de vilka gav löfte ta hand om
mitt insteg
de satte ut mig
i vildmarken
i bastkorgens tunnslitna trådar
mitt ansikte
bar ej deras hopp
kanske var det därför
är det därför vargarnas saga
så starkt
talar till mig
den vitskimrandes
aura
famnen värmen ljuset omkring mig
tassens mjuka smekning av min
kind
sitter på stenkullen
omfamnar min ömmande frusna kropp
frysande
ack så jag fryser
sedan blodet stannade
isades
lämnade mig av repen av slagen
vaggar mig fram och åter
nynnar
lev
lev
ur kullarna stiga de
alrunans knoppar
förlösta
jag såg dem
från någonstans stiga upp
vindarna
från någonstans
vilket är ingenstans
vilket är
varur de icke stansade formarna
hörde jag vindar stiga upp ur
snövordna marker
tankarna
isades
lades in i kristallblad
jag såg dem
de vilka manade
manar in träden i rader av
stammar
cirklade med solen
allt medan
moderns silvrande händer
flödade ned
in i
jag hörde dem mana in de stora
träden
in i stenarna vilka stod i
skeppsformer
och stenarna seglade med hav
hav dina händer i solen
tvaga dina händer i silverne blad
jag såg dem hänga
de hängda i trädens fingrar
lanternor
hängda
ljus
inväntande
alrunan stiga upp ur jorden
ur svarta tårar knoppar stiga de
alrunans blomstrande skönhet
ur vedartad tanke
och de töcknade
siade undergångens ankomst
hörde ej de vilka manar
huru de
anträdde färderna
uppför trappornas stigar
steg in i klippornas lagda
solblad
sandmolnens rosor
virvlade
rördes runt
sandmandalas skrev
målade bilder av hjärtats röst
de manade isarna till smältande
stenar rullade
befriade ur isarnas händer
tanken var i stenknoppar
av smältande
strömmar
vattnades skotten
spirandeorden
steg fram
och markerna blommade
är blommande lotusängder
av hav
av öga
av visdom
hon stiger ur jordbladet
hon vilken manat dem
dem vilka manar
hjärtats ström
jordens sång
se deras händer mötas
jordemoder
himmelsmoder
i handvagga
andas folken födslolugn
de droppade trenne droppar lapis
i folkens öppnade ögon
se
se
hennes silvrande händer
flödar
jag såg dem
de vilka manar
mana in träden i rader av stammar
cirklade med solen
allt medan moderns
silvrande händer flödade
ned
in i
jag hörde dem mana in de stora
träden
in i stenarna vilka stod i
skeppsformer
och stenarna seglade med hav
hav dina händer i solen
tvaga dina händer i silverne blad
jag ser skeppen återvända
till hamn
hjärthamns ådernät
ser skeppen stiga in i marker
cirkla runt
ur stenar stiger
träd
jag ser körsbärsträden blomma
andas in doften av
är
jag såg dem från någonstans komma
och jag visste
detta är ej
undergång
hon sade
vandra in i dalen
vari trädens silverblad
darrar i silvervindens toner
lägg dina ögon i silverkällan
vila dina trötta ögon i dalen
vari träden bär silverblad
vari källan stiger upp ur berget
rinner nedför sluttningarna
nedför kinden
vattnar
jordens silverbåges
regnbågsklang
så länge hade dessa öar varit
separerade av klippor av stoder. i handling i vilja. äppelblomsön
körsbärsblomsön.
jag såg mina händer föras samman.
förenas till ett träd. i ett träd vari fingrarna var trädets krona, grenar,
kvistar. vari armarna var trädets stam. vari hjärtats ådring var trädets
rotkrona.
med ens visste jag ordens
innebörd;
stenarna skall blomma.
hon lyfte handen med
silverskäran
och natten sade till mig
kan du se detta mörker vara ditt
kommande ljus
kan du se dessa vintermarker vara
dina kommande vårar
allt är ej förödelse
är ej undergång
visst
de orden drar fler åhörare
än
kärlekens flödesregn
de orden drar fler åhörare jag
säger likt insekten vilken dras till flamman
ögonen bränns
kol är i kommande diamant
natten skimrade i det hon rörde
silverskäran
silverstrimman
kan du se mitt mörker vara ditt
kommande ljus
det kan jag
svarade mitt inre
i den stunden upplystes nattens
mantel
hennes stjärnskrud
hon rörde vid mina händer
det kommande kommer ej genom att
knäppa med fingrarna
det är mer att
knäppa på lutans strängar
strängainstrument har behov av
ditt övande
mjukt satte hon sig tillrätta
och manteln lade sig i mjuka veck
runt henne
hon bjöd mig sitta vid en av
stjärnorna vars ansikte jag såg var mitt
hon rörde vid strängarna och utan
att jag visste det stämde hon min ton
jag tonades in i sångens flöde
intonation
intuition
de kom till henne
med tröttade händer
med tröttade stigar
med ögon fyllda av grus
med stämmor fyllda av kalk
hon såg dem nalkas
det dessa annalkandes ej kunde se
det hon kunde se från sin plats
templet i skogsstjärneringen var
att
dessa kom likt strålar
likt den sol de visa gamla folken
målat med strålar i vågor
templet
svaret
var samt är
var samt är
navet
orakelstämman ljuder vida
andas in frågor
andas ut svar
jag såg henne röra silverskäran
såg ljuset öppna strimmor i deras
mörker
såg skäran skära revor i deras
mörkade mantlar
de reste sig
med stjärnpudrade mantlar
hon lyfte handen med
silverskäran
och natten sade till dem
kan ni se detta mörker vara
ert kommande ljus
kan ni se dessa vintermarker vara edra kommande
vårar
allt är ej förödelse
är ej undergång
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar