vindhästarna
driver jordarna framför sig
vid klippkantens tvära
blåser vindhästarna frustande
stöter de hoven i enklang bestämt
jordarna delas i tvenne
fåglarna i molnhav
ser cirkeln skapas i strömmen av
hennes hjärtas sånger blå
fyra vägar
fyra vingar
rör vid hjärtats urkälla
vindhästarna stannar i
stillabetraktan
av solbladens fallandestigande
manar böljande
tysthet
följer hennes fingrars rörelse
elfenbensvita i skir aprikoston
av solguld kyssta
fingar stjälkar grenar kvistar
vajar gracila turer
nakna oklädda i skimrandeandning
bidande
sakta utan mak knäpper hon
flätar hon fingrar samman i bön
häller bönepärlor ut in i
markhänders bejakande
vindhästarna driver snömolnen in
mantlar av pärlljus
av då in i fram in i är
hon lägger sig mattad ned med
slutna ögon
tvenne snöstjärnor lägger sig
stilla över ögon
smälter
vattnar hennes syner
öde är markerna
hjordarna är lagda stigna
in i under
vakande med stegens sviktande
dukar vita
i dammolns virvlar av skodda
andas in naglarnas nagelfararnas
räls
av gnistrande antänds
präriegräsets silverbjällror
de skär sina hudar folken
vilka bär solens cirkel likt en
hand över bröstet
i band runt
halsens stämma
strupfåglar darrar
sångerna stiger
sjunker in i under
tusende stjärnor tändas
i mörkret fallna
viskande vinden rinnande floden
vita molnet månblomman
stjärnstråle
dansande elden så viska de
in i jordarna
upp ur
under
hennes hjärtas eviga kärlek
till allt det vilket är
vilket icke är
synligt
hon såg dem vira taggtrådar
r8unt armvrister
med hovtång med taggtråds sax
klippa upp cirkelns gyllene band
hon såg det dessa ej såg
hur cirkeln värnande lade sig
åter
åter
stenarna lade sig åter i vägarnas
dyra
i mitten en ros
hon såg folken bära solars cirkel
i band runt halsen likt en hand
över bröstet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar