han den vackre sitter under träds skugga
skugga vaggar
hans inre
lugn
mellan sol och fingrar
vandra strålar
han drar ned ljus ur solhandsgåva
spänner strängar i varlig ömhet
ömhetsvarligt
han den vackre sitta under träds skugga
violin ljuder
violljusskimrande
i träd andas gröna med purpur
fyllda
strömmar
fågel
bär
trösterika
gåvor
hon den vackra dansar
dansar med uppburna steg
ljuslätta
fjäderlätta
kittlandeberöring
mellan måne och fingrar
vandrar strålar
hon drar ned ljus ur månhandsgåva
strör pärlor i
ängens dröm
hon snubblar
hon faller
han tar emot
sluter henne i sin famn
violin ljuder smekande violljusskimrande
ögat är fantastisk skönhet
en ljusboll
en kristall en
en
ja vad
så vackert inneslutet av vingar
ögat är en kropp
fylld av
liv
ögonvingar öppnas
fransar rör vid
allt är
öga
ögonsol i månsilverkälla
ser du sovande gestalt mellan lakan
vakna sträcka sig
lyfta överlakan
täcke
täckelse
ser du ögat mellan lakan
vakna sträcka sig
lyfta ögonvingar
flyga dagsljus
in i
handgärning
ögat är fantastisk skönhet
en ljusboll
en kristall en
en
ja vad
så vackert inneslutet av vingar
ögat är en kropp
fylld av
liv
ögonvingar öppnas
fransar rör vid
allt är
öga
ögonsol i månsilverkälla
så räds människan åskan blixtar
ändå
är det detta vilket i varje ögonblick sker i hennes öga
så vad är poesi - för mig är poesi liv
inte en chattering en grupp en loge
något att gömma sig bakom
poesin i sitt sanna väsen är
fingertoppsberöring
är ögonvandring in i varandra
är hud är doft är liv
är skapande
skönhet
poesi är icke inlärt
i enlighet med regler
regelverk
människa
läser dina ord och jag förstår ej varför du förminskar
ditt skrivande dina ord, det är - i min värld - att förminska ditt själv.
är ej dialogen ett framväxande
att ge sig hän
släppa tanken
våga vara
fri till sammans
dialogen är icke ilande stavvindar
dialogen är stavvindar vilka ger stöd
är stavande vindar
dialogen är diagonaler vilka vandrar till i mer än längtan till
visst kan de lutas till i kypert då är de fundamentsstavar vilka bygger tipin
gemener är dessa icke
*
Korpgluggarna
i natten dansade blixtar
ja det var
ljusslungande mantlar
åsktrumman
dånade
skönhet
hur ofta satt icke flickan under äldsteträd
såg molnen andas tätare
skönheten fyllde henne
silverne pil
flög
skriandeljus
regn
dånade
dånande floder
hur ofta balanserade han kanoten
mjukvävande mellan stenar
bar henne med
morgonen vandrade
träd följde regn
korpgluggarna åkte snabbt upp
i särandestrimma
ljudet kan mest liknas vid en rullgardin där fjädern brustit
blåskimrande
allfärger
alba tross
sjöng
segel
nya landskap uppenbarades
vilka var de
se fjädern falla helad
öppna
hand
följ rörelsen
*
ögat
ögat är fantastisk skönhet
en ljusboll
en kristall en
en
ja vad
så vackert inneslutet av vingar
ögat är en kropp
fylld av
liv
ögonvingar öppnas
fransar rör vid
allt är
öga
ögonsol i månsilverkälla
ser du sovande gestalt mellan lakan
vakna sträcka sig
lyfta överlakan
täcke
täckelse
ser du ögat mellan lakan
vakna sträcka sig
lyfta ögonvingar
flyga dagsljus
in i
handgärning
ögat är fantastisk skönhet
en ljusboll
en kristall en
en
ja vad
så vackert inneslutet av vingar
ögat är en kropp
fylld av
liv
ögonvingar öppnas
fransar rör vid
allt är
öga
ögonsol i månsilverkälla
så räds människan åskan blixtar
ändå
är det detta vilket i varje ögonblick sker i hennes öga
*
Strängspänna
han den vackre sitter under träds skugga
skugga vaggar
hans inre
lugn
mellan sol och fingrar
vandra strålar
han drar ned ljus ur solhandsgåva
spänner strängar i varlig ömhet
ömhetsvarligt
han den vackre sitta under träds skugga
violin ljuder
violljusskimrande
i träd andas gröna med purpur
fyllda
strömmar
fågel
bär
trösterika
gåvor
hon den vackra dansar
dansar med uppburna steg
ljuslätta
fjäderlätta
kittlandeberöring
mellan måne och fingrar
vandrar strålar
hon drar ned ljus ur månhandsgåva
strör pärlor i
ängens dröm
hon snubblar
hon faller
han tar emot
sluter henne i sin famn
violin ljuder smekande violljusskimrande
*
denna dag
andades skira slöjor
rörde vid blå ögonhimlar
skiftade
silver
dagen vandrade i skönhet
vindanom
såg
aftonskrud
så fylld skönhet
himlen badade purpureld
i starkt strålande blå händer
allt
är
stilla
människoljuden tysta
aftonhimlen
är
symfoni
i min värld
himlen badade purpur i
blåstrålande händer
silhuetter
skred
stilla
väg
fågel
pil
ven genom luften
han sitter under träd
spelar violin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar