visst är det så
gränserna mellan det mänskliga samt det mänskliga sinnet
är ett mellanrum
vilket är mer än mellan
mildhet enar levande liv andas nära rör universum mötande
detta mer än mellan är icke till jämförande
det är en tonklang
en svingande ton
svinga är pendelns andning
andetag
ande tager om
händer omsluter vid varje fas
se gunga i träd
av blommor given
av blommor är en slinga flätad
har du bundit en krans med blomsterfägring
då vet du sensibla fingrars klanger
då vet du hur stjälkar mjukt lägges om
då vet du hur barnet i leendeljus
är fyllt till brädden
av ögonsvar
då krona sättes på barnets huvud
dansa
vackra
barn
dansa vackra barn i blommande fägring
du sitter i svingande
blomstergirlangsgunga
kärlekshänder giver fart
tar emot
giver fart
andas
mellan
mirakel eklaterar levande livs andande närhet
mirakel eklaterar levande liv andas nära
visst är det så
gränserna
detta mellan är fyllt
är fyllda skålar
människan beger sig ut på pilgrimsfärder
sökandes helig fullföljan
heliga gralar
visst är det en god skolning att lämna allt
lämna formuleringar
formuleringskonsten
formuleringsdekadensen
substantiven
subjektsubstituten
substituten
lämna dock icke lämna
se
ty dessa är klangskivor
se barnet lyfta klanger ur klangspelshänder
varje klang är en skiva
en ton
en klang
en bok – stav
vandringen är skolning
övande
fokusvandring
i varje stund andas klanger, toner
du för i lyssnandegest
skapar genom fram genom då i är
i nu – ende
alla klanger behövs
alla toner alla stavar
visst är det så
gränserna
detta mellan är fyllt
är fyllda skålar
människan beger sig ut på pilgrimsfärder
sökandes helig fullföljan
heliga gralar
förglöm icke att i dessa mellan är fyllda skålar
heligfullföljan
helig är det renade ljusets vändning
se gungans vackra sång
gungande
svingande
skapande
andhämtning
i den tekniska världen kanske det är svårt att se denna gunga,
se då en carport, en garageport.
en garageport vilken svängs upp,
vi kan benämna denna varandes ett halvmembran.
den har ett öppnandeslutande slutandeöppnandesvängningstal
denna carport är fästad med stadigstag med fjädring, den glider upp, susar upp
detta membran eller denna klaff är verksamma i kroppens transportled,
är då i pluralisform
stegen är så tunga
ekorre lyssnar in plirar
ser ekorren skutta på marken kvickt skuttar den klättrar den uppför stammen, sätter sig på en gren, i hela ekorren spritter liv, den iakttager och upplevelsen är att ekorren är plirande leendeljus
sätt dig på min rygg
då stegen är tunga
tungtunga måste det vara så att de verkligen upplevs av allt, vem är mer lämpad att visa stegens lyftande än ekorren, den lever helt i balanseringsprincipen.
pfffsss, det går ju int det måste du ju se jag är ju en jätte du är en pytte
hur ofta fnyser människan åt det de benämner litet eller minst, vad annat kan svaret bli:
jaså jättepytt pyttjätte sätt dig på min rygg ska du se
tungstegen sitter på rygg, ekorre skuttar från gren till gren
tungstegen upptäcker balansskuttan
ekorre
plirar
att vara människa i ekorrgestalt alltid kanske blir arbetsamt ty ekorren är kvick, å andra sidan är den mycket visande, den skuttar ju inte alltid
balansering är ett vackert innebördsord
ser ett mörker
vet
detta mörker är
djup
en ravin
ser inte botten
två berg vakar över ravinen
ser ett dun
falla
sakta
svävande sökande
det är ej rädsla i bilden
ett lugnt fallande
fallandeföljande
låt dig falla
du är en dunhand
en dunskål
luften bär ty dunet är av vingar av luftseglare
lufthänder bär ty dun är luft
insikten fyller
med ens
andas vind
lyfter dun
ljuset andas sakta in i ravinen
skimrar
dun lyftas allt högre
är fågel
luftseglare
*
Älskade
älskade moln
lyft
mina ögon
in
älskade
solstråle
rör
vid
mitt innersta
djup
älskade
månkälla
kupa
dina händer
håll mig
nära
kvar
*
älskade
moln
gränser suddas ut
frisvävande
saktmod
vidrör
bly
udd
bladvingar
andas
vita
*
Lappen
så sitter kvinnan åter med levandeljus lågor
i stjärnstrålande värman
söker hålla sig inom väggar
det är svårt ty hon när en längtan
en längtan vilken hon söker vrida ur
tvagar den i bäcken
gnuggar den mot till stentalan
bönar ber vrider
vrider
ur
händerna är rödfnasiga
ändå ser hon det urvridna fyllas med liv
vrider hårdare
skriket virvlar ur mun
hör upp
plåga mig ej mer
slut denna längtan
så sitter kvinnan åter med levandeljus lågor
i stjärnstrålande värman
söker hålla sig inom väggar
blicken glider ut genom fönsterblanka
ljuset vandrar in i aftonhjärta
hon drar sjalen filten den violetta
allt tätare om
kanske söker hon linda sig själv
hennes ansikte är fuktat
de vill ej höra upp
stiger ur hjärtkammare
tränger fram
bäckarnas rännilar
utan strandfäste
i kvällning syntes himlar rodna
duvblå vingar med purpur
hennes händer sträcktes ut
aftonnatten är kommen
hon andas in djupt
doften av ängens gräs
fuktigt av kväll ringlar in
trädens silhuetter räcker fram händer
en fågel svartpilsblå viner förbi
någonstans på vägen glömde hon
tappade hon lappen
den där lagade sömmade tömmade lappen
den vilken hon vikt gömmandeveck över
allt för att ej synas
ta plats av
ja nog hade hon tömmat på den
hoppats
önskat
mist hoppet
önskan
nu var den borta
så trodde hon
någonstans på vägen
glömde hon
leva
hon hade ett hemligt knep med den där lappen
fäste gömmandevecken med hålsöm
genom vilken endast hennes öga såg
nu var lappen borta
moln seglar in
ur moln sträckes hand
molnen var mig alltid nära
mjukhändade
förståelseljusa
närvarande
så fjärran från irrkaos
så fjärran från
sträcker min hand till
din hand är god
godmötande ej lurande
dina händer
äro goda
du ser mig i den jag är
våra ögon når om varandra in
du sluter mig ömt i din hemfamn
det är gott andas
din hud
ditt hjärta
din puls
vi dansar barfotade i ängsljusblomma
jag är så lyckligsvävande
det var så länge sedan
så fjärran
du mitt vackra drömmoln
jag tackar dig för ditt berättarljus
jag bugar mig i innerlig ödmjukhet
du ger mig ork
till vandring
att vandra
ett steg till ett steg till ett steg
nu då livet är så svårt att andas
så reser sig kvinnan
lägger silverskiva i bädd
sluter om
vandrar sakta till sittan
inväntar
hör en kvinnostämma sjunga kärlek
ser ljuset skimra genom granens fingrar
viskar godnatt godsömn
kan ännu ej skiljas
kvinnan beger sig ut en stund
bara en liten stund
moln seglar
du behöver ej lappen mer
Ekorrpliran
stegen
är
så
tunga
ekorre
lyssnar in
plirar
sätt dig på min rygg
pfffsss
det går ju int det måste du ju se
jag är ju en jätte du är en pytte
jaså
jättepytt
pyttjätte
sätt dig på min rygg ska du se
tungstegen
sitter på rygg
ekorre skuttar från gren till gren
tungstegen
upptäcker
balansskuttan
ekorre
plirar
ser ett mörker
vet
detta mörker är
djup
en ravin
ser inte botten
två berg vakar över ravinen
ser ett dun
falla
sakta
svävande sökande
det är ej rädsla i bilden
ett lugnt fallande
fallandeföljande
låt dig falla
du är en dunhand
en dunskål
luften bär ty dunet är av vingar av luftseglare
lufthänder bär ty dun är luft
insikten fyller
med ens
andas vind
lyfter dun
ljuset andas sakta in i ravinen
skimrar
dun lyftas allt högre
är fågel
luftseglare
*
Skogsstjärnegömma
I skogsnära är en plats
ett rum
en cirkelgömma
vars markhänder är grön mossa
små orangeskålar ler silverfyllda
träd är rundväggars ömhet
i mitten
lever skogsstjärna
var gryning synes slutna vitblad sträckas
sakta
öppnas
knoppen
var gryning ser jag henne stå i kronas mitt
omgiven av väktarstavar
i gryning synes solfingrar
solvävsregn strila ur trädfingrars flätverk
ljusmantelspelare är om
hon vänder lyckoleende ansikte till
lyfts in
svävar förtröstansljus
i morgoninsteg ser jag henne sjunka in
vitblad slutas samman
hon andas
drömord
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar