de kunde höra
markerna vibrera
likt dånet av
månghundrandens trummor
träramar
är
cirklar
med spänd hud
dragen över ansiktens höga
kindknotors
skimrande
varaktighets
ömhet
genomskådande
sköljande skönhet
eld
kol
ask
rosenflagor
sömmade med senor
med band
i huden synes
likt bladnerver
ådrornas gångar
målade var
målade är
dessa trummor
i symmetriska mönster
var och en
varet och ett
berättandes den egna historien
i kunskapen av helhetens rörelse
av trummorna
väckta
pulserade
pulserar glöden
ur svartas kolögon
kolögon
mer kolmunnar
andades
andas lågor
så vet
varför
drakar vakar med prinsessan
ej till slukande
ej till förtärande
drakarna har sett
ser
hennes kristallhjärtas
rena kärlek
lågorna steg allt högre
av sångernas syresättning
andedräkter svävade
svävar
släppta
släppas ur
bojors
band
kättingar
bryts
spröda
av
järnglöd
fötternas mjuka mockasiner
dansade
dansar utan att stampa
utan att klampa
i klart medvetande av hennes
skimrande hud
träden åsåg
skönhetens
åser skönhetens rörelse
såg
ser hudar släppa ramar
frihjordar
de vilka bär molnen mellan hornen
synes
vandra
lugnt
betande i cirklar
i stensättningar
ramarna drogs
dras samman
till åter synes
stammar samlas
räta upp sig
en knall hördes
en knall höres genljuda
luften
darrade
darrar
detta skall upprepas
djuren virvlar upp moln
synes stiga uppåt
i det sken vilket dansar i
cirklar
de såg
de ser molnen
de med de klarögdas vidgade djup
höjders
de kunde
de hör markerna vibrera
detta skall upprepas
bergen var det
bergen är det
vilka drog
drar upp rötterna
de nedsatta fötterna
fotbladen ur bojor
bergen var det
bergen är det vilka vandrar
till kullen
blickar ut
blickar in i havet
andades
andas slöjor
detta skall upprepas
till dess skalen brister
andas dimma
vilken svävar upp
stenarna såg
stenarna ser
dem
dem mjukt dansa
väva mellan sig
hennes slöja av rosenbårder
safirer av alla toner
strålade
strålar klara
ädlingar
ädla stenar
ädelsten
hon steg upp
stiger upp ur havet
bar
bär månskäran
i handen den vänstra
de lade manteln den färdiga över
hennes axlar
föll
faller mjukt ned över marken
i den stunden vek
viker bergen
stensättningen upp mantelflikar
väktare av är
strålande
stjärnljus
sträckte
sträcker händerna till de
dansande stjärnväverskorna
ur bergen steg
stiger de
ur träden steg
stiga de
av stjärnors allvetande kärlek
tolv gånger rörde
rör de lätt vid porten
hon vilken gömdes i grottan för
så länge sedan
uppenbarar meningens är
sakta lägger sig
markerna stilla
i lugn
de hör hennes stämma hela
de sargade bladen
de kunde höra
markerna vibrera
likt dånet av
månghundrandens trummor
träramar
är
cirklar
med spänd hud
dragen över ansiktens höga
kindknotors
skimrande
varaktighets
ömhet
genomskådande
sköljande skönhet
eld
kol
ask
rosenflagor
sömmade med senor
med band
i huden synes
likt bladnerver
ådrornas gångar
målade var
målade är
dessa trummor
i symmetriska mönster
var och en
varet och ett
berättandes den egna historien
i kunskapen av helhetens rörelse
av trummorna
väckta
pulserade
pulserar glöden
ur svartas kolögon
kolögon
mer kolmunnar
andades
andas lågor
så vet
varför
drakar vakar med prinsessan
ej till slukande
ej till förtärande
drakarna har sett
ser
hennes kristallhjärtas
rena kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar