så hör jag åter
var ljus
i kärlek
Det är så att jag nu vandrat sökt finna den inledande tråden till skriva, det är suddiga svåra bilder. De började redan under sen kväll i gårdagen och släpper mig ej.
Den främsta eller bästa vägen är att helt enkelt inleda, vilket jag vet.
Det vilket det inleddes med var och är tiden
Den mänskliga tiden är tidsspillan
Den gudomliga tiden är rörelse
Den mänskliga tiden är evighet – hur kan den vara evighet då den är spillan – den är evighet ur den bemärkelsen att människan söker hålla fast den, greppa den, därigenom spiller hon sina steg, det är icke regn vilket faller genom människans fingrar
Det är hennes livstid
Förstelnad
Utarmade marker
Blir hon
Tidsspillan är ett vackert innebördsord
Jag ser händer
Dessa är en kupad skål
I nästa stund är dessa händer en skål en morgonskål, en sådan de hade innan vattnen rann ur kranar. Ser händer kupas in i vatten och taga ansiktet.
Vatten droppar och spills här och var
Slöseri med vatten
Det vackra är att
Vattnet rinner ned
In i golvsprickor, kvistögon
Sprickor mellan bräder
Tiljor
Tilja
Tilja du vackra vidja
Marker utarmade vattnas
Ur lagda golv växa
Ögonljus
Så är skålen åter händer
Ser dem vattenfyllda
Ser dem sakta slutas, de söker hålla kvar vattnet
Denna skål är en lotus
Är en knopp
Ser vattnet sippra med vindrörelse, det är en speciell rörelse vilken framhäver färgernas skimmer. Med ens stiger flodens rörelser fram, den saktfärdiga lugna, den undersökande nosande, den porlande sjungande, den dånande, den fallande stigande så föreningen med havet.
Tiden är en flod
Är rörelsen
Floden
Är rörelseliv
Så ser jag havet, sjön
Lotusen är vacker
Ser lotus andas
Vidgade
Ögon
Förundrade
Förundrande
Slutas
Ögon
Drömmer
Drömmande i fingrars värn
Lotus min vackra vän
Seglar
Följer
Med
Tack
Det vilket förundrade mig var detta med tidsspillan ty jag ser att det är en rörelse
Så ser jag tidspillan i vindrörelse
Ser hur vattnet förvrids
Så är det
Ett förvridet kretslopp vilket rätas ut
Det kan endast ske i bilden av lotusen
I bilden av evig
Evig är
Hjärtats
Sång
Evig är vatten i skönhets rörelse
Det är en vacker bild att se kranar
Hur de vrids om
Hela handen är om
Det är gamla kranar jag ser med fyra vägar
Ser vattnet först sakta rinna
Så forsar det
Detta ljud, denna sång är glad
Gladporlande
Vattnet fylls i ett vackert badkar
Slöseri
Nej inte alls
Ty detta kar bjuder
Helandebad
Evig är
Helgelsens ljus
Är tidens ursprung
Hur kan en tidsande
Fasthålla
Den är
Kärlek
Ty kärlek är
Evig
Så kom orden:
Tiden
Den mänskliga tiden är tidsspillan
Den rinner ut mellan fingrar
Människan söker greppa om
Tiden
Har du sökt hålla en flod i dina händer
Den rinner ut
Tiden
Den gudomliga tiden
Är
dagen andas regn
det är vackert höra regn
höra marker dricka regn
det är en sång högre än alla djup
tidsfolken vandrar
skrudade i
regnbågsskimmer
skimrande
pärlfärger
siktbara
vida är fållsömmar
vida svepande
böljevindar
händerna
händerna
är
kupade skålar
ur dem stigerstrålar
ljus
moder jag ser så underliga bilder
vilka är de
tidsfolkens skönhet ser du
hur de rör vid hjärtvind
vad är det för märkliga stavar jag ser
med stavar har människan sökt stängsla dem in
sökt driva tidsandan in i fållor
med brännjärn sökt
märka dess
vandring
moder tidsfolken är så obeskrivligt vackra
vad sker i denna andning
tiden
den mänskliga tiden är tidsspillan
den rinner ut mellan fingrar
människan söker greppa om
tiden
har du sökt hålla en flod ett hav i dina händer
den rinner ut
tiden
det finns en tid
tidsfolkens vandringar
den är
skapande
skönhet
till
liv
moder hur
lägg dina ögon i regn
lyssna
den sången är högre än
alla djup
den sången visar
djupens
höjd
lyssna till markers steg
de bär tidssången
i kärlek
det jag även ser är
hur händer
sluts
vatten är i dem, vatten är tydligtvis tidens rörelsebild
ser händerna slutas och
och bli sten
händerna stelnar i förloppet
vattnet urholkar stenen
eller droppen
då är det en bild från yttre
här är det från inre
vattnets rörelse
påverkar
sakta
händerna
stenarna
blir
knoppar
vilka blir
kronblad
vilka är
opalljus
så har sommaren vandrat, sommaren är snart över, hösten kommer, vintern
så är det, jag klarade våren och sommaren
så jag klarar väl
att vandra
men den andas tung
ropade in i natten: hjälp mig
gång på gång
hjälp mig
hörde
var ljus
jag är ljus, jag hör att mina ord skänker ljus, jag ser ljus vakna i möten, jag spelar ej- ljuger ej, tydligen skänker jag eller öppnar jag ljus, så då är jag ljus – enkelt beskrivet
ändå är jag haltande
den andra vingen
är bruten
så hör jag åter
var ljus
i kärlek
människan fnyser så ofta åt till det lilla
det vilket vänds ryggen åt
slår ofta hårt
åter
människan använder ofta ordet lilla till skälls
skälla skälla
skällsord
skälla skälla
skällko
klockan ljuda över nejd
vakna i
järnets sång
lita ko
lita
lilla
biet är ett av livets sånger
berättar i ljus
sprider
liv
biet bygger
boll
kupa
kupar livsvingar om
visst kan jag skriva många ord om bin om bisamhällen, men varför – det varför kan var och en söka. Se bollen hänga i träd
rislampor
hänga i trädfingrar
skimrande
ljus
biet flyga från blomma till blomma
bjuder bärets
fruktens
sötma
bin är små är det lilla
se det vackra i biets sång, bin bygger tillsammans lever i samhällen
de är livspridare givare i ljus
fredliga
givande
honung
bidrottning bjuder pollen helar hostans hackande gång
bin är fredliga
men de tar ej emot angrepp på det inre
då får du hela svärmen efter dig
då får du buga dig till marken nära
eller kanske kasta dig i sjön
under ytan
buga dig till
tömma din tanke vilken surrade ilsket
invänta svar
dyka under ytan
in i livets hav
biet är
en god
ledsagare
visare
hjälp mig
var i ljus
i kärlek
jag klarade våren
sommaren har snart vandrat
det vilket lever i mig är
varför flyr den nära
så hör jag; de flyr ej
det brustna hjärtat är ej brustet
det är så
att hjärtat har kronblad
då ett blad brister
måste vi ta det i hand
läsa dess ursprungsords mening
det är för mig
i nu ett hånskratt
då kronbladet skadas behöver båda läsa
läsa
ej fly
*
*
Hur tröstar jag mitt brustna hjärta
lade mig i bädden slöt ögon i hopp att ej vakna
i natten ropade jag hjälp
från djup
jag brister
sakta
var ljus
i kärlek
sitter med
blickar in i min röda sjö
i kärlek
var ljus
jag brister
sakta
våren sommaren har vandrat klarade stegen
hösten vintern nalkas
skall nog klara
lägga stegen
ett till
ett
skall viska
brist
mina fötter är avskavda av brännsand
mina händer är avskavda av brännsand
hur tröstar jag mitt hjärta
mitt barn
då det ropar älska mig
de flyr
dig
i öknars öken befinner jag mig
jag har klarat
klara nog
ibland i vandringar i nattljusa stjärnhav
lyftas sträckes min hand ut
av sig själv i
varmlängtan
ett kärleksfinger stryker undan en ostyrig hårslinga
jag sluter den ropar
sluta
söker lägga ishand över hjärta
skall nog klara det
sluta göra ont
jonglerar med tårar
tårbollar
tindrar
matta
lyfter ett sandkorn
börjar sakta knacka med fingerknopp
jag har sett dem
knacka på stenar
klangerna
förs
hem
finns du
stigfinnare
vandrare
jag har sett dem
knacka på stenar
klangerna
förs
hem
*
Varur färgas havet rött
det brustna hjärtat seglar ut på
in i stormens
blåsvarta
fradgehav
ber
storma
vind
vin
varför ropar du så
jag närde en sekvens av
så vackert att ro med vackra sånger i din famn
det var icke för mig
därför
ber jag om befrielse
storma
vind
vin
vinande far vindar
zefyr stämmer
in
varur
färgas
hav
rött
ett brustet hjärta är dess namn
zefyr sveper mantel om
torkar varsamt
hennes hjärtevingar
hon viskar matt
min vilja
är icke
mer
låt mig andas ut
zefyr rör vid
ögonsläckta
vila då här i min famn
en stund
sänder
bud
till
sfärers
sång
*
Lägg dina ögon i regn
tidsfolken vandrar
skrudade i
regnbågsskimmer
skimrande
pärlfärger
siktbara
vida är fållsömmar
vida svepande
böljevindar
händerna
händerna
är
kupade skålar
ur dem stigerstrålar
ljus
moder jag ser så underliga bilder
vilka är de
tidsfolkens skönhet ser du
hur de rör vid hjärtvind
vad är det för märkliga stavar jag ser
med stavar har människan sökt stängsla dem in
sökt driva tidsandan in i fållor
med brännjärn sökt
märka dess
vandring
moder tidsfolken är så obeskrivligt vackra
vad sker i denna andning
tiden
den mänskliga tiden är tidsspillan
den rinner ut mellan fingrar
människan söker greppa om
tiden
har du sökt hålla en flod ett hav i dina händer
den rinner ut
tiden
det finns en tid
tidsfolkens vandringar
den är
skapande
skönhet
till
liv
moder hur
lägg dina ögon i regn
lyssna
den sången är högre än
alla djup
den sången visar
djupens
höjd
lyssna till markers steg
de bär tidssången
i kärlek
*
Tidsspillan är ett vackert innebördsord
spillkråkan sjunger
i solens verser
versaler
var icke
rädd
räds mig icke
så vackra är vindar
lägger mitt ansikte
in i vindars
händer
steg andas icke fjärilslätta
så hör jag åter
var ljus
i kärlek
hör porlregn sjunga
porlande
tusensjöars
ögon
irisljus
ser dessa stenhänder hårt knutna
om kvidan
hur jag än söker lägga iskyla om
smälter solvindar
undan
tindrar
måndroppars
lov
spira
spira vita lilja
spill icke din dräkt
tidsspillan är ett vackert innebördsord
förstelnad
utarmade marker
blir hon
jag ser händer
dessa är en kupad skål
i nästa stund är dessa händer en skål
en morgonskål
en sådan de hade innan vattnen rann ur kranar
av porslin med rosa rosenbårder
eller blåslingor
händer kupas in i vatten och tvaga ansikte
vatten droppar och spills här och var
slöseri med vatten
det vackra är att
vattnet rinner ned
in i golvsprickor
kvistögon
ler
vattnet rinner ned
in i sprickor mellan bräder
tiljor
tilja
tilja du vackra vidja
marker utarmade vattnas
ur lagda golv växa
ögonljus
tiden är en flod
är rörelsen
floden
är rörelseliv
så ser jag havet, sjön
lotusen är vacker
ser lotus andas
vidgade
ögon
förundrade
förundrande
slutas
ögon
drömmer
drömmande i fingrars värn
lotus min vackra vän
seglar
följer
med
tack
han sitter vid stranden
lyfter sälgpipa till mun
andas
han hör klanger
finner
mod
ser hennes ögon glittrale i havet
havet lindar
rosensång
mellan
hans
tår
hon smeker hans sjunkna valv
ändå är jag haltande
den andra vingen
är bruten
så hör jag åter
var ljus
i kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar