de vackraste stunderna i detta vara är egentligen då allt är tomt
då jag är en käril
ser händer be jord mark om lera
dessa händer är åldriga
vackra
de är brunbrända av solvandran
av liv
sannfärgad skönhet
ser dessa händer taga emot jordgåva
lera
lera rödskimrande
färgar träd berg
allt rödskimrande
ser dessa händers bärare
ryggen
bäraren bär en tunika pergamentfärgad
fröskalsbomull
i en fläkt av bilder ser jag fälten vida
bomull vita dun
andas
med ens far jag vidare
fjällvidder
ser
vita dunväxter
vad spelar namnet för roll
doften
liv
levande
liv
stannar vid bäcken källklara vattensånger
förs åter
bäraren är man är kvinna
vad spelar det för roll godheten värmen
strömmar
fylls av låt mig lyssnase
ögon djupa grund
möter
vandrar in i
bäraren sitter vid stenskiva
kupar händer runt lera
formar kruka
ögon djupa grund
är inom mig
ser kropp formas gestaltas
ur hjärtkälla hämtar bäraren källvatten
ur månsilverdal
lera röd skimrar följer händerörelse
ögon djupa grund
är inom mig
bäraren sveper armhandvinge bjuder mig med
vid stenar stannas steg
bäraren blickar in
hjärtvärme strömma
eld vaknar
bliv stark andas bäraren in i kruka
lägger den i eld
bäraren sveper armhandvinge bjuder mig sitta
ögon djupa grund
är inom mig
i dagars nätter är vi
bäraren lyfter kruka
giver mig
tagemotgåva
vind andas står i måncirkel
bugar mig djupt
lyfter armar
ljus fyller
kruka
de vackraste stunderna i detta vara är egentligen då allt är tomt
då jag är en käril
ser händer be jord mark om lera
dessa händer är åldriga
vackra
de är brunbrända av solvandran
av liv
färgad skönhet
ser dessa händer taga emot jordgåva
berättarljusets gåva
alla själens
färger
funderar ofta, inte funderar det är mer upplevande av denna tomhet vilken är en skörhet
naturligtvis är det en skörhet, ty det är upphörandet av det personliga
det är att verkligen strömma in i det upplöstas gränsverifierades tillstånd, ett verifierande av gränsers upphörande.
där i denna tomhet existerar ej fult, fel
smärta är en del av verkligheten vilken ej äter upp väsendet
ty då smärtan andas slutes samtliga hjärtljus om
detta är en nonexistens vilken är mer existens än existensen
denna nonexistens är urkällan
lever starkt med bilden av taga emot och giva
även symboliken
på ett sätt med min mänskliga tanke upplever jag detta märkligt
samtidigt ser jag djupgrunden
i begynnelsen tog vi emot givandets gåva
vi gavs skapelsen
vi gavs värnandets gest
vi gavs ej skapelsen till förstörelse
vi gavs skapelsen för att förmås uppleva intigheten
just tomheten
ty där existerar ej jämförelse
avunden
svart sjuka
nedlåtanden
där sökes icke efter fel därför uttalas aldrig skrives aldrig negativ kritik
negationer är helt andra väsen
vilka stiger fram i kvantfysiken
anklagelser uttalas aldrig skrives aldrig
anklagelser är mer anföranden i bemärkelsen berättarljus
det går ej att anklaga där det inre väsendet, hjärtat talartänker
i begynnelsen tog vi emot givandets gåva
vi gavs skapelsen
vi gavs värnandets gest
vi gavs ej skapelsen till förstörelse
vi gavs skapelsen för att förmås uppleva intigheten
just tomheten
där är allt samtalande
visst kan jag tänka fram bilden av ett djur, men är det då djuret jag avtecknar eller min tanke
sluter jag ögonen och lyssnar kanske djuret stiger fram
visar mig sitt gestspråk sitt gestaltspråk
det språk vilket av formens andar gav djuret mig allt dess gestaltspråk
dess kropp
vi gavs skapelsen för att förmås uppleva kärlekens kraft
kärlekens kraft gav oss skapelsen gav oss liv för att uppleva enskildhetens kroppsverkan
för att uppleva skapelsens flödande källsprång
livets verkliga verklighet
denna morgon följde jag molnen
seglande grå moln
i min värld skimrande moln
såg gestaltspråken
såg skönheten
upplevde markens törst
såg molnen
såg korgar
sjöar
flätade korgar med vattendrömmar
solstrålar rörde vid
tindrande vakensvar
regn strilade
mellan fingrar
korgen kan vara så mycket
flätade fingrar är vackra
regn
regnbågskristaller
så for ord genom
molnsvävare har så mycket mer att förtälja
såg molnen
molnseglare
nu molnsvävare
vad är en svävande rörelse
är denna opålitlig – nej, det kan den ej vara i ett rent hjärta
vad är svävande
är det en drömmare – en dagdrömmare
ofta sedd i negation; ej verklighetsförankrad
ser molnsvävare
hur de mjukt omfamnar
eller bäddar in trädkronor
upplever hur mitt väsen höljs av moln
och visst har molnsvävare mycket att förtälja
de nuddar snuddar vid stjärnor
så gör och vi
ja
jag lever mycket med givandets
emottagandets/taga emots gest
ser hur tankar ställer till det
hur tankar gör begrepp
gör
begrepp
gör i bemärkelsen tillverkar
det är begreppsvärldar vilka förirrar vilka är kaotiseringar
utbrister; det är den befängda människan
begrepp
greppa be
greppa bönen
böneljuset
be om grepp att med hjärta inse
insiktsfullt inse
be fängda
ser en fängslad varelse
ser det fångade hjärtats eftersökande av friandning
skriver be om fägnad
fägnad i bemärkelsen behag
var behagfull
behagfylld
låt begrepp andas behag
ser hur alltet
skapelsen väver
väver undersköna mönster
alla trådar skapar skönhet
en oändlig tillsammansväv, så varför alla dessa bilder av giva samt taga
dessa gester visar existensens hela tillblivelse
då de är i flödande otankes klarhet
då de strömmar ur hjärtat
personligen
ja verkligen: personligen avser jag söka skala av mig allt inlärt beteende, vilken gjort min personlighet, vilken jag ej bett om
var och en människa är individ
är positiv
är fägnad
är fägring
visst är det så att molnsvävare har så mycket mer att förtälja
de är fläkten av sant liv
de är
hjärtorden
dit har vi möjlighet att vandra
i det vilket nu
nu sker
dessa ord föll in i mig då jag såg in i ett träds krona, detta träd lever här helt nära, en lönn är detta träd. Lönn – lönndom, hur kan ett så vackert träd sägas symbolisera opålitlighet
är det rötterna. Är det stammen
är det flikbladen
är det näsorna, klistra näsa på – räcka lång näsa
är det den söta lönnsirapen – sötma/lismord
nej, detta träd är icke opålitligt
det är skönhet
såg in i trädets krona
omfamnade trädet med kärlek
gråt steg fram – gråt över så mycket
i så många steg
såg den svartvita flugsnapparen vilken barnens älskade svarta katt sökte fånga. murre var kattens namn, vi sökte på alla upptänkliga vägar skydda om flugsnapparens bo
älskad son spikade fast en blå – vad heter det – stjärtlapp, en sådan att åka snökana med. denna var lång, vi trodde murre skulle halka, så var det ej. murre såg vi en dag länsa boet.
visst fylldes mitt inre av ledsen, samtidigt visste jag att det är så
på denna vackra stam finns en planka fastspikad, min älskade broder fästade den dit, jag hade behov av tvättlinor, såg min älskade broders hjälparhänder. plötsligt var han här. såg tvätten andas i vinden, upplevde doften.
såg hur mycket längre närmre himlen lönnen nu är
så många vandringar
runt
såg barnen bli ungdomar vuxna
vips såg jag natacha älskad sons hund skutta runt, nu sover hon stilla i glänta
älskad sons nuhund skuttade runt, undrar om inte natacha är i honom
så lika andas de, så visa, så vackra
människor
liv
vandrade
skrev;
älskade
minns du
hur allt
hur allt slätades ut
jämnades ut
till marken
steg så åter upp
in i din blommande krona
kanske sökte lönnen trösta rena smärtan i mitt bröst
jag vet ej
kanske är de så
kanske är trädet hoppingivare
andas
andas
susar träd
andas är givandetagande
tagandegivande
så ofta upplever jag hur allt suddas ut, jämnas ut, är stilla
ibland då smärta stiger upp, då bröstet är nära brista kan jag fyllas av att finna en plåt och skaka den tills klanger åska ljuder
jag ser denna plåt
den är blank
är molngrådjup
den ljuder allt högre
skälver
vibrerar
hela mitt väsen är allt detta
ser blixtar vina
eller
mer gnistrande ledningar
så är allt över
spänner plåten och far kana
nu har jag vandrat genom denna plåtverkan har jag vandrat
genom åska
blixtar
till kana
med pirr
ibland är det så svårt att mänskligtförstå gränsernas upplösande
detta att allt är oupphörligen vävande
skulle jag beskriva min upplevelse är det ett flimrande
en flimrande rörelse
det är det skiraste ljus
det skiraste ljus fyllt med oändligkraft
så blinkar jag så svårt är att blinka
så blinkar jag
ser allt sida vid sida
så svårt är att blinka
ser träd, träddetaljer
gräshav, grässtrån enskilda
och så vidare, vidare
mängder av skönhet är oupphörligen
är oupphörligen upphör aldrig
så ser jag almanackor, veckor, dagar, år, månader
ser dagen indelas
dygnet indelas
allt indelas
veckan indelas
symbolspråken lever inom dem
ser dagarnas namn, innebördsnamn
detaljer
detaljrikedom
detaljrikedom sammanfattas i ett
i skönhet
skapande skönhet
skapande harmoniskönhet
allt skapande i skönhet skapande eftersträvar harmoniskönhet
är lika med ljusandning
värmeandning
diamantljus
varför avsätta livssekvenser till helgelserop
till helgelseplatser
allt är
helgat
varje steg är helgat
bliv i
lev i vördnad
buga din panna till jord se pannan flyta in i jordeström
se källans klara sjungande vatten
upplev
hjärtats samhörighet
medlevande
rörelse
medvarande
det är då jag inser att jag lever i ständig evig bön
ibland har jag behov
har jag behov av att skapa enskilda rum
enskilt rum till bön
det är då
det är då jag behöver uppleva er smeka min panna ljus
det är att vara inom dig moder
du fyller mig däri med vidare
så vandrar jag fylld med kraft allt i bön
i samtalan med er
visst är det så att det finns helgade platser, helgelseplatser
så har det alltid varit
det är inte märkligt
det är
det är mening med att dina ögon är i ditt vackra ansikte
att ditt hjärta är i din vackra bröstkammare
att dina tåblommor är nära jordeströmman
att dina valvbågar
mjukt höljer vart steg
visst är det så
helgelseplatser
energicenter
så är det
lever just nu med giva taga taga giva
symboler symbolik
mer eller mindre kastas hit och dit
allt vänds upp och ned
ned och upp
samtidigt vet jag att riktningar
gränser
allt begränsat är mänskligpåfund
allt är hjärtats röst
däri är allt den avskalade personen
den vackra människan stiger fram
individen
är vacker
en helgelseplats
en helgelseplats,
vaknade gång på gång med orden; fjärilar
jag ser fjärilar flyga ur era händer ur allt
orden strömmar med mig är för trött för att lyfta pennan, det är bara dumt ty jag vet vid det här laget att orden följer mig.
såg en äng, ur varje grässtrå flög en fjäril
varje grässtrå kunde vara en hand
varje hand var en detalj av allt
ur allt flög en fjäril
fjärilen är visande
mycket visande
i fjärilsvingar lever berättarljus
hela dess vandring fram till vingar
ser puppan
kokongen vara en mumie
ser så fjärilar lyfta
dessa lämnar kroppen flyger in i ljus
de når stjärnor
når
når
de inhämtar
livsvärdigheten
signe
signerade blad
insignier
de inhämtar livsvärdigheten till kroppsvarat
att seuppleva dessa fjärilar
flyga ur varje
varje hand
det ger en flimrande
ljusupplevelse
*
urgenomtill
hon vandrar stigen
på bergets klippa står hon
med vit klädnad
med indigomantel
månsilver flödar stilla
stjärnor bildar ring runt
hon lyfter armar
vidgar fingrar
tar emot
ljus
strömmar
strålar
in i
fingrar
klanger ljuder övertonalt
genom fötters valvbågar
strålar visdomsorden
in i klippan
in i moderns hjärta
hennes kropp
hon förs
in i trädvärnad
andas ut
in i vidare
leendeljus
hon vet
för denna gång
ur moderns hjärta strålar
strömmar tusende röda kronblad
*
*
Gungstolsknarran
den gamla satt i gungstol
vaggade lugnstilla
i spisen brann
eld
vid hennes fotsida klädnad
sitta ungkvinna
i lyssnarljus
dina steg är många
är vackra moder
livet har sköljt många vågor
med mig log den gamla
berätta
moder
den gamla
andades
varför avsätta livssekvenser till helgelserop
till helgelseplatser
allt är
helgat
varje steg är helgat
bliv i
lev i vördnad
buga din panna till jord se pannan flyta in i jordeström
se källans klara sjungande vatten
upplev
hjärtats samhörighet
medlevande
rörelse
medvarande
det är då jag inser att jag lever i ständig evig bön
den gamla log
varmstilla
ibland har jag behov
har jag behov av att skapa enskilda rum
enskilt rum till bön
det är då
det är då jag behöver uppleva godheten smeka min panna ljus
det är att vara inom dig moder
du fyller mig däri
med vidare
så vandrar jag fylld med kraft
alltid i bön
i samtalan med er
för en stund hördes endast knirrande sång
gnistor dansade levandeliv
den gamla inväntade
följde rökringlan
ut genom
rökgång
ungkvinnan hörde
kom
så satt de i helgelselunden
i cirkel av äldrestammar
visst är det så att det finns helgade platser
helgelseplatser
så har det alltid varit
det är inte märkligt
det är
det är mening med att
dina ögon är i ditt vackra ansikte
att ditt hjärta är i din vackra bröstkammare
att dina tåblommor är nära jordeströmman
att dina valvbågar
mjukt höljer vart steg
visst är det så
helgelseplatser
energicenter
vindar
bar
den gamla satt i gungstol
vaggade lugnstilla
i spisen brann
eld
vid hennes fotsida klädnad
sitta ungkvinna
i lyssnarljus
dina steg är många
är vackra moder
livet har sköljt många vågor
med mig log den gamla
dina steg är många
är vackra dotter
*
skvitter
till denna scen saknas det åska
de skakade plåtskiva
plåtskiva dundrade
vibrerade
underbart
allt
alla skakade
blixtar for
ven
sprinklar startade
av plåtskiva blev
rutschkana
barnen for med skvitter
fnitter
pärlande
underbart
*
Kromriddaren
har lindat sjalar filtar tusen varv om
släckt alla intriganta riktade ljuskupoler
lampor kallas de visst
levandeljus tänder jag med de sista ögonblixtarna
vill bara bort
undan
fingrar orkar bara stillatyngd
musiken har tystnat
för alltid
fönster dörrar stänger ute alla ljud
i bröstet höres klanger
ber dem tystna
de envisas
tyst
lyfter blicken
lummiga trädkjolar sväva i vind
viskande kom
träd in i dansen
hundlokor höga minner om snödanser
så börjar de locka
kom
träd in i dansen
ber dem tystna
de envisas
tyst
det är länge sedan jag slutade dansa
det är borta
undan
harklandestämma höres i bröstkammare
tyst
det är nog
det dånar mullrar
väggar
fönster
skakar
tyst
tyst
tyst
han stiger in genom dörren lindar varmögon om
virar av sjalar filtar
säger
nu är det nog
tyst
tyst
han hör ej ler ljus
sätt på dig kläderna
skinnbyxor jacka stövlar liv
gör dig kvinnovacker
backar
backar
ett steg två steg
tyst
t
det rasslar då han drar ned dragkedjan ur jacka lyftas ros
han faller ned på knä
snälla
backar
ett halvt steg
okeyda
drar på allt det behövda han tar min hand
vänder ansikte till
backar ej
han sluter armar om
vinden ler vi dansar gårdsplanens grus knastrar
träden susar hundlokan pärlar
han viskar
jag fann dig efter så länge
så
länge
kromen blänker
han vrider om
knixet ljuder
sätter sig
glider upp bakom
marken
allt
vibrerar
vinden susar med
vi strömmar
flyter
med vägen
mitt hjärta är åter fyllt av sång
det kan
ske
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar