den 28 juni 2010

ansiktsmålning
allt har
ett ansikte

ansiktsmålning
är sköljande
klanger
sköljandeklanger
färgar
icke konstlat
skänker färgskimran

i solaura andas dagen
i natten minnas
minnsupplever hav
sol

solfingrar spinner havstrådar
natten andas, vindar, lövsånger susarljusklingande
solfingrar väva havstrådar
snäcka nynnar vaggandeljus
vacker är natten vacker är skapandestegen

vind susar, löv sjunger
solfingrar spinner havstrådar, klanger stiger ur hav i färgivande
skapande sånger minns solens fingrar skimrar i hav
ordet mid talar så vackert
mid
midra
ett ord söker väg ja vad är mid
är det mod är mod mid
mitten
hur det än är
så susar vindar denna afton
sol spinner havstrådar
klanger ljuder ur snäckskål, stiger höga
sol spinner havstrådar
andas
hav
andas

snäcka sjunger vaggande vagga ro
klingande klanger stiga
färggivan skimrar
i solaura andas dagen
i natten minnas
minnsupplever hav sol
solfingrar spinner havstrådar
spännas inom snäckas tonskruvar
klangers
hav
vibrerar
yta spräckas

i månaura
andas natt
omsluter mina blödande ögon

du upplever dig ligga i en hand
en silverne sked
så varligt nedlägger rörelsen dig i jorden

du ser maskar äta
slingra röra sig
det är ej det du ser
det är ej maskar

det är ej det du ser – det är ej maskar
du ser det vilket alltid skedde vilket alltid sker
du ser fröets öppnande
vägar är i alla riktningar
maskarna är rötter
rötter vilka vecklas ut
vecklar ut sig
blir strålar
blir solkorset

jordepärla lades i mitten
mitt i cirkeln

ser de meditativa stadiernas urskillnad
vilka görs
vad är att vandra
in i
är det att fortfarande
ännu stå utanför
att
avskiljande
vandra
in

är in
det barn lever i

de är
in
är i

ser meditativa stadier
ser det jag så ofta är i

skriver ordet ofta
detta ofta är
alltid

vad är meditation

stå utanför
eller insikten
är meditation insikten av är

nämligen insikten av handens gärning
är det utanför innanför

för
innan
innan
för

hälsar träd
fåglar
allt
ser

sann
meditation
samtal
ser de meditativa stadiernas urskillnad vilka göres
frågar mig
varför detta urskiljande
meditationerna är alltid
är alltid oavsett inom vad vi är
vi bär namn
är namnlösa
namnlösta

leonardo da vinci
har målat har skissat den ”femdelade” människan. sitter och ser denna bild
det kommer till mig
ser armarnas och benens sträckning
men – och det är viktigt
ser med ens rötterna och kronan
ser pelandeströmmarna
ser livet
ser livets träd
inom cirkeln
jordepärlan

leonardo da vinci har skissat målat den ”femdelade” stjärnan människan
kosmiska vägar

se så fröet
solkorset läggas i mitten
i mitt

se så armar samt ben bindas
det är nu ett tortyrhjul ett stegelhjul
ett tortyrhjul av glömska

kärleken sträckes allt vidare i behållan av
samla
samla på hög

fyra världsreligioner

se nu huvud vändas bli rot
detta sker i helandeljus
tanken kan icke uppleva fötternas vandringar
fötternas vandringar har glömt tankens ljus
se nu huvud vändas bli rot
detta sker i helandekraft

människan har sökt utvidga det vilket alltid är alltidvidgat

på ett sätt är detta en graviditet
en gravitation vilken gått över vandringen
över tideräkningen
över tid
detta är en sätesbjudning
en skötesbjudning
en kronbjudning
en förlossning genom användandet av sugklocka

människan glömde förmäldandet
nämligen rot och kronas helgade äktenskap i hjärta
människan glömde, förmådde ej se hjulets alltidcirkel

hennes hjärta brast aldrig
hennes vingar
blad
tvingades
in i periferin

tvingades in i perifericirkel
människan såg därigenom horisonten vara en linje
så endast det vilket var ovan jord
den över regnbågen
såg ej den undre
det vill säga cirkelns fyllda kraft
denna horisontens linje är egentligen en av de vackraste fjädrar
en vit fjäderpenna
det enda människan behöver göra är att
varsamlyfta den
mellan tumme och pekfinger
väga rulla
väga
skriva
sanntecknen
med ens skingras dimman
åter ser människan det hon glömde

hennes hjärta brast icke
brast aldrig
hennes vingar
blad tvingades in i periferisk cirkel
till talan in i
hjärtsolar

så är alla blad åter förenade

människan är i det rike hon föddes in till
föddes
in
till
intill
hennes hjärtas alltidsagorytm

människan vandrar i hjärtlunden
svarandes sitt hjärta

ansiktsmålning
allt har ett ansikte
en ansiktsmålning
individ

är kod
koden
koden: kärlek oändlig drömmer enade nära
denne konstnär leonardo da vinci
han var icke ensam om denna bild
han var icke ensam i detta skissande tecknande
många var de
är de namngivna
namnlösta
dessa bär denna kristall i sina hjärtan
i hjärtat kristallsånger strömma
strömma genom deras fingrar
ur deras fingertoppars sensibla beröran
vid det alltid skådade

kodbärare
kodinstiftare

ta emot i givandeljus
giv ande ljus

dessa tortyrhjul
stegelhjul, du kan se kvarnhjulen snurra
även ångbåtens skovelhjul

skovlar
skovelhjul
ur varje skovel
faller
stiger ur
gestalter

renade

ur vatten stiga de
renade

vatten går ej att stängas inne
vatten
intet går att äga
äga i ägandebegär
ägande går
ägande i ditt inre till
äg ande i ditt inre till vidare
människa du äger förmåga till vidare

koden: kärlek oändlig drömmer enade nära

kod
kodbärare
kodinstiftare

koden
kärlek
oändlig
drömmer
enande
nära



Och där

och där
i röda solnedgångsdalen

sköljer jag
tvättar jag ej lärft
vävd

med slag eller bom

ser du stjärnor vandra samman
i klösterskimran
ser du
solvformen

öga
ögon av

ur hjärtgård
i månsilveraura
lyfter jag silverne blad

kniv
stilett blixtrar
ser du silverne pil i moln
du
flydda

lärft är min
hennes hud
vävd

av
till

och där med allt och intet
intet och allt

skär jag hud i remsor
hänger strimlor
i älskade
trädfingrar

ser du stjärnor spridas i handhållan
strålar

en två
strålar
starka


något
skiljer

rädsla
kanske


ser du vimplars allfärger dansa i vinden
hör du vimplars sånger

långvandrare från nära
ser dig
nalkas

något
skiljer
du irrar
förlorar fäste

stjärnor håller dig
du ser väg
klarnad


du bär flamma blå
jag andas
röd

himlar är violsköljan


dina armar omsluter
min hud
mitt
allt

jag var alltid
här

vaknar
ser dagen gry
i smärta kvider jag

*

en hynda gal i
nattens gränder
grundad av

bakvänts bakvändas
vändom

tuppen ej gol
i morgonlunden

han kastar irriteratilskna skor efter henne



i gryningsdröm ser han
hennes vitskimrande
päls
hör hennes
stämma
upplever gemensamskimran
han vänder om
springer barfotad
sträcker ut
hand

väckarklocka faller i golvbrunn
lock läggas på


en hynda gal i
nattens gränder
grundad av

bakvänts bakvändas
vändom

tuppen ej gol
i morgonlunden

han kastar irriteratilskna skor efter henne


en hand slöt hans druckna blick

i gryningsdröm ser
hans hjärta
såg henne
ser henne vitskimrande blicka
över dal
beder väg
visa
bäras ned
in

han ser hennes vitskimrande pärldans
slöjor i äng
så
vackerdjup

så var hon inte
en hynda


han sträcker ut hand
det enda handen stötte mot var väckarklockas skräll

i väggars hudvrår
veck hör han
hennes strupsång
klara
rena
spröda silver

rör vid längesedan
så längesedan
han gråter av ånger
tår faller genom
golv
fingerspringa
skyndsamtrinner
hav omsluter
ur hav stiger
pärla
se er kärlek

vakna låt oss icke åter vänta i eonfall
minnesljus instiger i honom

hand är i sträckgest
han ångrar
tvekar

hör hennes sorgsna
så lämna mig då ifred
du alltid flyende
låt mig sluta mina vingar om mitt bröst


han vagviskar
stanna

väckarklocka skräller
dånande
järn


han hör katten spela violin
lyfter avskrädeshink
kastar genom öppnat
fönstertill

hör vingars sus doft av roseende rör
låt mig sluta mina vingar om mitt bröst


upprörd han sparkar hinken omkull
tåblommor slutna bultar väg
blånande

han fräser irriterat
hynda
nu blir jag tvungen köpa nya stövlar till festebruk

så vandrar han
iskapslad