så många gånger har jag tvivlat var orden kommer från ifrån
aldrig tvekat att skriva dem
ser ett barn
en flicka sitta på knä
hon håller ansiktet i händerna
markerna är vitskimrandegula
kanske sitter hon i dimma
dimhöljd är hennes tillvaro
hon håller ansiktet i händerna
hon gömmer ej ansiktet
det är mer att hon håller samman ansiktet
hon biter ej ihop ansiktet ger henne upplevelsen av brista
ansiktet brister i vemod
hon kämpar för att hålla det samman ty hennes vilje hennes vilja är icke att tillåta vemodet skölja över och in i alltom allom
vemod är ett vittgränsande ord
vidgränsande
vid gräns ande
sorg kanske det benämns eller skall benämnas skrivas
med ens ser jag då händerna vara vingar runt ansiktet
ansiktet är en fågels kropp
fågel vågar ej
flyga
ser icke barnet flickan tydligt
det är ett liv ja, låt oss säga
det är ett liv
utsprunget
händerna kan vara marken kan vara händer
det är så att allt i denna bildsvit verkligen är dimma
dimslöjor
böljande
ändras
stiger fram
ändras
får även upplevelsen av att hon eller
livet blickar in i en tjärn
det är svårt urskilja vad eller vilket är vad
bildsviten är mer doftande
i denna bild är upplevelsen doft av skog
mjuk mark mossa
det vilket sker är att en tår faller
upplever en ”kall” droppe
varför skriva kall
tåren droppen är verkligen kall
det är positiv kall
i det kristallklara ljuset
stiger rena
fram
kristallklar
är droppen
tåren
ser den verkligen sakta i ultrarapid falla och mjukt möta marken
det är denna vackra studsande rörelse
var gång droppen möter marken
det är i det ögonblicket den stigande rörelsen sker
ser droppen falla men det är stigande
av tår gör marken
skeendet en pärla
omvandling
förståelseljus
lindran
det är en mycket vacker bild
bilden andas frid
och det är märkligt ty det lever stor smärta i
samtidigt är det insikten av samt ickeflykt
bilden visar
tjärnens markens uppklarnande
tjärnen är en mycket visandetalande bild
det är verkligen så
jag har gett upp
*
Länge i ur
steglösta vandra de
bärandes lågor
flämtande
händer av hjärta kupas om
flämtande
bärandes lågor
skimra
sten fäller ut bladkrona
flaska av kristall
synes
de stå i krets av
lyfta händer släpper skimrande
lågor andas lysande över huvudskålar
ormbunkar bugande broar bjuda
siande ljuder strängar vid fingrars stavar
hon har vilat länge i ur
viker undan mossbädd
vid löfte
ack svik mig ej mitt hjärta
livet sitter
på knä
håller ansikte i händer
hon gömmer ej sitt ansikte håller det samman
mitt ansikte brister i vemod
de andas ljus
håll ut
kära
livet sitter på knä håller
ansikte i händer
det är ett liv
utsprunget
ur doft av skog
mjukmarksmossa
tår faller stiger
kristallklar
in i flaska
de bjuder drar ned lågor in i händer
vandrar månvarvs solring
lägger ljusring
runt livs panna
stig fram ur din sömn
bär flaskan varsamt
vid ditt hjärta
fukta ditt ansikte var gång modet sviker dig
Pannros
månskiva
vackra pupill
vidga
dig
månskiva seglar
klar
mina ögon
vandrar
tillåts
kupar händer in
mina läppar
rör
din pannros
Svalka
min vän
ser du
de sista solstrålarna spelar luta med trädens grenar
luta rinner in i stamman
ser du
solhänder smeka
röra vid träd
träd är bergskedjor
de smida silver de smida järn
klingande klanger höres
höres då ringar trädes i varandra
koppar silver
guld
ser du ängen
ängen blommar
är full med surpuppor
leenden ända ned till tår
myror krypare ringlare
kittlar gipors krön
mungiga
sjunger
surpuppor är det ej
kamomillen är vithavsblom
krampen släpper
tack min vän
sätter mig i soldalen
ser ögonvingar slutas
gyllene är
himlens
röda
allt är stilla
pust
skugga mjuk skrider
gungar stolen
begrundar
grund
helt tom
svala
pilar ilar svingar ljud
stannar en stund
sitter du här och pustar i aftondansen
ja det var en varm dag
en dag att andas stilla
du skulle ha besökt mig i mitt svalbo sa svalan
det får bli en annan stund sa jag och nynnandelog
svala
vackra svala
svalvingar
rör vid
hav
svalka
sval
svala
vackra svala
stryk din vackra vinges svalka över min heta panna
så vackra frön i fårors djup
lyft mina vingar
höga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar