den 30 juni 2010

låt mig så beskriva det jag inom mig ser
vindar lindar slöjor
tunna skira
är det
slöjor
till
vad

ser
slöjor lösas upp
tusende
tusende
droppar
är det
droppar
till
vad

ser
droppar breda ut
vidgas
fjäril
ljusvingar
rör vid
målar
skänker
färg

ser
händer röras
andassvepa mjuka
så mjukvackra är gestspråket

vänder ansikte in
det är vackert
så vackert
fyllande

ser kala marker uppstå
marken huden andas brons dalar kullar
hud skimrar droppljus av tusenfärger
slöjor droppar
av himlars
andning

händer ler
andassvepa mjuka
så mjukvackra är gestspråket

sakta skimrar gröna vingar gräsvingar
oändligmängder andas
silvernepärlor
koppar
ax
gräshav böljar andas

ur detta gräshav reser sig sandstensklippor
skimrande gulockra
med stråk av
rödockra

himlar är blåskimrande soldansare
molnseglare nalkas
är det blommor
är det
mjuka
breder de ut sig
är mantlar
fyllda
hör
åsktrumma ljuda
ser blixtar vina
regntunga
droppar

händer röras
andassvepa mjuka
så mjukvackra är gestspråket

stilla
stilla
susa
händer

allt blir stilla
ser tusenljusen andas
doftande
fyllas
ögon

upp mellan tår
rinner vattenrännil
det kittlar
så
livfyllt

står vid
rännilen blir bäck
lindar sig leende om stenlängtan
stenar glittrar andas
flyger
visar bäck
väg
till floden
forsar virvlar
dånar
sjunger
stenar
lägga sig i ring
floden är en sjö
är ett hav
är en ocean av tusenljusdans
dyker djupt in
är i tusenljusdans

ser
händer röras
andassvepa mjuka
så mjukvackra är gestspråket

vänder ansikte in
det är vackert
så vackert
fyllande

i handskål ler ansikte
viskar till dig
detta är
ditt
liv

så gärna skulle jag vilja fråga
till vad

bilden innehåller mycket mer, ser hästar vandra lugnstilla utför sluttningar, det skimrar harmoni ur hästarna allt är fredsstilla
regnet vilket faller är så livgivande, belivande och visst är det så att åskan fyller markerna visst är det så att marker allt vibrerar
det är den stora åsktrumman, i den stunden är allt trumman
trumman är allt
inser med blixtrande klarhet hur märkligt detta detaljerande är
detaljrikedom
andas
detaljrikedomsandning
visst är det så att då regnet upphör är allt skrudat med tindrande droppar
var gång de släpper
höres klanger
spröda
starka
visst är det så att fram då nu andas i varandra
varande
varande
så oväsentligt är det
vilket är vad
ser kala marker bli bördiga
ser människor
människovandrare
fredsbärare
sitta stilla
det skimrar harmoni ur dem
de lyssnar
berättar
de är

i denna bild ser jag en liten pojke, ett barn vid ålder av fyra – fem år
gossen vandrar med sin fader de håller varandra i hand
gräset når gossen upp till midjan
fadern synes ej tydligt, han andas lugn
så ser jag gossen lyfta handen
peka ut över gräset
visar havet
gräshavet
de ler i samförstånd
utan ord

så ser jag berget klippan resas
det är verkligen målandeskapande händer vilka verkar
min upplevelse är att dessa händer är våra hjärtljud
dessa händer förmedlar våra hjärtljud
det finns ett ord
åskklot
ser en stor svart kula, det är lika bra att benämna den kanonkula, men det jag ser är bilden av en kula i kedja, den vilken fångar tidigare ber runt fotled för att ej kunna springa
ser en gestalt mödosamt ta sig uppför berget
det är inte en lätt vandring
upplevelsen är inte att detta är en fånge
det är mer en upplevelse av att kulan är där för att sakta stegen
gestalten vet
som i alla bilder lever två sidor, gestalten kan vara fången i sina egna tankemonster
kan vara fången i detaljdissekering
detaljdissekans
dissonans

vad vet gestalten
detta vet gestalten;
du ställer dig högst upp på ett berg
egentligen är det ej et berg
det är en bana
en båge sluttande ned
det är en slags vagga
en vaggspadeväg

det sägs att livets åldrar stadigt bär nedåt
att livets åldrar dalar
går nedför
är inte det märkligt
så må det sägas så

du står högst upp på ett berg
med en kula
med ett klot
med en boll
du släpper denna
vad detta nu är denna rundform så far den nedför
visst gör den det
den inte bara far nedför den ökar hastigheten
accelererar
det är då alla ropar död och elände
död eller undergång
död
du är död
du dör

så är det nu inte
det är vare sig död eller undergång
ty med exakthet
exakt avvägd båge, vaggform
vänder kulan, klotet, bollen då den det når den så kallade sista utposten

det är åstadkomna så många villfarelser förvillelser i människans vandringar
alltid inom ramen av makt , härskarmakt
härsket smör smakar illa
det är inte en förvillelse; härsket smör smakar illa
den vilken önskar vara härskare sägerskriker; ty dig(kom till) mig endast jag kan rädda dig men först har denne utlovat din undergång, så basunerar denne ut; endast jag kan rädda dig från undergång

det är skälvande
otäckt att inse den egna gångbarheten att det ej finns ett utgångsdatum
det är skälvandeotäckt då insikten starkfyller väsendet med den egna gångbarheten
men

det smöret smakar icke härsket
där är härskaren
solgulds
solinre

en gång var ljuset mig för starkt
det är så ibland för oss alla
det var väl inte så att ljuset var för starkt
det var mer ett
olyssnande
till
mig

goda händer slöts runt mig
befann mig i en handkrans
flätade fingrar
var lyssnarljus
in i vila

hav andades nära ängders skönhet
en park fanns med vackra dammar
beundrade ofta rödfiskarnas
vattenlek
näckrosors
skönhet

ville så gärna krypa in i kronan
andas stilla solvind
månvind

insåg att jag var inom var gång jag så såg

det var
är en vacker plats

en speciell plats uppsökte jag ofta
det var en gunga där
bakom mig – beroende av var mitt ansikte vändes
levde skogen
vackerdjup
fredad
framför mig – beroende av var mitt ansikte vändes
levde fruktträd
planterade var de är de i trappa
följde deras blomning till släppan
levde åkrar ängder klippformationer
klippåsar
en väg slingrade sig
antingen till hav
eller till stad

ofta begav jag mig till denna gunga
fann ro i dess händer
satt där och vaggades
såg soluppstigan
solnedstigan

det jag upplevde
är för mig

idag steg denna plats fram
insåg skönheten
i gungans händer
befann jag mig
i skogens andning
i fruktlunden

framom
bakom
beroende av var mitt ansikte vändes

det var
är
en vacker plats

insåg att jag var inom var gång jag så såg
i bejakelseljus

näckros seglar till strand
bjuder mig
stiger i

seglar
gungande
vaggande
ro

i solvindanom
i månvindanom

ler

*
Detta
låt mig så beskriva det jag inom mig ser
vindar lindar slöjor
tunna skira
är det
slöjor
till
vad

ser
slöjor lösas upp
tusende
tusende
droppar
är det
droppar
till
vad

ser
droppar breda ut
vidgas
fjäril
ljusvingar
rör vid
målar
skänker
färg

ser
händer röras
andassvepa mjuka
så mjukvackra är gestspråket

vänder ansikte in
det är vackert
så vackert
fyllande

ser kala marker uppstå
marken huden andas brons dalar kullar
hud skimrar droppljus av tusenfärger
slöjor droppar
av himlars
andning

händer ler
andassvepa mjuka
så mjukvackra är gestspråket

sakta skimrar gröna vingar gräsvingar
oändligmängder andas
silvernepärlor
koppar
ax
gräshav böljar andas

ur detta gräshav reser sig sandstensklippor
skimrande gulockra
med stråk av
rödockra

himlar är blåskimrande soldansare
molnseglare nalkas
är det blommor
är det
mjuka
breder de ut sig
är mantlar
fyllda
hör
åsktrumma ljuda
ser blixtar vina
regntunga
droppar

händer röras
andassvepa mjuka
så mjukvackra är gestspråket

stilla
stilla
susa
händer

allt blir stilla
ser tusenljusen andas
doftande
fyllas
ögon

upp mellan tår
rinner vattenrännil
det kittlar
så
livfyllt

står vid
rännilen blir bäck
lindar sig leende om stenlängtan
stenar glittrar andas
flyger
visar bäck
väg
till floden
forsar virvlar
dånar
sjunger
stenar
lägga sig i ring
floden är en sjö
är ett hav
är en ocean av tusenljusdans
dyker djupt in
är i tusenljusdans

ser
händer röras
andassvepa mjuka
så mjukvackra är gestspråket

vänder ansikte in
det är vackert
så vackert
fyllande

i handskål ler ansikte
viskar till dig
detta är
ditt
liv