fönster
fläckade av händer
av fotspår
undrande söker jag läsa deras innehavs ordspillan
uggla
fladdermus
nattväktare
vaka över nattens människoljud
morgonskrattvingar
spiller pärlor
sköljer drömguld
prisma i fönster
regnbågsgivande händer
söker fylla rumslig kaskadandnings ljusvattenfall
fönster
fläckade av händer
av fotspår
undrande söker jag läsa deras innehavs ordspillan
ögonvredgan
blixtrar vitsvärdad
orange brinner lilja
hur verkningsbar är icke den mänskliga sanningen
märkbar
värkbärare är den
hur verkningsbar är icke den mänskliga sanningen
en strykare
giljotinerande, sorgfällt vore att skriva strykarhund, strykarvind
må alruna växa ur blödande händers rop
hur verkningsbar är icke den mänskliga sanningen
giljotinerande, sorgfällt vore det att skriva strykarhund, strykarvind ändock är det så
denna verkningsbara sanning är ett trubbigt svärd, därför gör det svåra tandade stora sår med varande(infekterade)floder
denna sanning är en strykarhund vilken saknar hem den är slagen ur hem
fördriven är dess vita rosenhänder
denna sanning är en strykarvind vilken saknar hem är slagen ur hem
fördriven är dess vita rosenhänder
dess själ är vemodsfylld
fylld av vemod
ty dess hem är ursanningen, den sannhet vilken är
allts födslorättsbörd
icke däri lismtungas klyvna
ursanningen är urkraft
är strömmandeljusenergier
rosengården utan taggar utan klotänder
den verkningsbara sanningen är en sanning vilken bär verkan
bär helandeverkan
hur verkningsbar är icke den mänskliga sanningen
vad ser du
jag ser ett träd
ett förkolnat träd
kronan är borta
jag ser ett fantomträd
osaligandes förkolnade smärta
regn skola falla vid dess sista djupsuckan av inresvars insikt
vattna dess rot
kronan skall åter synliggöras
så vacker har den aldrig vitblommat i fjärilsvinds solsmekan
jag ser ett förkolnat träd
kronan är borta
visst vet jag att rötterna är på djupet
ändå
är min upplevelse att detta är en rest av trädet själv
det finns träd vilka blixten slagit ned i
anblicken av dem är kusliga
det träd jag ser har inte blixten slagit ned i
det är självantändan
åter – hur verkningsbar är icke den mänskliga sanningen
så långt bort
så fjärran från ursanningen
från sannhet
den är verkningsbar ty den är utan verkan i skaparliv
i skapandekrafts skönhet
den är det skövlade tomma
ruttnande kött
den är utan verkan
verknings bar
ändock förorsakar den så mycken våld på det mänskliga
så mycken smärta
den är en slaghand
en hand vilken slår i godtycke
slår i godtycke, sovande sov ande
sov ande är den
förgiftad är dess brunn
*
de nakna ansiktenas möten
fönster
fläckade av händer
av fotspår
undrande söker jag läsa deras innehavs ordspillan
uggla
fladdermus
nattväktare
vaka över nattens människoljud
morgonskrattvingar
spiller pärlor
sköljer drömguld
prisma i fönster
regnbågsgivande händer
söker fylla rumslig kaskadandnings ljusvattenfall
fönster
fläckade av händer
av fotspår
undrande söker jag läsa deras innehavs ordspillan
ögonvredgan
blixtrar vitsvärdad
orange brinner lilja
hur verkningsbar är icke den mänskliga sanningen
må alruna växa ur blödande händers rop
denna sanning är en strykarvind
vilken saknar hem
är slagen ur hem
fördriven är dess vita rosenhänder
dess själ är vemodsfylld
fylld av vemod
av
lismtungas klyvna
ursanningen är
urkraft
är
strömmandeljusenergier
rosengården
utan taggar
utan klotänder
den verkningsbara sanningen
är en sanning vilken bär verkan
bär helandeverkan
sannhet
hur verkningsbar är icke den mänskliga sanningen
vad ser du
jag ser ett träd
ett förkolnat träd
kronan är borta
jag ser ett fantomträd
osaligandes förkolnade smärta
regn skola falla vid dess sista djupsuckan
av inresvars insikt
vattna dess rot
kronan skall åter synliggöras
så vacker har den aldrig vitblommat
i ljusvingevinds solsmekan
jag ser ett förkolnat träd
kronan är borta
visst vet jag att rötterna är på djupet
ändå
är min upplevelse att detta
är en rest av trädet själv
det finns träd vilka blixten slagit ned i
anblicken av dem är kusliga
det träd jag ser har inte blixten slagit ned i
det är självantändan
hur verkningsbar är icke den mänskliga sanningen
så långt bort
så fjärran från ursanningen
från sannhet
en slaghand
en hand vilken slår i godtycke
slår i godtycke, sovande
sov ande
sov ande är den
förgiftad är dess brunn
jag hör regn andas
strömmar in i doftande salar
det är så att jag var natt skrudar mig i renande ljus
blottar hela mitt väsen
behöver ej skölja skuggljusmöten i källan
i natten kan jag vara
det osagda sagda helt utan nödvärn
där är min väg mina malda benknotor
där lägges ring av stjärnljus runt min hjässa
mina ögon stiger in i himmelsängder
i älskad månsilverdal
jag behöver dem ej här
behöver ej deras skarpa blick
det enda jag behöver
är vingarnas svävandefrid
hudens sensibla andning
jag vandrar drömstilla
drömmer om de nakna ansiktenas möten
i gryningen andas vindar varsamt
vitt benmjöl dras samman
virvlar spiral med solvävan till kropp
hud lägges om
stjärnring vattna stegen
ur dagg stiga mina ögon
se här är din dag
i dagen bär jag alltid med mig
drömmer jag alltid om
de nakna ansiktenas möten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar