det finns ett ordspråk vilket lyder ungefär:
”att elda för kråkorna”
egentligen är detta att elda utan given, avgiven värme
värmen sipprar bort
i det inre ser jag en glödbädd mycket vacker
ser den röda glöden
ser samtidigt dessa svarta linjer vilka är i glödbäddar,
linjerna är ådror
dessa svarta linjer är icke negativa
får upplevelsen av att de ”håller på plats”
glöden mår bra av detta
finner behag i detta tillstånd
ser samtidigt en glödbädd i det yttre
två ord strömmar
stiger fram och dessa ord är:
ingivelse samt
hoppinfrielse
glöden är hjärtats värme
samt yttre
betingelser
befinner mig i en fas av trötthet
därav har jag svårt finna orden till detta;
ser hur önskningar antänds hopp skrivs i ingivelse
eller av ingivelse, det tillståndet är att likna vid impulsköp
så stiger ordet
hoppinfrielse fram
detta ord visar hur glöden kan bli till infrielse
hoppinfrielse och därmed
livshopp
människan önskar sig i ständiga strömmar, tänder den ena lågan efter den andra
i samma stund hon önskar ger hon upp för något intressant dyker upp
det blir bilden av att fukta fingrar
lägga fingrar om veke för att släcka den nyss tända lågan
människan lyssnar till pysljudet och ser röken ringla
det är ju så att
då det alltid görs eller tänds nya glödar
lågor
hinner aldrig infrielsen ske
åtminstone inte i den snabba takt människan önskar
med andra ord tänder människan ett önskeljus och släcker detta i samma stund
gång på gång medan jag skriver detta ser jag en cykelpunktering
det är verkligen bilden av att luften går ur
luften
andningen
anden i önskan är
urpyst
kanske är det så
det ni säger
att orden jag nedtecknar
skänker
mycket
kanske är det så
vet ej längre mina vägar
en väg ser jag klart
mycket
klart
siffror kan läggas samman bli tal av olika slag
talkoder
talkodning
siffror kan läggas samman och bli flertal
minimalistiskt kan bli maximalistiskt
du kan sitta med delar av olika slag
du kan säga att i den ängen finnes si och så många blommor eller arter
du kan sitta med en burk sägandes att i den burken finnes si och så många bönor
du kan sitta i öknen räknandes sandkorn
visst är det så att en famn runt ger en kvantitativ enhet
men
har du inte en famn runt blir det en öppnad gest, en blomsteräng av hundratals blommor
en hög av bönor
en hög av sandkorn
ett berg och så vidare
siffror kan vara matematik
matematiska termer samtidigt visa enhet
matematik
siffror
tal
talkoder
kodade tal
kodat tal
koder är vackra
egentligen livsföljsamma
en kod är inte en paragraf
en kod är en aha – upplevelse
balsam för själen
koden avläses
är individigenkännande
det vill säga känns igen av individen
den genetiska koden är så mycket mer än arvsmassa
den är faktiskt miljarders miljarder av sandkorn
av sandvirvlar
spiraler
det hjälper ej att fnysa på näsan och ruska på huvudet
ställ frågan vad sand är
vad är sand
sand är stjärnstoff
se en elliptisk eller oval form av kristallglas sättas ned
det ser mer ut att vara en vävspole med linda tråd runt
ja, det blir en elliptisk form
se denna sättas
borras ned i sanden
den fylls med sand
den uppenbarar gestaltlivet
ibland
det förundrar mig ibland att
så ofta förs jag till öknar
till dessa fantastiskt vackra sandscenarion
visst vet jag att sand kan vara hård
ändå är min upplevan
mitt upplevandeljus sammet
mina fötter upplever sammetens mjukhet
kupar händer om sand
upplever
värme
ser vågor
upplever
vindar
vindar röra vid
ser vågor
andas
så ofta förs jag till öknar
vindar är händer
händer vilka lyfta sandmantel
i de stunderna vandrar jag i bördiga länder
vandrar jag i levandeliv
levandeliv skimrar
skimrar grönska
grönskande hav
bäckar
silverne
det andas
lugn
det andas
lycka
ser grönskans marker täckas av
sand
samtidigt ser jag
bäckar träd
oasernas liv
sjunka in i
fröväntan
återkrypa
det är verkligen att se grönskan krypa in
dra sig ned inom hennes värnande bröst
det är att se en film spelas baklänges
gång på gång upprepas detta
ur sanden stiger ett timglas
timglas brukar ha vackra stativ att stå i
min upplevelse i denna bildsvit är att stativet är kroppen
ser kroppen öppnas framifrån med andra ord är bröstet dörrar eller portar
det är bara det att jag ser inte ben, inte huvud och inte armar ändå vet jag att detta är människans kropp
ser timglaset stiga fram och hör:
varför tror du timglaset har en hårt åtsnörd midja
människan delade av
men ser du
den gudomliga tiden timmen rinner aldrig ut
oändligvid är kodernas mönstersigill
*
tystsånger
hon väljer numer klädnad av jordesköljan
kjolens svallande umbra faller stilla
så stilla vecklöst
blusen knapplöst andas bränd terra di sienna
doft av röda markers fuktan
av gräsgåva har hon flätat midjeskärp
hon döljer skärpets grönskimmerskönhet
under svart mantel
ibland fångar vinden
mildlätt mantelflik
stjärnord skymta
hon har numer tagit för vana
kupa vänster hand om bröstkorgs flätning
söker hålla bröstkammare
samman
sluten
andas gör henne illa
ibland sväller andningslängtan
i en stund skymta rubinröd fläktan
i de stunderna lyfter hon vemodigt
höger hand till hållan
tyst
tyst
vingar av röd
så är hon i skogens värnad
släpper händer fria
forsar tindrande ned
tinderljusklanger stiger
är fjärilsskyar
klädnad grönskar i jordefärgers blomman
skärpet midjeskärpet löses upp
hon är
ett böljande
dansande
hav
av lycka skapad
lyfter händer
tar emot solregn
baddar varsamt ögonvingar
ur brunn
stiger
källans sångljus
vitt
vindfolken lyfter stjärnmantel
träd marker
allt
allt
andas
hon lever
hon ser vedträn
kapade fyrkanter
kringspridda
lägger kind till
hör inneboende suckar
med varsamhänder samlar hon vedträn
håller dem tätt intill bröst
hon samlar dem till eld
ber gnistregn till glödan
eld brinner i natten
eldfolken målar
himlars länder
vita
glöden slocknar
med varsamhand
ber hon jordtyngd undan
skiva framstiger
ådrad av åldrar
askvingar lyfta
aska ligga pudrad på
marmorskiva
jordens guld
jordeguld
hon andas därpå
lyssnar
tar in
med silverstråle
ritar hon mönster
läser
ser sigill låsas upp
gnistfolken nedstiga
sluter händer om skimranslov
ur jordtyngd stiga
jordelättnad
stiga diamantdroppshängen
hon ler ser träd skrudas
i nattens stilla
synes hon
vandra
ur drömficka
lyfter hon
tårar
skrudar
träd
i trädfingrar
hänga
tystade tårar
i nattens stilla
höres tysthängens
lösta
klangfärger
skimra
hon ler
ser trädfolken kupa vingar om
vaggas
somnas
in
i
regnbågssalars tystsånger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar