tjänare
tjänarinna
vad är detta ord
dessa ord
vad är
vilken är denna skrud
kanske kan synas negativ
är det ej
ej är denna skrud negativ
jag ser klockor
nej inte urtavlor
klockor
blomklockor
gesten
språket
den vackra så kallat böjda
klockan till bröstet eller till marken
det är ej en underdånig gest
det är en ömsint gest
det är
jag vördar dig
och med ens harklas en stämma
vad är då vörda, är inte det
undergiven
underdånig
nej inte alls
det kanske mer är att stanna upp
lyssna till det egentliga
samt därmed väva tillsammans
kanske är detta att lugna den
skenande hjorden
kanske är detta
att se djupt in i varandras ögon
öppna den glasartade blicken
tjäna
kan vara att göra profit
göra vinst
frågan är
vad detta tjäna är
vad tjänar det du gör till…
min upplevelse är att detta ord
tjäna
är gott att leva med
det är
ett
källord
*
huset med de nio trösklarna
vuxet ur klippan vilken lever i
havets bränningar
talte med en av vidvinkelvrårna
en av dessa vilka lever i lä
ty hit in i detta ödehus driver
vindarna in
ur fordom ur bortom hitom
stränderna
klippsprången skrudas ofta med
vita anemoner
en del kallar det skum eller
fradga
och nog ser klipporna ibland ut
att vara huggtänder
blottade käkar
troligen är de försvarare
en del säger att havet äter på
klippan
klipporna
en del säger
inte en del
jag
att de tager varandras hand
och vem vet kanske är de
tillsammans en sådan där
hängbro
vilken bär huset med de nio
trösklarna
nåvälan
nåvälan
ännu brinner elden där i
spiselkammaren
än doftar kitteln av örterna hon
lägger däri
jag minns den unga kvinnan
hon vilken knypplade de vackra
spetsarna
spetsbårderna
hon på vars högra axel
spindelmor lät trådarna rinna
till knypplarna knyppeldockorna
jag minns hur knypplarna sjöng
jag minns bårderna
vilka är sömmade på överlakanen
vilka vilar i drömskåpet
jag minns hur hon ställdes här
i pilträdskorgen där på andra
sidan av vallgraven
hur barnet i månskärans vagga
i sömnbladet sparkade av sig
filten
hur barnarmarna mjukt fäktade i
vinden
som om
som
om
barnet tvinnade trådar
stjärntrådar
det var i den stund månskäran i
ett ögonblick skymdes av djupblå dimslöja bron fälldes ned med sjungande kedjor
den vilken vakar med stenarna såg
korgen från torngluggens falkvingar
var det
en valnöt ett halvt valnötsskal
vad var det
så otydlig var synen
i det ögonblick månskäran skymdes
av djupblå dimslöja
månskäran strök undan slöjan
nu lämnade han tornet
bredde ut falkvingarna
landade på bron över vilken han
vandrade
till barnarmarna
vilka nu tydligt syntes fäkta i
vinden
ömt lyfte han korgen till sitt
bröst
månskäran omfamnade barnets
ansikte
det barnet
minns jag
hur barnet övade stegen inom
vakarens ömma översyn
hur barnet övade konsternas
skönhet
lärdes av spinnerskorna trådarnas
verkan
lärdes av väverskorna vävarnas
mönster
det barnet minns jag
den stunden hon gavs knyppeldynan
var det havet begynte sjunga
sångerna
milda
ur djupen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar