i denna världen
vilken sträcker sig ej här
ej där
vilken omfamnar allt
lever oändligen många arter
artriken
indelas dessa i
sägs det
arter efter färg och språk
eller är det
gener vilka styr kosan
in i fällan
arter är vackra
egenarter är vackra
unika
unikum
ser ordet art samt ser konst
så den befriade själen skapar i
skönhet
och vad är konst
nattvinden
svepes av ugglans vingar
mjukt landar hon vid mina vandringsstigar
markerna andas vita av
köldsvärmarflugor
åter andandes ädelstensbvlad
kanske är det hennes ögon vilka
rinner över
vid åsynen av allt detta vackra
kanske är det mina ögon vilka
rinner över
vid åsynen av allt detta vackra
vi ser varandras tårar fukta
vissnade blad
förenas sjunka in
symfonier stiger upp ur
i harmoniska tonarter
hon avlägger fjäderskruden
jag ser tusenfaldigade vita
fåglar lyfta
in i natträdens kronor
upplysta äro träden
hon tar milt min hand
hennes puls upplever jag
min puls upplever jag
kanske är det min kanske är det
hennes
det är vår puls
jag följer pulsen
ser denna förenas i en skål av
rubinblad
så vacker är denna hjärtsjö
hon rör vid ytans stilla visshet
en krusning vaknar lätt
en darrning
en skälvande sekund tonar in i
ters
vattenbladen stiger upp ur droppb’ddar
vi sitter vid elden
väckt av hennes stämma
till dig
är min vilja att denna natt
tala arternas saga
familjernas släktenas
fråga mig ej varför detta är min
vilja
kanske är det snön vilken faller
snön
snöfjärilar
kanske är det ditt medföljande
hjärta
ditt behov av allts samhörighjet
med ens upplever jag snö falla
så milt
så mjuukt
tonande
in
friskheten
snödoften fyller mig
varje snöstjärna är
olik
är
unik
är ändå
art
är ändå
släkt genom sin olikhet samt hör
till familjen snö
vi vandrar i detta mjuka
snölandskap
beundrar
står stilla
andas i skönheten
vi kommer in i barrskogar
hon visar mig barren
visar mig bark
visar mig träd
upprepar
varje träd är
olik
är
unik
är ändå
art
är ändå
släkt genom sin olikhet samt hör
till familjen träd
bladen hör till blad
barren till barr
vi vandrar i skogen
möter växter möter jordar
möter djur
snön smälter av hetta
vi befinner oss i ett
stenlandskap
med sand
med korn
med stenar
med allt det vilket är kommet ur
bergen
resta eller fallna
hon visar mig stenkornens
olikheter
viskar
trots
olikheten är de lika
och visst är alla dessa arter
släkten
familjer
allt är dock en cirkel
en familj
låt oss benämna denna familj
skapelsen
bergen skakade
knallarna ljöd rullande
utför
uppför
imploderande
exploderande
stenflisor for virvlande
marken täcktes av
kristaller
bergen blödde
blöder
folken lade skyndsamt
bladförband
allt blev stilla
en mild stämma berättade
kristallernas saga
hur bergen en gång var
genomsiktliga
ja skulle du likna dem vid något
vore det skimrande klart rent glas
eller kanske det renaste
källvatten i stelnad rörelseform
kristaller är ej stelnade
till det yttre kan det så synas
nåväl
helandekraften strömmade i
tonerna
kanske
alvmusik
hon talade länge och väl
kom så till den port vari de
lades i mindre stycken
i människohänder till helande
så bars kristallerna
till helande
hon sade
lägg kristallerna nu åter i
floden
hennes stämma for nu in i
tystnaden
i natten föll stjärnor
se djupt in i varje
se djupt i varje ögonskål
och du ser gudomen i allt
lägg stenarna åter till marken
stenarna med vilka de byggde
kyrkorna
plocka stenarna ned
en efter en
återför dessa till därifrån dessa
kom
marken leder dig
ty nu
ser ni varandra
och varje möte är
ett
sakrament
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar