ofta frågar jag
varför är min hand längtande
skulle kunna säga tom men hur kan en hand vara tom
handen bär framtid förgångenhet nu
är blad
blad med bladflikar
med nerver
med rötter
bäckar
rinner
porlar runt öar
trianglar
stjärnor
allt framstiger
ofta frågar jag mig
varför händer sträckes fram
för att så snabbt dras åter
det är örfilar
smärtfilar
pilar
de gör ont
det vilket är ont är självrannsakelsens frågor
ändå erhålles ej svar ty samtalan uteblir
de obesvarade frågorna gör ont
det besvarade skeendet liknar jag vid
sista smörjelsen
hur, endast i den bemärkelsen att jag värnar om insomnandet
ett slags välsignande av varandra
inte detta tomrum
frågerum
ser ordet örfil
ser öringar
ser ett öra stiga fram
snäcka i havet
hav sköljer
lyss till
havets
sång
självrannsakelsen kan bli en striglad stig
självrannsakelsen kan även bli en sträckbänk samt ett stegelhjul
denna natt viskade jag gråtande ty jag lever i smärta;
jag lever i insikten av ; det jag sått får jag skörda
tydligtvis har jag ej skänkt kärlek
varför står jag annars här
ensam
hur jag än söker förstå, förstår jag ej:
som man sår får man skörda
du har genom dina tankar, du är en radar
så sägs det
det ger mig en omedelbar insikt
lever i insikten av varför jag lever utan min make
så hör jag deras så oändligt varma famnstämma;
så är det ej
frön sättes
missväxt kan ske
missväxten är icke straffdom
ser du
fröet kanske icke bar växtkraft
fröet kanske behövde träda
träda är vila
du vet att frön kan ligga många årsringar, så kommer de rätta händerna
rensar marken, krattar, lyfter av det översta trasslet
så når kärlekstanken in
solljuset
väcker
jordmånen kanske icke var den rätta
jorden kanske var för torr, för tung, utarmad
fröet är i jordens händer
åter anländer den rätte
vårdar jorden ömt
så helas förhållandena
växtförhållandena
det är många orsaker till såddens oskörd
frön sättes
missväxt kan ske
missväxten är icke straffdom
ser du
den vilken sådde går hungrande
hungern väcker
vad kan jag göra
du kan göra intet
du kan lyssna
i denna sak ha tillit till alltets vilja
varför anklaga dig själv
vart leder anklagelsen
vem har sagt att du sådde
däremot bär du sår
se hur hon av detta meningens frö kupar händer om
skapar ett ljusfrö
det frö du ser är en skimrande vit opal
solskimret är i
vi har upprepade gånger talat om lin
linneduken
linneduken går av då den vikes i samma veck gång på gång
annars är linneduken en stark stadig väv
linets växande är så vackervisande
fältet det blå
andas blådrömmande
blå är önskan
är längtan
blåskimrande är himlen
linet mognar
fältet är ett fält med små skalbjällror
skallerfält
skördehänder steg nalkas
linet rycks upp med rötterna
rötterna är med
rötterna
är
närvarande
fröna är välgörande för bland annat ämnesomsättningen
så sker det underbara, se orden
bråka
vad bråkar människan om, sitt öde, sin bestämmelse eller sin rätt att bestämma
vad bråkar människan om, vem har rätt vem har fel
bråka är otrevligt
visst kan det vara väckande
men oftast går det över gränsen, bägaren rinner över alla brädden
ja – det blir nästintill översvämning
så kommer vi till skäkta
vilket påminner om jäkta och det är ej av godo då armborstpilen skjutes
schakta är även det nära
så kommer vi till häckla
det du ser eller upplever är en människa vilken springer
det är ett gatlopp där människor står efter vägen kastandes glåpord över
hos linet är alla dessa procedurer förberedelser fram till spinnande vävande
bråka tar fram fibrer
skäkta reder ut trassel
häckla är låt oss säga kamma
i allt lever bilder
bilder vilka
berättar
så är det
fröet
sås
inväntar
jordmånssvaret
se det vackra blå drömfältet
jag ser det
det lindrar ej mer att drömma
ofta frågar jag
varför är min hand längtande
skulle kunna säga tom men hur kan en hand vara tom
handen bär framtid förgångenhet nu
är blad
blad med bladflikar
med nerver
med rötter
bäckar
rinner
porlar runt öar
trianglar
stjärnor
allt framstiger
ofta frågar jag mig
varför händer sträckes fram
för att så snabbt dras åter
det enda jag kan hoppas är att jag en dag tillåts förstå
i väster andas sol kvällsånger
sluter sakta ögonvingar om jordepärla
i lövkrona synes solkors
av guld
av regnbågsljus
löven
bladen vikes undan av trädfingrar
omfamnen
bakgrunden
den givnaframskådade
är silhuettljus
träd vänder ansikten i indigo
älvdansen trår
träder pärlande halsband
skulle kunna vara midvinternattens himmel
med strålande stjärna klar
i avlövade salar andas ekotystnad
avlövade
avlovade
av lov
av löfte tystnar ekots smärtpuls
av lovsång
träden är så nära
så vackra
susande
stilla
ljus
i lövkronas
fingerljus
synes solen sakta sluta ögon
ett solkors är i trädkrona
guld
regnbågsljus
träden
är nära
så näravackra
bjudande
sommarsusande
stilla
ljus
aftonen
är så skimrande vacker
andas sommarvind
solen sluter sakta ögon
i lövverk
i trädkrona
synes
solkors av sol
så vackert
i guld
i regnbågsskimran
skönhetsgåva
att flanera
möta
likgiltighet
likgiltigheten är svår
att flanera
med
de obesvarade frågorna
uppleva
orden bak ryggen
är likaså svårt
en dag
lyser de
i ansiktet
det är så
kanske inte en dag
kanske en natt
flankera i avlövade salar
är vackert
*
Det vackra landet når
solblad vikes om
solblad
talar
solblad omsluter
hennes frysande glömda
hon ropar
in vind
och jag skall dansa
in
solnedgång
i landet
når
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar