att höra
den älskade
berätta
sin dags allfärger
vid hemkomst
är
gåvolyssnan
att höra
den älskade
berätta
sina steg
sin dags steg
vari de än klives
i samman är
gåva
hemkomst
kom
hem
*
en ättling av solfolken kommer
så löd orden i en stund av stilla
denna dag är silver
skirsilver
är
silverljushänder är mildkupande
fåglar
lyfter
klarljusstämma
i den stämman spricker molnen
silverstränder
silvervågor
befinner mig i regnskogar ty så är dagens andedräkt,
jag hör fåglarna det surrande syrseljuden
luften är ett böljande surrande hav
lianer, den höga undervegetationen
vackra fuktdroppar
machetes driver fram väg
varsamt slås gräset
växer lika fort upp
driver fram väg
viker upp det skrivna
sluter spåren om
ty intet får störa detta
intet får söka sära
en ättling av solfolket kommer till dig
så är jag åter i köket
ibland är jag
mycket
undrande
det är vackert om detta är
en ättling av solfolket solfolken
i skrivandets stund besöker mig en mygga
myggan surrar dansar framför mig
runt mig
ser myggan och
lyssnar till ljudet
sången av en mygga
den
sången
är inträngande
faktiskt irriterande
speciellt i mörker
nåja alltid
nej inte då jag i natten ser myggsvärmar dansa och lyssnar till sången
oändlig gemenskapsskönhet
så ser jag myggan
varsamt undersökande finna rätt plats
ser sköterskans fingrar palpera efter blodåder
ser myggan sticka
jamen
så är det
den visar oss det inres ljusdans
vill kanske berätta
lyssna till ditt inre
så är det;
var tillbliver myggan
var är flest av myggorna
myggan sjunger överljudstoner
irriterar vilket oftast väcker till jakt/sökande- för myggan inte trevligt, men inom den vilken ”anfalls” av detta väsen väcks irritation; väckningssignaler.
myggan sticker ej var som helst, den undersöker och suger blod
blod är en mycket egen saft
hjärtvägar ligga öppna
börjar den stuckne klia
då sväller myggbettet
huden blir irriterad
kliar den stuckne ej
då är det
helt enkelt
ett stick
myggan är ett förunderligtvisande väsen
den visar oss det inres ljusdans
vill kanske berätta
lyssna till ditt inre
sluter mina ögon in i stjärnhav
lyssnar
med alla förenande ord
vandrar drömstegen
ber stjärndanarna
öppna
vindseglen
hjälpdanare flyger genom de släckta bergen
det fanns en stund då allt var mörker, en stund innan stjärnorna blev stjärnor
innan mörkret blev ljus
innan ljus blev
mörker
allt vandrade med slutna ögon
bara i
mörkerupplevelse
så mycket längtade de till ljus
kanske var det en vind vilken hörde
kanske var det en våg vilken hörde
kanske var det vad
hur det var
gavs slutna ögon penslar
fransar mjuka
morrhår
mårdhår
ekorre
så öppnas sakta kisande ögon
genom bildskapande skönhet
grodden började spira i mörkeröverflöd
steg upp till ytan
ögonen var slutna
släppte ej in ljus
grodden spirade i mörker
vit var dess färg
nu särades
breddes ögonvingar ut
grodden
gavs ljus
skimrande
lindblomsgrön var dess ursprung
allt djupare tätare blev dess gröna
smaragdgrön skimrar dess händer
dess hjärtblad
ur hjärtblad
stiger rosenfolken
tolv är deras ring
det sägs att stjärnorna var de förstfödda
se skönhetens hjärthänder kupas
hör klangerna öppnas inom
vikas ut
vik din bävan
ut vikas mörkret
klanger stiga upp
in
skönhetens hjärthänder
vidgas i skapandeljus
så vackra är bärarnas ansikten
belysta av
gåvan
av lysta
bedjande
gåvoregn
så strör de stjärnstoff
vida
stjärndanarna
belyste
belysta av gåvan
så andas världsalltet kärlek
till allt
i allt
i den stund ljuset insteg
var ljuset så starkt att ögonen ej förmådde andas in ljuset djupt
i trädens bladskugga silas ljus
solstrålsdroppar rinner
genom fingrars
hållan
själarnas vaknande
på börjades
kisande
kisandeleende
öppnades
ögon slutna
alltmer
allt
mer
så var de öppna
ljuset steg in
allt djupare
ännu såg själarna varandra i ljustöcken
konturerna var icke fullständiga fullstående
klara
själarna upplevde icke det egna
upplevde allt
så vari är detta att vara i ljus det gör mer ont än mörkret
så suckade en del av själarnas vaknande
genom detta ljus gives ni möjlighet att se det vilket gör ont
det ni dväljdes av i mörkret
själarna ville bli enstaka
så blev det
därigenom blev vill ett begreppsanspråk
vilket icke innehar verkligen vill
verkligen vill
är verklig vilja
allts ursprung
sprunget ur kärlek
stjärndanarna
de högstas de högas dans allts dans i stjärnvävan
harmoni form allkärlek
du lät ickeormar härbärgera dig
förvirrade sökte de mörkrets
det otämjda
deras fasa växte
taggande
hullingar
nu läggas vägar tillrätta
du leder dem ur mara
nu dansa stjärnor i ring
hur kommer det sig att änglar visas med vingar
samtidigt med armar
med händer
armars, händers värnande gester
värnandegest
oftast ”halvvägs” omslutande
samtidigt vägvisande
det kommer sig av
icke det sentimentala
det kommer sig av visandet av inre samt yttregest
visst bär alla levande väsen vingar
som ett sus av vingar
varför skriva som
ett sus det är
ett sus av vingar
dessa tecknas ritas ofta oftast fästade vid skulderbladen
vingarna kan även sägas vara skulderbladens utväxt
skulder blad
blad
skuldra
det är snarare så att vingarna är fjäderpennor
fjäderpennor vilka skriver himlens lov
fjäderpennor vilka söker skriva den sanna bilden av skuldpåläggelsen
med andra ord är dessa vingar vad;
de är skulden
den kvarglömda skulden rinner nedför ryggen
fåglar flyger
flyter genom putsandet av fjäderdräkten
det är inte så att allt är tillåtet i bemärkelsen göra illa
värnadsgesten är vackerljus värme
det är inte så att allt är tillåtet, till åtal
till åtal vandrar den vilken lagt hand på liv
det är inte så att allt är tillåtet, däremot är det så att skulden måste tillåtas rinna av
detta då livets hav har berättat är
vad var meningen
eller vilken mening gavs meningen
linorna
stjärndanarna
öppna
vindseglen
sträckta äro linorna
fingerklypor äro tomma
länge har himlaväverskorna med fötter nynnat rytm
solvögon har skiftat
kammen har kammat
skyttlar har sprungit i ilande
fläktande
spolen har snurrat
i lyssnandeljus
väven vit
har lindats runt bommen
med mildhänder lyfts av
floden mötte dem i gryningssköljan
silverskrudar dansar
ängsljus
glittrande
pärlradsstegan
jungfrun vandra med sol runt källan
i flod badar solstrålar
fyller vävens vita
linor är sträckta i fyra vägaskälsmöten
fingerkärlek håller
lärften smäller i vindan
bädden bäddas
ren
stjärndanare
skriver
mening
*
Handdröm
flätad korg seglar
flodbädd
andas
för korg förbi vasshänders
skäran
mina händer drömmer om möte
mins fingrar om att
flätas in
med
dina
skapande
innerlighetsljus
till
givan
givan
givan
i tacksamhet mottager jag möte om
*
En ättling av solfolket kommer till dig
Ettling
vitkindad
marmorhud
i stegvila
jag seglade bort i drömsvep
huvudet
huvudet vilade stilla
krona är
i sjös månklara följe
huvudet vilade stilla i rosenäng
din andedräkt
var
i
dina fingrars
lätta
mjukrörde ögonsvep
böjdes ur
så sväva kondoren i örnens skarpa blick
en ättling av solfolken
gavs tillträde
en ättling av solfolken kommer
stiger in
genom hjärtbåges öppna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar