svara ert hjärta i vitt ljus
minns i det vita ljuset lever harmonins klangfärger
hur skall människan någonsin svara till sitt hjärta då människan är fullspäckad
fylld med ha
habegär
ha – ha – ha
det är ett hånskratt
det ljuder icke verklighetsförankrat
det är instigandet i egengravkammare och samtidigt i kramp hålla om allt vilket kommer i människans väg
allt vilket kommer i människans väg är här lösa delar
krafs
paljetter – även om paljetter kan vara vackra då syftet är av helt annat slag
hur skall människan någonsin svara till sitt hjärta då människan är fullspäckad
habegär är icke den densitet inom vilken taga emot andas
habegär
är samla
samla
samla
babels torn
är att bygga klosstorn, korttorn, detta utan balansering
detta utan syfte
hur skall människan för alltid bygga stabilitet för sitt själv
en stabilitet inom vilken hon kan vandra frigivande
givande fri ande
fri ande är den icke fullspäckade
fri ande är rent
vitt ljus
svara ert hjärta i vitt ljus
minns i det vita ljuset lever harmonins klangfärger
minns detta
se snäckan stiga upp
stiga upp ur livshavet
upp ur era kupade händer
edra händer äro skålar
frigivande
är svarandeljus
det är att vara trogen
trogen sitt själv
däri lever intet behov av att vara otrogen sin älskade
ty den vilken vet; djupvet helhetens mening
vet att då den är sitt själv otrogen
är den otrogen den älskade
sin älskade
den vilken denne valt att
valt att vandra vid
med
i handglädje
i handljus
detta är att vara otrogen
den trogne kastar icke sin kärleksblick i alla riktningar
den gör det – men det är icke den kärleken vi här talar om
ty kärleken är vid
ett av de vackraste skiktmålerier
det visste de gamla mästarna
varsamhet
varsamhetsljus
varsamhetsandning
varsamhetsandning är varsamhetsbringan
så starkt talar detta ord
så starkt talar denna ordinnebörd
detta innebördsord
detta ords innebörd
inre börd
varsamhet är ett innebördsord av högsta av största dignitet
vad varsamhet är
går att uppleva i den milda sommarnatten
den vinden går endast att uppleva då du vandrat i isdalar
där vinden varit is
där vinden varit is samt mer eller mindra piskat dina kinder röda
där du vandrat utan lä
utan skydd
den vandringen är den hudlöses vandring
de frågar mig vad jag ser;
ensamvandrare i snövidder
vindar blånar
blånar runtom
vindkvastar
sopar undan
sopar
undan varje ledtråd
undansopar varje ledtråd
skiner
blånar
ty dessa vindar är blånande blå iskyla
vandraren finner ej lä
vandraren finner ej skydd
vet endast
jag måste vidare
måste vidare
det vetandet tystnar icke
går ej att tysta
ty vandraren är på väg hem
andedräkten är vita moln
molnförvandlare rör vid
hår vid ansikte
rimfrostande dimfrost
kristallklanger ljuder
inåt
dvalan överfaller
dvalan viskar; lägg dig
orkeslösheten lindar in fötter ben
hjärta andas starkare
vandra
vandra
hem
i sanddyner synes spår
fotspår
vindar suddar ut
sol gassar
gassar
ökenvandrare snubblar faller
bara en liten stund
bara
en liten
stund
reser sig
snubblar faller
vila
bara en liten stund
reser sig
drömmer om
ser oasen
vintervandraren
drömmer om
ser oasen
den ene ser vatten
den andre ser värme
oasen är deras hemvist
visst är detta fantastiskt
vatten kondenseras, stiger uppåt av gassande värme
vindar sveper
snö faller
visst är det fantastiskt
båda ser kristaller
båda ser kristaller
kristalljus
är ledda av stjärnor
båda dessa vandrare vet faran av att lägga sig stilla
att lägga sig stilla är bortdomning
bortdomning är bortglidande
de stapplar reser sig
vandrar oförtrutet
båda förmår genomskåda
båda förmår uppleva mildvindar
båda vet
vet varsamhet
varsamhetsurprunget
båda vet hur ont påskyndandet; de piskande kvastarna
båda vet hur ont påskyndandet, framdrivandet gör
i öknen synes ökenkaravanen
kameler
vaggande skepp
makliga
skridande vaggande skepp
vita segel böljar
vindar
skyddar sina ansikten
intill vetande
med varsamhet kupas händer runt hjärtas ord
med varsamma händer lyftas orden in i skrift
innebördsorden
stormar viner
stormar
klyver
minns
det vilket ej skall klyvas förs samman i allsamhet
i allsamhet
i allsannhet
med varsamma händer
av kärlek
fly icke orden vilka talar i vinden
de orden sviker aldrig den ensammes vandring
den ensamme vandrar icke ensamhet
den ensamme vandrar samme en
samla enande
vandra en sannhet
*
varsamhet
varsamhetsljus
varsamhetsandning
varsamhetsbringan
ordinnebörd
innebördsord
ords innebörd
inre börd
varsamhetsbringan
detta ords innebörd
inre börd
går att uppleva i den milda sommarnatten
sluter ögon i trädsalar
inom ängsljus
andas varsamhet
hör
den vinden går endast att uppleva då du vandrat i isdalar
där vinden varit is
där vinden varit is samt mer eller mindra piskat dina kinder röda
där du vandrat utan lä
utan skydd
den vandringen är
hudlös vandring
med varsamma händer avkläder jag mig huden
rullar den varsamt samman
lindar snoddar om
bär min hud
vägledare
jag ber
ensamvandrare i snövidder
vindar blånar
blånar
runtom
vindkvastar
sopar undan
sopar
undan
varje ledtråd
undansopar varje ledtråd
skiner
blånar
vindar är blånande blå iskyla
vandraren finner ej lä
vandraren finner ej skydd
vet endast
jag måste vidare
måste
vidare
det vetandet tystnar icke
går ej att tysta
vandraren är
på väg
hem
andedräktens vita moln
pulserar
molnförvandlare rör vid hår vid ansikte
rimfrostande dimfrost
kristallklanger ljuder
inåt
dvalan överfaller
dvalan viskar
lägg dig
orkeslösheten lindar in fötter ben
hjärta andas starkare
vandra
vandra
hem
i sanddyner synes spår
fotspår
vindar suddar ut
sol gassar
gassar
gassol
ökenvandrare stapplar
snubblar faller
bara en liten stund
bara
en
liten
stund
reser sig
snubblarfaller
vila
bara en liten stund
reser sig
drömmer om
ser oasen
vandrare
drömmer om
ser oasen
hemvist
hägring
hägrande hägring
så vacker är häger i himlaflygan
sjunger
det enda du behöver göra är att
sticka handen genom molnskymman
kristaller
kristalljus
vandrare
ledda av
stjärnor mjukviskar
lägg dig ej
stilla
domna
bort
bortdomning
bortglidande
vandrare lyssnar
hör ser
stapplar
reser
sig
vandrar oförtrutet
genomskåda
uppleva
mildvindar
vet
varsamhet
varsamhetsurprunget
vintervandrare
ökenvandrare
vet hur ont påskyndandet; de piskande kvastarna gör
vet hur ont påskyndandet, framdrivandet gör
i öknen synes ökenkaravanen
kameler
vaggande skepp
makliga
skridande vaggande skepp
vita segel böljar
vindar
skyddar sina ansikten
intill vetande
med varsamhet kupas händer runt hjärtas ord
med varsamma händer lyftas orden in i skrift
innebördsorden
stormar viner
stormar
klyver
minns
det vilket ej skall klyvas förs samman i allsamhet
i allsamhet
i allsannhet
med varsamma händer
av kärlek
fly icke orden vilka talar i vinden
de orden sviker aldrig den ensammes vandring
en sannhet
*
morgonmöte
ur skogsskugga vackermild
skridande
är
de långhornade
blickar i solsköljan
värdiga
vackra
i lugngräs doftande
smörblommande
solhavs friska
hägringsförverkligande
*
fingerblad
jordeförverkligande skönhet
stiger fram
ur gryningsskimran
fåglar bär hennes långa skirslöjor
i näbbars varsamma fingerblad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar