dagen vaknade med silverögon
trädhaven susade
så böjligvackra
så fyllda med
silverslöjor helt stilla släppte kristallfrön
log genom väsen
inom drack växters törstande strupar kristallfrön
bladen
bladen vackra färgades skimrandegröna
blommor reste stjälkar
vände ansikten in
spruckna läppar kronblad syntes helas
i leendeljus
lämnade bädden steg in i klädnad
andades in markdofter
alltid den vackraste av dofter efter genom regn
sakta särades vingar
blåskimrande skira syntes
vita vita ständer
ledde stegen ned till stranden
så många dagars värme så många dagars torka
vägdamm
människodamm
rann in i hav
havet böljade grönt
spred ögonen in i vatten såg det gröna ytandas steg in i järnfärger vackra
vattnet sköljde fötterna sanden var kall vänlig
vandrade utmed stranden
såg spåren fotavtrycken
vattnets dansande mjukhänder suddade ut ändå kvar
näckrosbladens mjuka gungande lyfte blicken ännu i havslinje
långt därute såg jag det jag en gång trodde vara en havsorm
en stor hiskeligt stor sten
vattnet ringlar slingrar sig runt
fåglar brukar stanna där samtala med allt och intet
en husbåt rörde vattnet en segelbåt en roddbåts mjuka årtag
vattnets glittrande glädjeljusskönhet
öar linjer
andas
andas
lät klädnaden falla
såg havet
sudda
ut
och visst var det så
stod på stranden
såg skirmoln
måsar sväva
vände ansikte in
sjöbris slöts doftande
frös i solvind
jag vet ej längre vad leva är
livet rann
bort
dök
i förhoppning om
nående
andra sidan
fann jag ut den andra sidan
steg upp såg mig runt
intet var förändrat
knäna sved ty åter skar klippreven sönder
fann jag ut den andra sidan
fann inte den andra sidan
vi söker alltid vända blad
vända sida
alla sidor
är en
ett plus ett är ett
hundra sidor plus hundra är en
fann jag ut sidan
fann sidan
sidan den vita
skirmolnen
andades
väcktes av
barns pärlande
vattenlek
kvarstår
sjöbris slöts doftande
frös i solvind
kvar står
jag vet ej längre vad leva är
livet rann
bort
så ensam som jag är i denna värld
hur blev det så
hade jag
vetat
så ensam är jag i denna värld ändock
förmår jag ej – orkar jag ej
sträcka ut handen
och ropa
hjälp
kom vagga mig ömt
trösta
mig
stegen kan vara de vackra fotspåren i sanden
havet andas sveper
fotspåren
stegen
in
dessa steg är stegen vända in i jord
stegen kan vara de vackra fotspåren i luften
vinden andas sveper
fotspåren
stegen
in
dessa steg är stegen vända in i moln
stegen kan vara fotavtryck din vandring
kan vara fotspår
kan vara din vandrings spår
den spår; omfamnar då i nu, nu i fram
stegen kan vara trappan/stegen du klättrar på
i gamla vandringar fanns folk vilka räknade tid genom att rista märken, linjer i pinnar
de ristade – ristar – skall rista
drömmer fram i nudröm
drömde nuets dröm
de omfamnar alla steg i vetskap av alla pinnars
alla delars behovsutförande
stegen är byggd av två bärande pelare, de ”förbinds”, bär stegpinnar
du kan vandra upp och ned
nedom och uppom
allt är stegen
fotspår
trappsteg
i mina händer
sköljer
havet
var gång mitt öga skuggas
möts det av havets tindrande öga
våra ögon
gläder varandra
mina barn
ni känner mig ej
ni känner den jag blivit
jag ville aldrig giva er den smärta de gav mig alla de sår, ärr de skar in i min hud, sår vilka ännu blöder, aldrig läks. ty genom dessa minns jag att aldrig överföra min smärta till er. jag vill se er vandra, min vilja är att se er vandra era vägar. jag ville icke smutsa deras namn, de vilka jag vet att ni älskade, litade till. de vilkas händer till er var milda till mig gav slag, slag vilka böjde mig inåt i nådens bön, slag vilka böjde mig inåt vilka präglade mina steg in i den öppnade handens gest
jag är vandrerska, dotter, moder, prästinna alltid prästinna i hennes helandeljus
jag bar solen i mitt hjärta månen i mitt bröst
jag bar och jag bär
det var en gång en solstråle och en månstråle,
de tvinnades samman för att leva i kärlek.
för att giva kärlek
för att giva ljus
för att giva glädje
i moderns gråtande famn
jag vet att min väg varit smärtans väg samtidigt alltid kärlekens väg
ja, jag ser lyckan skimra i allt, den är min inre vilja att frambära till kärlekens altare i edra bröst
mina barn ni känner mig ej
ni känner den jag blivit
ni känner ej all den smärta
all den sorg vilken lever inom mig
vilken jag vandrat genom
jag kan icke ångra livet om än det så sällan varit mitt liv
kan ej ångra de hårda vägar jag vandrat in i
kan icke taga dem åter göra dem ogjorda ovandrade
kan icke taga dem åter, leva dem igen och igen ändå vet jag om det är de högstas vilja vandrar jag dem igen och igen
kan ej ångra de hårda vägar jag vandrat in i
kan icke taga dem åter
kan icke tömma dem så är icke förlåtelsens väg
befria dem kan jag från mardröm mar till drömmar om tillblivelsens ljus
jag har förtigit såren
de varande/variga såren den rispade huden alla slag all smälek allt hån de öppna såren
detta har jag förtigit icke av misstro till er
er har jag velat lära, visa era vägar utan min smärtas djup
jag vet att min väg varit smärtans väg samtidigt alltid kärlekens väg
ja, jag ser lyckan skimra i allt, den är min inre vilja att frambära till kärlekens altare i edra bröst
*
frysinsikt
stod på stranden
såg skirmoln
måsar sväva
vände ansikte in
sjöbris slöts doftande
frös i solvind
jag vet ej längre vad leva är
livet rann
bort
dök
i förhoppning om
nående
andra sidan
*
i mina händer
sköljer
havet
var gång mitt öga skuggas
möts det av havets tindrande öga
våra ögon
gläder varandra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar