du ser ansikten i blad
i gräs
i allt
stiger ansikten fram
i gamla sagoböcker synes ofta blommor bära kronor
blommar är kronbärare
så är varje människa
kronbärare
kronbärare är alla ansikten
alla liv
vördnadsbärande
vördnadsbjudande
vördnadsbugande
fägring i
stolthet
så fröjdefullt ljusvackra är sagornas blomansikten
i gamla sagoböcker synes ofta blommor vara kronbärare
kronbärare är alla ansikten
alla liv
det var en gång en pojke
pojken växte mot himlen
pojken
växte till
man
mannen
krigaren
krigaren stred för
stod upp för sitt hjärtas sannhet
i detta var hans krigargärning
hjärtvingar
var hans
mening
mannen
krigaren bugade inför kungen
konungen
kungen
konungen var hans själv
dubbades till riddare av svärdspåläggan
varje människa
varje liv är
kronbärare
svärdsbärare
dubbades till riddare av svärdspåläggan
är icke dessa bilder vidtalande
är då icke dessa bilder skeenden oändligvisande
en krona är rund
håller samman
hålles samman
är ett band
huvudet är ett klot
med ens ser du kraniet med suturer med ådror – ja, visst är det en likhet med en jordglob
huvudet är ett klot har vi så många gånger sagt
dock icke ett bowlingklot även om det stundtals verkar så
klot
jordklot
jordepärla är ett vackert ord
vid synranden tecknas horisonten
horisontens linje
strålande stiger ljuset upp
huvud bär krona
buga inför kungen
töm din fyllda ljusbägare
se väv vävas
upplev svärds sannhet
upplev allts energier
fylla
dig
fylla
varandra
genom ditt delande;
jag tömmer mig på mina livssteg
jag tömmer mig på mina egna tankar
blir
är
ett med
delar med mig av det jag inhämtat samt smält
delar med mig av det jag tagit emot av gåvobringan
berättelser
sagor
drömmar
kan skrivas endast då dessa är
dessa är genom skrivarens hjärta, det behövs en mottagare och en givare
en givare och en mottagare
se kroppen ligga utspänd i jord
begravd
det är kanske inte vackra bilder
kanske synes de vara otäcka för månget läsaröga lyssnaröra
en begravd kropp utan kista
fråga dig varför denna bild är otäck
är den otäck för att du räds döden
för du ser den mänskliga döden genom mänskligtermer istället för det detta är
se kroppen ligga utspänd
begravd utan kista
detta är
kristallsångens befrielse
bildligt har skallbenet hårdheten av en orsak
barnet har fontanellen
fontanellen
fröögat
då du lyfter en sten
en trädstam vilken legat länge till jord, ser du små rottrådar
visst är där oändliga mängder av rörelse i skuggan
visst är det så, så är det;
i allt vilket glömts, gömts
minns då att det samtidigt pågår rening, ”framhävande”, framtagande
en slags landskapsarkitekter är i hjärtgärning
det pågår en framtagning av ursprungsiden
i skugga är dessa rottrådar vita, ofta vita
i sol erhåller dessa efter endast en kort stund färg
rottrådar
soltrådar
solstrålar
matar, skänker henne guld
varför tror du det heter ett hjärta av guld
varför tror du guld alltid varit så eftertraktat
guld och diamanter
ädla metaller
ädla stenar
det har gått så långt gick så långt att människoliv togs för detta ändamål
in absurdum är det;
söka efter allt det människan är och är skapad av
tid
detta förunderliga
tidsberäkning
hur beräkna tid
tid är en levande varelse
är andeljus
är andeljusandning
i skrivandets stund ser jag sandtavlor eller metall stiga up ur jord ur sand
lyftas upp ur gömda
dessa tavlor bär tecken
zodiakens tecken
den mest framträdande är vattumannen, ser detta tecken i de fyra vägarnas riktning
så ser jag en kalk en bägare stiga fram
gralen
denna kalk står på en fot – rötter breder ut sig
själva bägaren är huvudet med övre delen – locket avtaget – samtidigt är detta kronan
detta är världscirkeln är universum är solcirkeln
är det höjda medvetandet
i nordan sydan västan östan
de fyra världsrelgionerna stiger in i ett högre medvetande samt är hjärtljus
det är en mäktig bild
se jorden
hennes inre
se grottan
bildligt talat är det ett kassaskåpsvalv, enormt stort av stenar
i sten av stenar
vid ingången, detta insteg är en dörr av sten, en skiva
över denna är, får upplevelsen av horisontlinjen, är … en bom, en slagbom, en … ett slags svärd
en jordaxel
se jordaxeln vridas
se hur nord är syd
syd är nord
öst är väst
väst är öst
se denna jordaxel vridas med solen
jag hör ljudet då stenskivan öppnas
sökandet sker efter så kallade nya tidsberäkningar
varför
varför alltid detta sökande
det är uppenbarat
varför söka
lev livet i tid
tidslösta
när hus byggdes förr lades en grundsten
ett slags sigill
innebördssigill först i jorden i husets mittstomme
stjärnvägar strålade
då taket lades sattes en krans på en stång
se riddaren rida ram till jungfrun med lansen höjd, han bär hennes band vid hjärtat
han stred för henne
på lansen bär han en blomsterne krans
han giver henne en krans
att bära
hon är hans brud
så återvänder vi till byggandet
vad visar denna krans vilken sattes på taket
visar den verkligen att riban är nådd
vad visar denna krans
kransen är en begravningssymbol
vad begravs
tid begravs
kransen är oändlighetens symbol
oändligheten
se horisontens linje böjas
gyllene vingar
omsluter
hennes
bröst
kransen är oändlighetens symbol
minner människan om;
se igenom
genomskåda
genomskåda det förgängliga
skåda genom
ett levande väsen
lever allt
alllt skrivet
i sagor
i berättelser
annars skulle det ej ha skrivits
detta är ömsesidighet
ömsesidigt tagandegivande
ett levande väsen är mottagare
skrivare av det levda
av den vilken lever stegen
i urkällas bön skrives orden
du ser ansikten i blad
i gräs
i allt
stiger ansikten fram
i gamla sagoböcker synes ofta blommor bära kronor
blommar är kronbärare
så är varje människa
kronbärare
kronbärare är alla ansikten
alla liv
vördnadsbärande
vördnadsbjudande
vördnadsbugande
fägring i
stolthet
så fröjdefullt ljusvackra är sagornas blomansikten
det var en gång en saga
vilken alltid
är
snö
snövingar
dunlätta
skålar
händer
sår
gräs
gräsvingar
på markstegsyta
ligger grässtrå
vissnat
hennes kammar ligger i skuggregn
det ögon ej ser
är ännu regnbågsskimran inom
hennes kropp ömmar
slagen
okände
kände
ser du klippan
hur vattnet i regnbågskaskader kastar sig ut
hur sjöhänder
tar emot
hoppskålar
tindrar
ser ett vissnat grässtrå
på markstegsyta
mindesminns handen vilket bröt det
ljuslog
ändå trots ljuset gör avtrycken ont
de ytliga rötterna kan de skada
ej de djupa
djupmeningen
nu
jag skriver nu
detta märkliga ord
nu
vad gör
numeningen
jag skriver nu
nu har jag smakat väggens reliefer
av soltrådar lindas lindar jag kokong
av vind vaggas dröm
jag är fjäril i varje
bladkrets
ser du
upplever du
i sol andas jag
upplever solmassage
dina händer är ej verkliga
ändå här verkliga
solmassage i månsilverhav
mitt i allt det ljusa gör avtrycken ont
nu har jag smakat väggens reliefer
av soltrådar lindas lindar jag kokong
av vind vaggas dröm
jag är fjäril i varje
bladkrets
*
Älskande
älskande själar
en gåva är min önskan att till er giva
älskande
jag bugar mig
i urkällas bön
till er bröllopsfest
ger jag er
tvenne glas av kristall
en karaff av kristall med källvatten
var gryning ber jag er
i urkällas bön
fylla varandras glas
förnya edra löften i urkällas sångljus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar