ej vara negativitetsfaser
infatta ej livet i trängda rumsenheter
innefatta livet i evigandningen
infatta är icke innefatta
det ena låser
det andra andas
skvadroner
med stjärnhänder strör stjärnstoff
så är tiden
stjärnkropp samt sroff samt strålar
allt inneslutet i allt
i omfattandeljus
se under
se undren
ej tidsbegränsan
*
Resandestrimma
boplatsen har fyra vindar
vackra vindar
ibland möts deras mantelflikar
precis vid nockens
mitt punkt
hör hur de leende rinner nedför
i porlande skrattforsar
i de stunderna lågar elden i spisen
sjungande blå röd
i glödhänder
boplatsen står i en vacker lövsal
det är verkligen
för mig en
drömsal
denna kvällning syntes himlen
himlens händer i norr
skölja guldskimran
rodnande kinder
tindrande
blå ögon
björkarna riste sitt långa hår
granen vaggade stilla
lät stegen vandra knastrande grus
i fjärran hördes svanar ropa
silhuettfolken är åter här
så vackra
så stilla
det är vackert i den stund de lyfter händerna
se hur ljuset silas
strilar
vacker är
skymning
andas andas själsblomma
hjärtat
stannar
en strimma rodnande guld faller
på den strimman
reser
jag
*
Hur skall
tag alla dina tårars visdom
i handen din
”kasta dem”
in i vinden
se tusende stjärnor tindra
om jag
ej kan leva
leva
i tillit till
det omgivande varat
hur
hur skall jag då kunna leva vidare
var försiktig
om
med
dina steg
kupa dina händer om
ty det är
är
ditt liv
ditt
liv
*
Ofönstrade
han har blivit vorden en gammal man
ändå kan livet runt
liven om honom skönja de fjäderlätta stegen
vilka aldrig stigit in i ålder
aldrig stiger in i ålder
dagen han vandrar i är mjukvindars handföljan
de rör vid hans pannas fåror
det har hunnit ifatt
honom
han står högt upp på klippan
huvudet lägger han
bakåt
kroppen är en spänd båge
ur strupen viner pilen
längtan efter hennes nära stämsång
han ylar
pilen skriket borrar sig genom vindmantlar
fyller henne med insikten av
att han alltid älskat henne
vilket förundrar henne i hennes nu döende stund
ensam
utan hopp andas hon sin sista suck
han ser
vitskir tyllgardin andas i de franska
ofönstrade ramarnas sprickverk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar