marken viskar
vandra varsamt med stegen dina
lyssna ty du vet ej med säkerhet
vem som lever under snön
du ser ej längre groparna
hålen dörrarna
du ser mjuka konturer av allt
vandra varsamt ty du vet ej med
säkerhet
ändå vet du med säkerhet allt
de lever
där
under täcket
sjön vattnet vilar blank blankt
detta innebär ej att innehållet
är borta
snön vilar blank är väl ej bilden
av snö
snön är mera vitglittrande
strålande
till och med bländande i stunder
av sol
täcket är där
det innebär ej att innehållet
underhållet är borta
gnagare är vakna
visst sover myror
samt fler bröder samt systrar
det innebär ej att stigarna deras
är borta
du har ju också sett spindlar
klättra i snö
i stunder av sol närmre vårkanten
med andra ord innebär snön att
sinnena dina skärps
de gamla folken bar snöskor
dessa snöskor liknar racketar
badminton kanske mer tennis
visst bar de dessa snöskor för
att ej sjunka genom skaren eller snön
men de bar dem även för att ej trampa
sönder
var du än sätter fötterna dina
stegen dina
så finns liv där
existens
var du än sätter fötterna dina
stegen dina
så finns liv där – under
och visst är detta vackert
leva
med
lägger mig i den vita bädden
ögonen stiger ur
seglar fria
med molnfåglar i vinden
kroppen sjunker in i mjuka
stjärnor
kristallord
jag vet att kinderna rodnar
jag ler
kanske är jag en snöängel
här ligger jag på marken
i markens händer
upplever hennes puls
jag svävar samtidigt
vet att jag
att vi alla är pelare
vilka sammanbinder
förbinder
sammanstrålar
jordar
himlar
ligger i snön
ser himmel av genomskinligt glas
en röst av
fallande snö
rör vid mig
fantasin i all skönhet
strålar hon
öppnar brunnen
vari sagorna svävar
pelikanen vilken bar
världstillvaron i näbben
svävar flyktigt förbi
rör vid stenar
monoliter
ljus skimras
genom allt
stenar av genomskinligt glas
bjuder mig in
en gång landade ett ägg
i ett rede
redo
är ägget
havet susar
stränder lapar sol
stammarna bär silverne bark
livsbark
smekta av mån skimmer
bladen är guld
allt skimrar i mattad ädelstensglans
det glans är det mattad är
ej bländande ej skärande
mattad
mild
markerna
allt är skimrande illuminationer
av de hårda linjerna
ser en mantel med skarpa vikta
veck
är det en servett
vikt till en solfjäder
träden susar
det är en mantel
det är en trappa
du står på vik kanten allt är
konturer
se in i brunnen
däri ser jag mattade ädelstenar
ser jag ljus skimras silas in
till allt i allt
häri är bilderna av det jag sett
träden är nakna är knoppande är
bladrika bär
blommor frukt i samhet
allt är vävande
i en stund drabbas jag av yrsel
lyckoyrsel
havet susar
stränderna lapar solmjölk
palmbladen fläktar vegetationen
vilken tätnar längre in
där i ett av träden
är redet
är ägget
sakta spricker ägget
sprickorna
är blixtar är
sprickor i torkade marker
en fågel stiger ur
kanske en fågel Fenix
kanske en örn
en kondor
en kolibri
kanske en gråsparv
en lom
det är en pelikan
i denna värld
är pelikanen snabbt en
vuxenpelikan
har lärt sig hantera näbbens alla
funktioner
det var inte lätt
och så mycket den kunde rymma
pelikanen
ser jorderunden
ser himlarunden
ser p+å marken en rund
ett runt
en båge
ett skal
landar på sköldpaddans skal
vadan tar du dig för frågar
sköldpaddan sävligt
så sävligt kan bara sköldpaddor
tala
jag såg dig
visste inte att du var den du är
kanske en sten
kanske
kan
ske
hur kunde jag det veta
att du
är
en sköldpadda sade sköldpaddan
jag har nog gått vilse för se jag
finner ej stigen
från havet jag kom
nu är havet borta
ej är det så
ler pelikanen
vägen har jag i min näbb
den rymmer allt
hur kan din näbb rymma stigen jag
vandrat i tusende år
oh
min näbb har rymd
tror nog hela världstillvaron
ryms i den
hur skall det kunna ske
ja
låt oss se det så här
sade pelikanen
har du sett storken komma med
knyten
till längtande mödrar
jo
så har jag
gjort
så blev jag vuxen och
ja
ja
ser du landet här
låt oss säga att det är en duk
en vid fyrkantsduk
ja dina rutor på skalet är ju
fyrkantsdukar
länder av salighet
nu knyter vi samman duken
vi viker helt enkelt in snibbarna
knyter duken samman till ett
knyte
vad vill du ha sagt med detta
jo
ser du
i detta land finns ju
vatten hårda ting mjuka
små
stora
ja du vet allt det där
människorna har namn till
nu lyfter vi knytet
vattnet forsar ut
och andra mindre partiklar
en del ting stannar kavar
knytet är runt
vi vet det vilket var
din stig
eller hur
knytet bär jag på en
vandringsstav
det vill säga om jag var människa
då skulle jag bära allt på ryggen
då jag blir hungrig
stanna knyta upp knytet
äta en bit
smälta
och
ja
du vet
jag är dock pelikan
och jag bär knytet i min näbb
så kan jag vara bärare till alla
de vilka har behov av det jag har i
min näbb
pelikanen
rullade ut knytet
tog fram stigen
bredde ut den till sköldpaddan
vilken häpnade
samt strålade tack till
pelikanvännen
nu
kan jag vandra stigen
in i
havet
tack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar