den 10 december 2012

denna tionde december anno 2012

detta är mitt dygn

orden var många i natten

lever ju mer eller mindre i en flod

den är vacker den floden

mattar stundtals ut

det är då jag dukar med den vita duken

tar fram levande ljus

vackra skålar

ber de talande att sätta sig helt stilla

så inmundigar vi tystnaden

den brukar vara en minut eller så

nu har du vilat färdigt säger de

nej

nej

jag är bara jag

denna natt svann ord många in i rymden av

drömfjädrar

ty pennan var alltför tung att lyfta

hävstången var bruten

arm blickade

tom

natten vandrade med mig i hand

gryningsfjädern sov jag vidare med i hand

steg välan upp

så småningom

är litemycket trött nuförtiden

kallt är det också

rullade samman sömnbladen

lade dem i asken från kina

den vilken är snidad i elfenben

med elefanter med rosor

med

skönhet

hälsade vaknandet kärleken moder jord

tackade natten morgonen dagen

vände ansiktet in i de fyras

steg i kroppen

den är lite motsträvig ibland

är väl inte så underligt

så ensam och övergiven i bädden

medan jag dansade

jodå tråden höll jag i

svävade fri i rymder av välkomnande skönhet

blickade då och då

till kroppen

den vilade i ro

rokroppar är vackra

steg alltså i kroppen

för att inte gå in i detaljer

så var det tända spisen

tända ljus

äta

tvagade alla veck och vinklar och vrår

dansade vals med snöskoveln

nej nu drog jag en vals

skottade gjorde jag

lyfte snöfällen för att se

vidare

andas lugn

måla skriva vika tystbladen

dörrknacken var tom

stigarna släckta

himlar badade i skönhet

talade en stund med vingfolken

innan jag bar in veden

steg så in i stugan

vidtalade elden

kokade soppa på en spik

här gäller det att ta det vilket finns

funderar på att gnaga hål i väggarna

det kan ju bli vackra mönster

ge bättre sikt

kanske drar det för mycket

är ju tämligen knarrig ändå

så sitter jag här och skriver

med öppnad bröstkammare och levande ljus

så lyder orden

och du

min älskade

jag har behov säga de orden

min älskade

så

vackert

du min älskade finns väl någonstans

kanske bak tredje trädet

i skogens vänstra ficka

troligen ingenstans

så dumt

du kan ju alltid blåsa i sälgens pipa

kanske

vem vet

stiger jag ur graven av vissnad hud

högar av målningar och pergament

nej

men

själsöga

så får du ej skriva

varför det

undrar kvinnan

hon var det vilken skrev det

i själens öga vaggas hon lugn

jag brukar faktiskt

smeka min kind med mjuka sidan av handen

jodå

det har funnits

det finns de vilka tassar och smyger

katten smyger väl inte runt het gröt

så mycket märkligt kastas ut

inte underligt att reven i kastspöet trasslar till sig

verkar inte finnas spärrar till tummen

jag inväntar

sannhetens öga

om det så är det sista av det första jag ser

och jag säger dig igen

man

närma dig ej förrän du är redo

ty jag orkar ej med brustna segel

mitt liv

återblickar är bra

det hela började med

vandrade i kvinnodalen lärde mig kvinnovarandet

begav mig ut i vimlet till mingel inte för att jag är speciellt minglande

mingla inte en mink troligen bland hermeliner

skjuter ej under stol med att jag har längtat

och visst längtar jag

varför inte blotta mig helt och hållet

medan jag håller på

det gör inte så mycket däri jag lever

länge har jag försökt andas mansväsendet källa

källan ser jag helt klart

däri är min längtan

det märkliga är

att dessa mansväsen flyr mig

kanske har jag en märklig sjukdom

pest eller kolera

nu

har jag sett att kvinnohud vissnar

vissnar då den ej berörs av fingerrörelse

av ögon höljande

av

orden

djuporden

jag drömde att du lade dig

tätt intill mig

att du

smälte in i

min hud

*

hur var då natten

dagen

vilka ord kom;

livet är början till döden

döden är början till livet

våren till hösten

hösten till våren

sommaren till vinter

vintern till sommaren

så mötas dessa i bröstet

håller rådslag runt lägerelden

vid urkällan andas de

jordeorden i stjärnnatten

stjärnvandrare

du sändes mig

för att undervisa mig

stjärnbladens glömda

jag sändes till dig av samma

detta är stämman

vilken ljuder

i gonggongens

aftonstjärna

meningen står skriven i våra händer

när skall de

kan de nå

varandra

jag har mist hoppets glöd

så

är ej vackert att leva

så

nu önskar jag er alla en god natt

att natten väver er vackra drömmar tackar jag

samt drar åter

mosstäcket över mig

jo

jag har börjat använda ett mantra

finner ro i styrkan

styrka i ron

det håller mig

lugn

håller mig

kvar

*

solen målar snövidderna i guld i varmgyllentoner

björkar andas vit dräkt granar sträcker sig når himlar

tar emot måndroppar av pärlljus

stenar andas åter fria

lyssnar du noga kan du höra stenar berätta sagan

tornets saga

det begynte med sjön

sjön vilken vidgades till forsfärd stillnade i flodbädd

flodbäddens karmar rörde vid floden eller var det floden vilken rörde vid karmarna stränderna

vandrare nalkades vilka ville vandra över floden

detta kunde floden ej besvara ej heller bejaka

floden kunde ej giva dem tillträde

från den ena stranden till den andra

stenarna var komna slippriga

meningen var detta slippriga

vadställen fanns ej att bjuda

hur mycket vandrarna än sökte truga samt beveka floden

vi får väl dricka upp floden då

sa en av dem med sprängbullrande stämma

floden drog sig samman reste en våg vilken tystade sprängbullret

floden upplevde helt klart att det var något vilket ej stämde

orden deras doftade ej snarare osade

gnistor slog ut från dem då floden vägrade ge med sig

så begynte dessa vandrare hacka loss stenarna

vad gör de frågade floden vinden

vinden svarade

jag såg dem rita i marken en bro kallade de detta

och just så blev det

de byggde en ta sig överbro

lade stenar samman

band stenar samman med murbruk

och hur stenarna än sökte ruska vagga sig lösa satt stenarna fast

vandrarna tog sig över till den plats de hade utsett till sin ägo sinägo

röjde undan allt det de ansåg vara i vägen

vad gör det frågade floden åter vinden

vinden svarade

jag såg dem rita i marken

ett torn kallade de detta

och just så blev det

ett torn byggde de

några vandrare bullrade över bron

återvände alldeles strax

de ledde en kvinna med handleder fastsurrade med remmar

vilka skar in

fri hade hon varit i skogarnas berg

i skogarnas vatten

henne satte de i tornet

murade henne in

fyra gluggar hade de lämnat henne

så vänliga de är

i det kan jag följa vägen

i tornet sömmar en kvinna

i händerna håller hon en cirkel

hon sömmar

fjädrar vita av silkestråd

släpper fjädrarna

fria