den 22 december 2012

de vilka gav löfte ta hand om mitt insteg

de satte ut mig

i vildmarken

i bastkorgens tunnslitna trådar

mitt ansikte

bar ej deras hopp

kanske var det därför

är det därför vargarnas saga

så starkt

talar till mig

den vitskimrandes

aura

famnen värmen ljuset omkring mig

tassens mjuka smekning av min kind

sitter på stenkullen

omfamnar min ömmande frusna kropp

frysande

ack så jag fryser

sedan blodet stannade

isades

lämnade mig av repen av slagen

vaggar mig fram och åter

nynnar

lev

lev

ur kullarna stiga de

alrunans knoppar

förlösta

jag såg dem

från någonstans stiga upp

vindarna

från någonstans

vilket är ingenstans

vilket är

varur de icke stansade formarna

hörde jag vindar stiga upp ur snövordna marker

tankarna

isades

lades in i kristallblad

jag såg dem

de vilka manade

manar in träden i rader av stammar

cirklade med solen

allt medan

moderns silvrande händer

flödade ned

in i

jag hörde dem mana in de stora träden

in i stenarna vilka stod i skeppsformer

och stenarna seglade med hav

hav dina händer i solen

tvaga dina händer i silverne blad

jag såg dem hänga

de hängda i trädens fingrar

lanternor

hängda

ljus

inväntande

alrunan stiga upp ur jorden

ur svarta tårar knoppar stiga de

alrunans blomstrande skönhet

ur vedartad tanke

och de töcknade

siade undergångens ankomst

hörde ej de vilka manar

huru de

anträdde färderna

uppför trappornas stigar

steg in i klippornas lagda solblad

sandmolnens rosor

virvlade

rördes runt

sandmandalas skrev

målade bilder av hjärtats röst

de manade isarna till smältande

stenar rullade

befriade ur isarnas händer

tanken var i stenknoppar

av smältande

strömmar

vattnades skotten

spirandeorden

steg fram

och markerna blommade

är blommande lotusängder

av hav

av öga

av visdom

hon stiger ur jordbladet

hon vilken manat dem

dem vilka manar

hjärtats ström

jordens sång

se deras händer mötas

jordemoder

himmelsmoder

i handvagga

andas folken födslolugn

de droppade trenne droppar lapis

i folkens öppnade ögon

se

se

hennes silvrande händer

flödar

jag såg dem

de vilka manar

mana in träden i rader av stammar

cirklade med solen

allt medan moderns

silvrande händer flödade

ned

in i

jag hörde dem mana in de stora träden

in i stenarna vilka stod i skeppsformer

och stenarna seglade med hav

hav dina händer i solen

tvaga dina händer i silverne blad

jag ser skeppen återvända

till hamn

hjärthamns ådernät

ser skeppen stiga in i marker

cirkla runt

ur stenar stiger

träd

jag ser körsbärsträden blomma

andas in doften av

är

jag såg dem från någonstans komma

och jag visste

detta är ej

undergång

hon sade

vandra in i dalen

vari trädens silverblad

darrar i silvervindens toner

lägg dina ögon i silverkällan

vila dina trötta ögon i dalen vari träden bär silverblad

vari källan stiger upp ur berget

rinner nedför sluttningarna

nedför kinden

vattnar

jordens silverbåges

regnbågsklang

så länge hade dessa öar varit separerade av klippor av stoder. i handling i vilja. äppelblomsön körsbärsblomsön.

jag såg mina händer föras samman. förenas till ett träd. i ett träd vari fingrarna var trädets krona, grenar, kvistar. vari armarna var trädets stam. vari hjärtats ådring var trädets rotkrona.

med ens visste jag ordens innebörd;

stenarna skall blomma.

hon lyfte handen med

silverskäran

och natten sade till mig

kan du se detta mörker vara ditt kommande ljus

kan du se dessa vintermarker vara dina kommande vårar

allt är ej förödelse

är ej undergång

visst

de orden drar fler åhörare

än

kärlekens flödesregn

de orden drar fler åhörare jag säger likt insekten vilken dras till flamman

ögonen bränns

kol är i kommande diamant

natten skimrade i det hon rörde silverskäran

silverstrimman

kan du se mitt mörker vara ditt kommande ljus

det kan jag

svarade mitt inre

i den stunden upplystes nattens mantel

hennes stjärnskrud

hon rörde vid mina händer

det kommande kommer ej genom att knäppa med fingrarna

det är mer att

knäppa på lutans strängar

strängainstrument har behov av ditt övande

mjukt satte hon sig tillrätta

och manteln lade sig i mjuka veck runt henne

hon bjöd mig sitta vid en av stjärnorna vars ansikte jag såg var mitt

hon rörde vid strängarna och utan att jag visste det stämde hon min ton

jag tonades in i sångens flöde

intonation

intuition

de kom till henne

med tröttade händer

med tröttade stigar

med ögon fyllda av grus

med stämmor fyllda av kalk

hon såg dem nalkas

det dessa annalkandes ej kunde se

det hon kunde se från sin plats

templet i skogsstjärneringen var att

dessa kom likt strålar

likt den sol de visa gamla folken målat med strålar i vågor

templet

svaret
var samt är

navet

orakelstämman ljuder vida

andas in frågor

andas ut svar

jag såg henne röra silverskäran

såg ljuset öppna strimmor i deras mörker

såg skäran skära revor i deras mörkade mantlar

de reste sig

med stjärnpudrade mantlar

hon lyfte handen med

silverskäran

och natten sade till dem

kan ni se detta mörker vara ert  kommande ljus

kan ni  se dessa vintermarker vara edra kommande vårar

allt är ej förödelse

är ej undergång

bild

eldträd

andas det aska är

de sade ej världens jordens undergång

de sade

stenarna skall blomma

den 21 december 2012

barnet klättrar

uppför stammens ringar

till grenen vilken viskar

kom

barnet sitter

på bärgrenen

är ett med ringen

grenen bär en

gunga

vaggar barnets själ

i andeljus

fram och åter

vägen är

i ljuset av vårt växande

regn

snö

vatten

tårar

egentligen är det omöjligt att särskilja

de egna tårarna från helhetens tårar

finns egentligen egna tårar

de väver in i varandra

det är en ljusvandring vi befinner oss i

en ljusvandring vilken kan liknas vid födelsens vackra skeende

ja, det gör ont att födas

samtidigt är det en viljeimpuls

ur födsloviljan

vilken säger

min vilja är att leva min stund i jordesfären

sömnbladen har verkat

lindade sidentrådar

om

o moder

tala till mig

i

kokongen

fästes i hasselns fingertoppskänsla

de tog min kropp

själens rörelse

in i andens ljus

undervisade mig

om

o

moder

låt mig uppleva

den

jag

är

hon sade

genom dem

stjärnbröder

stjärnsystrar

hon sade

min stämma är mild

är stilla

överröstar ej

stiger upp

faller över

är i

min stämma är mild

ändå kan du uppleva den brusande hög i styrka

se himlastormarna

de viner

de ylar

ändå

är deras tillstånd det molnen visar dig

stilla

medföljande

är himlastormarna det min stämma är

förenad med himlar

med jordar

med allt det vilket är av synligt

vilket är av så kallat osynligt

osynligt av det tanken den isolerade ej kan förstå

tanken i urkällan är en dialysapparat

är ett himlavitt hjärta

vari alla ådror är förenade

så viner tankarna

himlastormande

ett stilla regn

så andas våren sommaren

ett stilla knoppande

regndroppar kyssta av innerlighet

ett stilla snö

faller mjukt bäddar in

orosstegen

stigarna

spår vandrar runt boplatsen

hitom bortom

till från

spåren är

även i de stunder regnen

snön

bäddat in spåren

stigarna

somliga är frön

knoppar

groddar vilka spirar i eldens glöd

kyssta av vår

av sommar

av fördjupande höstdaning

in i kristalltoners klarhet

tanken tänker; jag borde

tanken säger ej

jag borde

det är en inlärd fras

frasering

frasande kjolar

sidenkjolar

döljer fötternas glasskor

sidenkjolar böljar

i balsalens marmorådringar

kristallkronor

skimrar

kristallkupoler

tystnaden bäddar in

kristallågor andas skimrande

strålande

tanken tänker i hjärtats glöd

däri tänker tanken ur hjärtats tempelträdgårdar

däri

viskar tanken

du

är

jag är i kärlek

det tänker i kärlek

hon upplever i kärlek

hans vilja är i kärlek

alla dessa pärlor

i skålen

i gralsskålen

drejad i kristall skimrar ögon

fördjupar tanken in i renade känslors

vävande

väv

ande

trådar

så många ord är sagda om vem jag är vem jag inte är

själv har jag bjudit in orden

kanske för att se

det vilket ögon ser

så att jag kan förändra det vilket lyser oävet i mötandes

upplevandeögon

och kanske är det du säger

det vilket är

och kanske är det som du säger

men, mitt liv har en annan verklighet

jag kan inse att det kan inge förvirring

att jag ej känner

vet vad jag känner

vad andra känner

ett barn väljer sina föräldrar

ur djupet av sin själ

ser vandringen

allt har en mening…

bekräftelse är ett av det första

bekräftelse

bejakelse

barnet blickar in i modersfadersögonen ur barnets uråldersvisdom

är jag den jag är

är du den du är

är

vi

ett barn vilket ej erhåller denna bekräftelse

lär sig anpassning

lär sig intensivt inlyssnande

ty barnet vet handens hårda

ett embryo vilket ej är önskat matas med detta, oönskad är barnets näring

ett spädbarn vilket får bekräftelse genom fingrar organ vilka är där de ej skall vara

lärs en sällsam bekräftelse vilken lindas in i tystnad

ordlös skräck ty detta kan barnet ej förstå ut ur sitt hjärta

ut ur de hjärtan barnet alltid ser, ty barnet är ej separerat från världen, barnet är världen.

ett barn vilket ropar

hjälp

vilket får slag istället böjer sig inåt

barnet blir

ungdom

slagen viner vidare, hårda ord negligerande ord, nedvärderande ord, hjärntvätt kanske det kan benämnas.

var gång den unga själen höjer sin svaga stämma; så här upplever jag det… så är det ej

barnet blir på sätt och vis korsfäst vid den optimala förståelsen av att de vilka gör så måste göra det för de, ja. egentligen den optimala förståelsen av beteenden, barnet blir en ypperlig försvarsadvokat för medvaranden dock ej för sig själv.

inte kan de hata

hat finns ej i barnets värld

våldtäkter ofredanden.

ja, vi kan så känna i stunder av liv. handgripligen har detta skett

en lärostig – ja och visst förstår jag i klart ljus

ty de har vaggat mig i kärlek de har lagt helande omslag

de är de vilka vakar över med mig

och kanske är det som du säger

men, mitt liv har en annan verklighet däri känna är snuddandet av uppleva

där sökandet har upphört ty sökandet leder till det blinda finnandet, det blinda kännandet. den blinde upplever den blinde har skärpt sina sinnen. då jag skriver blind är det tungtöcknets blinda vilket kanske kan benämnas fanatism.

sarghänderna; jag talar om råheten

ty råheten har bränt min hud

brännmärkt mig

tidigt steg jag ur kroppen; det är så vi gör

detta för att uthärda

tidigt tröstade jag kroppen höll armarna om mig samt vaggade

vaggade den med helandeblad

ett barn vilket ej bekräftas

en vuxen vilken ej bekräftas

varför flyr vi bekräftelsen

varför görs den ful

ett barn ett liv vilket ej har bekräftats

har behov av bekräftelse

ända tills livet ut ur barnets urkärna kan säga; jag bekräftar mig själv

bekräftelse är

vindens vattnets alltets, alltet rör vid kinden ögonen

rör vid

rörelse är handens fingrarnas lätta smekning

ty allt annat bränns är svårt att

begripa tyda fatta

rörelse är själsupplevelse

sinnesrörelse

med andra ord yttre samt inre berörelse

alltet rör vid

vilket väcker plantan till liv

inifrån

nu i är

vad jag är

vem jag

spelar egentligen inte någon roll

så länge jag ej spelar teater i det dagliga livet

sannhet är

är

vad jag är

vem jag är

spelar egentligen inte någon roll

så länge min verkan, utverkan ej är till skada

vi skall

alla

kunna leva i

samt med allt

vara ej medberoende av om detta ord har många klanger

vari de negativa perspektiven under senare år starkt lyfts fram

därför säger jag medvarande medlevande

detta skeende lever elementen i

det är detta elementen gör samt undervisar oss i

vi skall alla kunna leva i samt med allt

vilket elementen gör utan att ta över utan att tillverka beroende

utan att upphöra

detta sker då vi är

då vi stigit ut

ur

personlighetsskalet

det är detta den goda pedagogen gör

den objektiva kärlekskraften

vilken har skolat sig själv in i sitt själv

det är

vi skall alla kunna leva i samt med allt

vilket elementen gör utan att ta över utan att tillverka beroende

utan att upphöra

detta sker då vi är

då vi stigit ut

ur

personlighetsskalet

det är detta pedagogen egentligen borde se samt leva i

i mötet med barn

detta är ej att överge

grunden

kärnan

sitt hjärta

livsinsteget livsimpulsen

födslodrömmen

det är att

instiga

samt uppstiga i

är

ära vare oändligheten

jag anar att den kunskap jag i alla mina vandringar ”sökt” se utan att egentligen söka är djupen vilka är höjderna

människans

allts

mitt

djup

vilket samtidigt är höjderna

ty hjärtat har jag alltid sett

ser jag

det är detta vilket gör

allt för virrande

många har sökt se mig

se samt tolka tyda mig

många har sett min förvirring

lagt den i känslornas skål

den förvirring vilken egentligen är den förvirring jag upplever

känslor

hur kan vi veta vad känslor är

känslor är ej vetande

anden vet

känslor är kanske elementens rörelser

vilka stiger in

renade

klara

i total närvaro av väsendets helade klang

vari känslor är

upplevande

upplevelse

upplev ande

däri begären ej styr håller i ratten

däri behoven andas befriade den kroppsliga tyngden

negationstyngden

vari tyngden stiger in i nåd

ja beundrar gör jag

har beundrat män jag mött

samtidigt ser jag nu att beundra ligger nära begrunda

be om grund

om grund be

så ser jag tomheten

paniken vilken rusar fram ut ur aspekten av att veta att jag skall kunna säga det och det vill jag göra

egentligen är kanske den tomhet jag ser just: är

allt har en mening…

det finns en mening i allt det vilket sker, detta finnas kan uttalas i är

eroderade skodon

eroderade marker

nötta av varandra

det nötta kan sägas vara utnött

utnötta

ordet uttröttad ligger mycket nära utnött

i det uttröttade tillståndet lägger du dig till vila fröet bäddas i jordbädd

därför är vilan av godo för din lekamen

du vilar för att fröet skall spira

fröet kornet har ett skal

skalet är ett hölje

fröet grodden har ett öga ur vilket plantan gror

ur origots öppnade universum spirar livet

skalet är ett hölje

skon

skodonet är ett hölje

din tanke höjer harklande stämman

och var är skodonets öga

skodonet ler mjuksvarande;

kanske vari du trär skosnöret samt knyter det till ögla

eller kanske däri du sticker foten

eller kanske vid tåspetsen

nåväl skodonet är ett slags skal

marken är ett hölje ett slags skal

skodonet samt marken nöts ”mot” (ej i motsatspol) varandra

inom citationstecken ”mot” ty detta är ej en strid en kamp

det hårda blir utnött

detta för att jämnstegsrytm skall uppstå

allt detta ur erodera

kanske sker detta för att asfalten skall lyfta

det finns en mening med allt

i allt

sätt dig här hos mig vid spisen

tag av dig dina vantar

låt oss hänga dem på spiselkroken till tork

vantar kan vara mycket

stickade vantar är väldigt lika

i mönstret flätade korgar

oftast är vantar stickade i räta samt aviga

stundtals med resår runt handleden

tumvantar

tummade ark

fingervantar

fjärilsvingar

så finns det vantar med komplicerade mönster

flätmönster

ja vantarna dina kanske är korgar

gärningskorgar

just nu

stelfruset blöta

hon lägger pinnar i spisen

snart knastrar gnistorna och hettan stiger

ja

det finns en mening i allt

så till vida ni ej sätter er på tvären

är motsträviga stiger in i motsträvighet

sandpapper gör ytan mjuk

olja smörjer den len

det finns en mening i allt så till vida ni ej sätter er på tvären

är motsträviga

strävar emot mot

vantarna börjar droppa

börjar sakta tina

det låter lustigt

droppen faller till det glödheta järnet

fräser

ångan stiger

stiger upp

avdunstande

det där

motsträviga kan liknas vid ångan

det avdunstade

ja just det

säger din tanke

det blev inte någonting

hon ler mjukt

för att dropparna

ej hänger kvar i luften

innebär detta ej att meningen är borta

meningen kvarstår

med en viss fördröjning

doften är i din hud av detta

så är det med det

och vantarna dina är torra

och vantarna dina är varma

barnet såg djupt in i dem

deras vackra källor rena

förstod ej vad oljebältenas slag var

sömnbladen lindade de upp