det är så många källor
så många källor med bjudande gester
drick
drick detta är
är min sanning
en själ har fråntagits vissheten av
min sanning
min sannhet
denna själ reser sig
ur jordhänder
upp mot
in i himlen
är
frö
är hjärtblad
är stjälken
är knoppen
är kronbladen
är solgården i månsilversköljan
är man
är kvinna
sköljande varandras ansikten i kärlek
ty växandet
barnet
själens växande
är kärlek
allt liv är barn
allt sagt
allt osagt
av kärlek är barn
så se in i barnets vackra ögon
fråga dig
hur länge sedan var det sedan jag var barn
har jag slutat vara barn
vill jag
är det min vilja sluta vandra barnvägen
fråga dig
vad saknade jag mest
hur lätt är det icke att nu ösa saknaden över barnet vilket står framför dig
framför dig med vackra ögon
allt det du icke fick möta allt det du icke fick
är det den berättelsen barnets ögon säger dig
eller berättar barnet sitt liv
den största saknaden i livets insteg är källans sinande
av tusendelocken vilka lägges på
så se in i barnets vackra ögon
fråga dig
hur länge sedan var det sedan jag var barn
har jag slutat vara barn
vill jag
är det min vilja sluta vandra barnvägen
fråga dig
vad saknade jag mest
nej – nej, ös icke din saknad över barnet
se barnets kupade ögonhänder
vingar sägandes
här är jag
du anar jordevägen
vill du vara min ledsagare
så är jag din
ledsagare
så är det i all kärlek
gång på gång, hur kan gång ligga på gång
är det inte att bygga berg
hinderberg
är det då inte av godo söka leva med gång i gång, en slags utjämnande väg
topparna är i den vägen dalgångarna likaså
toppar samt dalgångar är inte varandras motpoler
var de ej samspelande
vad skulle då ske
de skulle stå i strid med varandra
från toppen kan du blicka in i dalgångens skönhet, står du i dalgången är du i dalgången
från toppen ser du hela dalgångens vidd bredd skönhet
ser luften stiga
i dalgången kan du blicka upp till toppen
du ser vägen till toppen
den vilken leder upp samt ned
du ser även att då du alltid vill vara på toppen lägges en ring av dimma runt dig eller toppen
du ser icke livets verklighet
så är toppen samt dalgången i varandra medhjälpare
vem kan sträcka fram sina händer till hjälp, till gagna , till helande förutan vilja, hjärtvilja till lära känna, upplevandekänna.
du kan icke koka örtdekokter då du inte vet växternas vägar, växternas ord
växternas innebörd, du kan icke vara tröstandehänder då dina händer är pärmar utan blad, då dina händer är bokskepp seglandes utan hav
skola ditt sinne människa
skola din väg
din väg är
skolande
gångar
gång i gång
rimmar med sång
hjärtsång
ser regn falla – det finns många ord att klargöra regnets falla med, regnets falla för mig, är lika mycket stiga, virvla, dansa, regn är liv
människor är liv är gestalter, folk
regn är regnfolk
därmed är regn möte
möte samt ingående
denna dag har mina ögon vandrat in i droppar
sett droppar klara rena
så är levande ord
rena
klara
varje ord är en knopp
fingrar är foderblad
då jag tidigare skrivit foderblad har dessa känts grova, nu ser jag denna skönhet
ja, även då de är grova är de vackra. ty foderbladen är fingrar, upplevandefingrar vilka svarar till den fyllda växtens behov av blomning
har lyssnat till så många ord i livet, människan suckar över lögner och svek
ändå frambär hon sanningen i rädsla eller med största svårighet, så ofta på grund av rädsla att ej duga, så tokigt människans liv har blivit, en kringdans istället för en ringdans, tassa på tå runt sanningen, ändå är det detta människan suckar, lider av. just detta: är det du säger sant.
ser droppar
förundras ty plötsligt är de icke droppar, de dras ut och blir trådar, först är de droppar på tråd, så är de varptrådar. ser väven vävas och befinner mig åter nära marken. upplever dropparnas ramlan fallan eller möte med hennes vackra hud. överallt är vackra glada lyckliga rännilar, en del sjunker genast in, en del dansar flyter följer finner möter bäcken, så ser jag hur alla droppar är på väg in i havet.
lögnen eller tassandet på tå runt gör att källan sinar
med sinade källhänder
bjudes sanningar
se in i dessa sinandehänder
röda tårar stiger
röda rännilar
räds icke
se ditt hjärta
se ditt hjärtas röda blod
vad säger dig denna bild
den säger dig
att
dessa droppar röda
är kronblad
luta dig närmre
upplev doften
kanske måste du först känna
låt känna stiga in i uppleva
slut ögon
du är i solgården
du är i rosens
den röda rosens innandöme
den dom det döme du en gång skrev
väven du skapade
väven vilken är
allt
vet du
det vet du
ty innerst inne
i djupet
i solgården
i templet
ty i hudens membran
denna hinna så vacker
fosterhinna
ty i alltets svarandeandning vet du
det
du aldrig
glömmer
vilket alltid ropar
du är ett membran
fosterhinna
denna hinna brister icke
du går icke över tiden du går med det vilket icke är tid
med det vilket är tid
denna hinna brister icke
av anledning att
hålla fast
den är medföljande
du är
allt är
ett tvåsidigt flersidigt membran
skapat av porer
mellanrum
vilka ej är
mellan
rum
vilka är
andningsporer
andnings
hål
rum
vackra
vackra
i dessa är allvärldars
skönhet
berör
rör vid
i stunder av glömskesläktaljus
vibrerar allt
vakna
älskade
ser du elden
den vackra elden
i elden lever egentligen allt liv
det vi samlat till eld
samlat till eld
kanske är det pinnar, var kommer pinnar från. ditt första svar kanske är från buskar från träd. är det så enkelinriktat, är det detta faktum ett slags fattigfaktum; ett träd. visst är träd vackra så ur den bemärkelsen är det ej fattigfaktum, men uttala ordet torftigt. pinnar är hela trädet, alla träd. i skrivandets stund ser jag pinnar med insnidade mönster, symboler med mera. förr gjordes streck i pinnar för matematik, för dagräkning, dygnsräkning, men även av djuporsaker. det finns många berättelser runt pinnar. den vilken haft gåvan vara nära en hund, kanske kastat pinnar med hunden, sett och upplevt hundens lycka i apport. ja, det går att snida in tecken i en pinne och hämta åter.
det går att samla löv samt annat material till eld
skräp kallas det
elda skräp
röken av detta kan vara
svartbolmande innan den klarnar
även då du eldar skräp är det något du samlat till eld
i detta fall så kallat skräp
genom eldandet kanske du ser
skräpets innebörd
hur det än är krattar du ut askan
regn faller
jordehud bildas
kompostering
komponera en symfonisk klangvärld
så har vi den vackra sagoelden
berättarelden
eldfolken har den kraften
de lyfter allt det du samlat
ser lyssnar
de förgör icke
de komponerar
dessutom både dansar och sjunger de
sänder röken till
eller från dig
till eller vida
den återvänder
i så kallad annan gestalt
allt sjunger tillit, våga leva i tillit
ser regnet strömma
silverne trådar
varför ser jag
silverne trådar
alltväven
vävas
ser regn strömma
ser regn
rännilar
bäckar
droppar
till
hav
droppar
är silverne klara
rena
fyllda
droppar
är i dina ord
vilka är renade diamantdroppar
se eld brinna
ser du kolet
ser du kolaren vaka
hör du skogarnas höga sus, det suset är lyftas är att vara en vind vilken ringlar dansar leder leds runt stammar, är i krona kronor rör vid bladsångers utveckalan instiga vara i moln vara i
skogarnas höga sus
vid mila synes han
sotrandat ansikte
plirande ögon
vårda
värna om mila
en kulle
en stavkulle
glöd
andas
hela bilden andas harmoni
ser du mannens, kolarens kvinna deras boplats en stuga med grästak, stugan är skogsgåva
spisen brinner
gryta hänga
i kedjor
doft av
hemtrevnad
hon sitter
på trebenad pall
mjölkar ko
vit porlar
mjölk
hon ger droppar till jordeströmman i tackombjudan
fyller ämbar
vandrar till make
bjuder hemtrevnadsrikedom
getter vita
skuttar runtom
klinga
klinga skälla
klinga
gladsånger
solfingrar
penslar
målar
allt
kol
ligger i miljoner av vandringar i hennes händer
en dag gives kolet
slipas
ser du diamantens skönhet
ser du
ditt själv
*
barn har vackra ögon
det är så många källor
så många källor med bjudande gester
drick
drick detta är
är min sanning
en själ har fråntagits vissheten av
min sanning
min sannhet
denna själ reser sig
ur jordhänder
upp mot
in i himlen
är
frö
är hjärtblad
är stjälken
är knoppen
är kronbladen
är solgården i månsilversköljan
är man
är kvinna
sköljande varandras ansikten i kärlek
ty växandet
barnet
själens växande
är kärlek
allt liv är barn
allt sagt
allt osagt
av kärlek är barn
så se in i barnets vackra ögon
fråga dig
hur länge sedan var det sedan jag var barn
har jag slutat vara barn
vill jag
är det min vilja sluta vandra barnvägen
fråga dig
vad saknade jag mest
hur lätt är det icke att nu ösa saknaden över barnet vilket står framför dig
framför dig med vackra ögon
allt det du icke fick möta allt det du icke fick
är det den berättelsen barnets ögon säger dig
eller berättar barnet sitt liv
den största saknaden i livets insteg är källans sinande
av tusendelocken vilka lägges på
så se in i barnets vackra ögon
fråga dig
hur länge sedan var det sedan jag var barn
har jag slutat vara barn
vill jag
är det min vilja sluta vandra barnvägen
fråga dig
vad saknade jag mest
nej – nej, ös icke din saknad över barnet
se barnets kupade ögonhänder
vingar sägandes
här är jag
du anar jordevägen
vill du vara min ledsagare
så är jag din
ledsagare
så är det i all kärlek
*
silvervävnad
sköljandesånger ljuder vida, så jag tycker om det ordet
ordet skölja fylls av längtan stiga in i
vara nära
uppleva verkan av
innebörden
skölja
jag kupar händer om sorgbörda
lägger varsamt i bäckklara strömmar
sköljer ansikte renvackert
in i boplatsen andas regndoft
regndoftande blomstring
mina ögon vandrar vida in i regn ser droppar
klara rena knoppar
bli allt längre
längre så är droppar silverne trådar
fylls av resandelust djuplust icke flyktig, lustens skönhet
innebördslusten
ja, jag vet att orden snurrar men vad annat kan vara
lägger ögon i bäckklara upplever ordens snurran ser bild stiga fram
i leendeljus
ber jag dörr öppnas
stiger ut
nakenfotad
rör vid gräshägrings kristallsånger
så jublandefröjdad
trädkupoler
andas
mossa doftar mjukgott
med onamnsblomma tätt sluten till värkande bröst lägger jag mig
in i boplatsen andas regndoft
regndoftande blomstring
mina ögon vandrar vida in i regn ser droppar
klara rena knoppar
bli allt längre
längre
så är droppar silverne trådar
silvervävnat täcke lägges över mig
susandevindar öppnar drömseglan
resandesvaran
dina
vackra händer är
silvervävnat
täcke
med
solljudan
kraxvind skär luften
fryser
springer
inom boplatsvärn
ropar
still
sköljandesånger
ljuder
vida
så jag tycker om det ordet
älska ligger nära
ordet skölja
fylls av längtan stiga in i
vara
nära
vara
uppleva verkan av
till
innebördens
skölja
jag kupar händer om sorgbörda
lägger varsamt
i bäckklara strömmar
sköljer ansikte renvackert
in i boplatsen andas regndoft
regndoftande blomstring
solskimran
tvagar
rutor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar