träden
träden
trädin
träden
träder
sånger
lövsånger in
själar
andas
själande
färgande
alltmer skönjer jag
känslornas påverkan
alltmer sköljer känslornas
känslornas
ettrighet
etrighet
intrigans
alltmer sköljer känslornas
påverkan
verkan på
verk på
utanpåverk
förvirringsstigar
för virring
virrande
snubblar steg
suddar
ut
är
alltmer skönjer jag
känslornas påverkan
en slags förvirringssfär
alltmer ser jag inser jag denna starka betoning på känna samt uppleva
vilka kan tyckas vara samma
inser att så icke är
så många gånger har ord lyfts fram betonats använts i detta skrivande ända till ordens djupbetydelse lever inom mig
ord vilka tidigare varit är, nu, ingen, inget och så vidare
minns hur de vände orden vacker
ja, under alla dessa stunder har de vänt ut och in, in och ut på ord
ett vidspektra har öppnats vilket stundtals gör mig förvirrad i den bemärkelsen att konturer, riktningar, gränser, det allmänt vedertagna suddas ut
ändå tvingas jag i de dagliga stegen leva i gränsländerna, konturländerna
alltmer skönjer jag
känslornas påverkan
en slags förvirringssfär
alltmer ser jag inser jag denna starka betoning på känna samt uppleva
känslorna
känslor i sig är icke förvirrande
dessa – känslorna – är själsandning
färgandning
det är detta ”gottfintliga”
gottfinnandets känna
gottfinnandekänn
vilket ger förvirring
detta gottfinnande är icke befintliga, befinnande
i denna natt möter jag henne
hennes oändliga skönhet
moder måne
en
månpärla vit
ren
ur havsvindar
en
månpärla
i universum strömmar oceaner av
är
ära vare livet i är
mina ögon vandrar
genom vallar av
gjord
verklighet
ögon flyter ut
är äng
är träd
är molnklarnande
är skimmer
om
i denna natt möter jag henne
hennes
oändliga skönhet
moder måne
en
månpärla
vit
ren
ur havsvindar
en
månpärla
månpärla
jordepärla
så var är den tredje modern
himmelspärla
nio mödrar är de
tre mödrar
viljande vilja
kärleksvilja
vi lär livet gå
undervisande i kärlek
till kärlek
livet vandrar
går
lyssnarsteg
nio mödrar är de
när i livet andas den största ensamheten
i det nionde andetaget
se tre bli nio
omfamn
nioomfamn
tolv mödrar är de
folken vandrade
himmelsbron skimradestrålade
slöts om jordepärla
folken vandrade
nordan sydan
östan västan
folkens mildhänder svepte mjuka kärleksfyllda
strålandeskimrande ljusfägring
en tråd brast
en tråd
folken skingrades
glömde hjärtats röst
ensamheten andades
övergivenhetens röst
övergivenhetens röst
spräckte
spräckte stämmor av guld av silverne ljus
helandeströmmar
sköljde såren
tolv mödrar vårdar ömt
jordepärlas sånger
tolv rosor
rosenblad är runt hjärtat
varje blad bär dofter till liv
purpurvingar
andas
i mitten förenas de
hör kristallsånger ljuda in i mörkret
lyfta mörkrets förvillelse
förvirring
lyft blicken
lyft hörseln in i natt
slut blicken
förvirringsljuden övermannar
skärp dina sinnen
känna är lövkronors sånger
lövkronas andning i vind
i lövkrona lever tusende och åter tusende blad
i natten andas vind
hur kan du veta
veta vilket av bladen
hörsammar dig
känna är lövkronors sånger
lövkronas andning i vind
är att höra alla ljuden
se alla rörelser
det är förvirrande
se moder måne
ser moder måne
vet att urskiljandet
inriktandet
inriktande
leder in i upplevande
se hur han står högst upp på klippa
lägger pilen an
spänner båge
skjuter
pilen cirklar
i luften
pilen möter
visst gör det ont att träffas av en pil
bilden är här icke att nedlägga ett byte
det är hela processen
pilen är
kännas vandring in i upplevande
är bilden märklig
varför
denna pil
är
kärlek
av
kärleks kraft
inriktandet är stammen
träds stam
upplevandet är klanmödrarna
se trädets
träds rötter
se i
jordepärla
i jordemoder
andas hjärta
hjärtvingar
den röda magman stiger ur det svarta
det svarta är icke ondska
kol är svart
ädlaste
minne av
liv
tolv rosor
rosenblad är runt hjärta
ur jordepärla stiger
kristallsångers
helandekraft
av
kärlek
de berättade om ormen i paradiset
det berättas om ormen i
det synliga
så lever en orm
”under” marken
så lever en orm i himlar
minns
minns alltid
att i allt är allt
så är ock
ormen
i
människan
se dessa ormar
se rörelsen
hur de ringlarrör sig
överallt vackra cirklande rörelser
sömmandes förbindelser
det kan endast ske
då känna övergått känna
vandrat in i
upplevande
av
i
insiktsljus
se henne sitta med broderiring i hand
väv är spänd i cirkel
vit är linneväven
silverne nål löper
upp och ned
in och ut
förbinder
hon målar med nålen
med trådar av liv
hon broderar
icke lögn
icke ut
hon följer mönstret
urkällans
andningslevandegörande
*
bladet
hav
havsvindar tyd mitt hjärtblad
hav svarade
hav tillit
havsvindar bär tecken vida till strand
spåvind
synes andas i sand
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar